Dagens jubilar juni

1 juni

Klockan är nio på kvällen den 1 juni 1857 på Rue des Incurables 13 i Marseille, Frankrike. Fru Pujol har just nedkommit med ett välskapt (nåja) gossebarn, som döps till Joseph, och som en dag ska gå till historien som en av de märkligaste artisterna i music hallens historia. Joseph Pujol var son till en murare och skulptör, och hade från början inga planer på att bli artist. Egentligen ville han bli bagare, och den talang som skulle göra honom berömd, ja odödlig, upptäckte han mer eller mindre av en slump. Det visade sig att han hade en helt unik förmåga att kontrollera sin ringmuskel. Han kunde suga in en liter vatten, imitera musikinstrument och blåsa ut stearinljus på en halv meters avstånd. Han uppträdde på Moulin Rouge i Paris under namnet Fjärtomanen, där han väckte stor uppmärksamhet: "Folk vred sig av skratt i bänkarna. Kvinnor, insnörda i sina korsetter, fick bäras ut av sjuksköterskor." Men han blev också föremål för läkarvetenskapens intresse. I den vetenskapliga tidskriften "La Semaine Medicale" publicerades 1892 en lång artikel om Fjärtomanens fysiologiska anomalier ("Såvitt vi känner till existerar inget liknande fall i läkarvetenskapens annaler, en uppfattning som delas av alla som hade tillfälle att undersöka den unge mannen"). Efter en framgångsrik karriär, där han bl a i hemlighet uppträdde för Belgiens kung, drog sig Pujol tillbaka från scenen efter första världskriget, och avled 1945, 88 år gammal. I det första numret av Kapten Stofil ägnade vi fem sidor åt Fjärtomanen, bl a lät vi återtrycka hela artikeln i "La Semaine Medicale" (den har såvitt bekant aldrig återtryckts i sin helhet tidigare). En biografi över Fjärtomanen utgavs 1967, "Le Petomane" av J Nohains och F Caradec (på svenska "Fjärtomanen", H:son Fickfakta 2, Sthlm 1970).

Med all respekt för Joseph Pujol, så är nog ändå dagens viktigaste jubilar POVEL RAMEL, som föddes 1922! Det finns inte en chans för oss att på dessa korta rader beskriva vad Povel har betytt för kulturlivet i allmänhet och svensk revy i synnerhet. Han är helt enkelt Kungen! I en intervju för många år sedan parafraserade Gösta Ekman Dostojevskijs bekanta ord om Gogol ("Vi har alla skakats fram ur Gogols kappa") för att beskriva svenska artisters tacksamhetsskuld till Povel Ramel: "Vi har alla krupit fram mellan Povel Ramels framtänder".

Povel berättar i sina memoarer om hur en grupp barn på skolresa i Stockholm fick syn på honom, och utropade i korus: "Povel Ramel! HURRA!" Stupido instämmer helhjärtat.

Exakt fyra år efter Povel föddes Norma Jean Baker, a k a Marilyn Monroe. Det firar vi med att lägga på någon av hennes skivor, och återigen förbluffas över att hon inte bara var en skicklig skådespelerska och komedienn, utan också en fantastisk sångerska.

Vi river av en till jubilar för dagen när vi ändå är på gång. Den 1 juni 1921 föddes kompositören och arrangören Nelson Riddle.

2 juni

Tarzan fyller år. Johnny Weissmuller, alltså. Det är han som är Tarzan, ingen annan. Ni får ursäkta en nostalgisk Stupidoredaktör, men det var med matinéföreställningar av Weismullers Tarzanfilmer som vårt filmintresse började en gång i tiden. Utan Weismuller hade vi kanske inte suttit här och förnött vår ungdom på Kapten Stofils hemsida. Denne femfaldige olympiske guldmedaljör föddes den 2 juni 1904.Josephine Baker skulle ha blivit 94 år idag. Därmed är vi inne på fransk music hall igen. Baker är numera en legend inom music hall, men i början av hennes karriär kunde det låta annorlunda. En kritiker skrev att om vi härstammar från aporna, så visar fröken Bakers uppträdande att "vi riskerar att klättra tillbaka fortare än vi kom ner". En annan påstod att Josephine Baker "vanärade fransk music hall med sin oanständiga kroppslighet". Men dessa uttalanden var ändå i minoritet. Josephine Baker var en succé (eller skandalsuccé) från första stund.

3 juni

Josephine Baker föddes i S:t Louis, Missouri, USA, den 3 juni 1906. Hon var bara tretton år när hon lämnade sin fattiga familj för att söka lyckan som dansös. Som ljushyad kreol upplevde hon ett dubbelt utanförskap; hon avvisades ibland för att hon var för svart, ibland för att hon var för vit. Hon väckte ändå allt större uppmärksamhet, inte bara för sin dans, utan också för sin avsevärda komiska begåvning. Hon reste till Paris, och slog igenom 1926 på Folies-Bergere med sin berömda banandans. Hon var älskad av konstnärer och kulturpersonligheter: Nancy Cunard, Colette, och Cocteau; den senare såg henne som ett "levande poem".

4 juni

Efter de senaste dagarnas festligheter kanske det kan vara skönt att ladda videon med någon gammal filmklassiker. Varför inte något med Rosalind Russell, som föddes 4 juni 1907? Vi tar nog inte fram "Det ligger i blodet" (1940) den här gången, utan väljer den mindre kända "Kvinnorna" från 1939 i regi av George Cukor. Det är något så ovanligt som en film med enbart kvinnor i de sammanlagt 130 rollerna. Det är mycket konsekvent gjort: i filmen förekommer även hästar och hundar, samtliga är av kvinnligt kön. Och de tavlor som hänger på väggarna är alla kvinnoporträtt. Inte en man så långt ögat når. En härlig film så här på söndagseftermiddagen.

  5 juni

I dag ser vi Jacques Demys franska 60-talsmusicaler, "Paraplyerna i Cherbourg" (1964) och "Flickorna i Rochefort" (1967). De här två filmerna är nog de enda europeiska filmmusicalerna som kan mäta sig med de amerikanska klassikerna, till vilket inte minst Michel Legrands oförglömliga musik bidrar. Därför vill vi hylla Jacques Demy, som föddes 1931. "Paraplyerna i Cherbourg" är ett fulländat mästerverk, en bitterljuv berättelse om förlorad kärlek i Algerietkrigets skugga. Ett ovanligt berättargrepp är att all dialog framförs sjungande som i en opera, det förekommer inga talade repliker överhuvudtaget. Det brukar till en början framkalla generade fnissningar hos biopubliken, men efter ett tag känns det helt naturligt. "Flickorna i Rochefort" däremot har kanske sina brister, men det är ändå den av Demys filmer som ligger vårt hjärta närmast. Nog finns det ett visst mått av oavsiktlig komik i "Flickorna", men det är inte alls störande utan bidrar bara till att öka filmens charm. "Flickorna i Rochefort" är något så sällsynt, för att inte säga unikt, som en berättelse helt utan konflikter (i varje fall inga som driver handlingen framåt). Att den ändå lyckas fånga publikens intresse beror i mycket hög grad på Demys oemotståndliga humor och uppriktiga kärlek till de gamla MGM-musicalerna med Fred Astaire och Gene Kelly (den senare gör förresten ett kort gästspel i "Flickorna"). Demy sa själv att han ville göra en glad film om lyckliga människor utan andra problem än den eviga jakten på kärleken, och det lyckades han bra med. Inte ens det bisarra infallet att låta filmens mysfarbror avslöjas som yxmördare kan lägga sordin på den glada stämningen (i sin filmmusical "Ett rum i staden" låter Demy en av rollfigurerna sjungande skära halsen av sig!). Filmens budskap sammanfattas i en av sångerna: "Aimer la vie, aimer les fleurs/Aimer les rires et les pleurs/Aimer le jour, aimer la nuit/Aimer le soleil et la pluie/Aimer l'hiver, aimer le vent/Aimer les villes et les champs/Aimer la mer, aimer le feu/Aimer la terre pour être heureux..." Älska livet, älska blommorna, älska dagen, älska natten, älska skrattet, älska gråten... Det här måste vara den lyckligaste filmen som någonsin gjorts, överdådig, rolig, färgsprakande, vacker: "Livet som det kunde ha sett ut om Gud haft större budget och bättre manusförfattare", för att citera Woody Allen. Här på Stupido har vi samma förhållande till "Flickorna i Rochefort" som Deadheads har till Grateful Dead - varje gång filmen visas någonstans i Sverige är vi på plats med vimplar och harskramlor för att heja fram vår favoritfilm. 1993 gjorde Demys hustru Agnes Varda en dokumentärfilm om inspelningen av "Flickorna i Rochefort". Den hette "Flickorna fyller 25" och berättar bl a om hur staden för alltid förändrades av Demys beslut att förlägga inspelningen dit. Två statister, som i filmen föreställde mor och son, berättar också om hur de återsågs många år senare (när den lille pojken som spelade sonen blivit vuxen) och gifte sig med varandra. Det är en historia som Demy skulle ha tyckt om. Han älskade inte bara kärlekshistorier, av hans filmer att döma var han också fascinerad av slumpens och tillfälligheternas spel. Aimer la vie, aimer les fleurs... Staden Rocheforts websida med information om "Flickorna": www.ville-rochefort.fr/Roch/demoisel/demoisea.htm

6 juni

"Jag för befälet, för jag har ju dambyxor."

"God dag på er flickor, mitt namn är redaktör Småtte från tonårsjournalen Hej Allihop!"

"Min fru kom fram till mig på morgonen efter bröllopsnatten och gav mig en kyss, då sa jag åt `na: Äsch! Sån där skit! Det hålls dom bara med på film!"

"Tappa brallorna och visa talangen! Du har väl för fan blommiga kalsonger, din jävla lyriker!"

"Jag älskar skatter, fotsvett, och Sydafrika!"

Om ni känner igen ovanstående repliker så vet ni också vem vi firar idag. Lars Ekborg, en av Sveriges mest mångsidiga skådespelare, föddes den 6 juni 1926.

7 juni

Idag fyller skådespelaren Liam Neeson(f 1952) år. Grattis!

8 juni

"These boots are made for walking" dundrar i högtalarna. Idag fyller Nancy Sinatra (f 1940) år..

Bo Widerberg föddes 8 juni 1930.

9 juni

"Här va´re färsk fesk!! Här va´re färsk fesk!" Så löd stridsropet på Göteborgs revyscener under 50-talet. Det var fiskmånglaren Berta Blomqvist, alias Emy Hagman, som stod vid sitt försäljningsbord och kverulerade över nymodigheter och förändringar. En kvinnlig Kapten Stofil, m a o. "Vart tog alla sjuochenhalvor vägen och var kommer alla fyror och sexor ifrån?" frågade hon och blängde ilsket på publiken. Emy Hagman, vår favorit-Ada, föddes i Göteborg den 9 juni 1906. Ada spelade hon 1940 i "Vi Masthuggspojkar" mot Åke Söderbloms Kal. En fråga vi länge undrat över är varför Osborn aldrig får vara med i Kal&Ada-filmerna, inte såvitt vi kunnat se i varje fall (rätta oss om vi har fel).

"Love for sale!/ Who will buy?/ Who would like to sample my supply?/ Who´s prepared to pay the prize/for a trip to paradise?/Love for sale!"

Cole Porters för tiden oerhört vågade text spelades bara in en gång på skiva under 30-talet (instrumentala versioner finns det dock flera). Det var Fred Warings Pennsylvanians som vågade sig på att sjunga in sången. Idag kan vi lämpligt nog fira både Fred Warings (1900) och Cole Porters (1891) födelsedagar. Waring och Porter personifierar andan i vad som gått till historien som The Jazz Age. För oss är Cole Porter en av de absolut största sångförfattarna, och vi har alltid tilltalats av den glada hedonismen i hans texter.

En av våra favoriter är "Let´s misbehave": "They say that bears/have love affairs/and even camels/We´re merely mammals/Let´s misbehave!"

Ja, vem kan motstå ett skamligt förslag när det formuleras så?

Cole Porter firas bäst med en drink. Hur man blandar till en på bästa sätt lär vi oss av Dashiell Hammett och Sickan Carlsson:

"The important thing is the rhythm. Always have rhythm in your shaking. Now a Manhattan you always shake to fox-trot time, a Bronx to two-step time, a dry martini you always shake to waltz time" -ur Hammetts "Gäckande skuggan" .

"Vet du hur man gör en cocktail?" "Nej, det vet jag inte. Men man häller väl på tills det smakar bra. Och så ska du ha is." -Max Hansen och Sickan Carlsson blandar drinkar i "Gröna hissen" (1944).

Låt oss innan vi går vidare ge ett par till exempel på Porters obeskrivligt fyndiga texter:

"I don't mean the kind that belongs to a club/But the kind that has a club that belongs to him." (Find Me a Primitive Man)

"Mister Harris, plutocrat/Wants to give my cheek a pat/If the Harris pat/Means a Paris hat, bébé!" (Always True to You in My Fashion)

10 juni

Den 10 juni 1914 föddes den chilenska sångerskan Rosita Serrano. Hon var i Sverige under andra världskriget, och fick vid ett uppmärksammat tillfälle sin gitarr signerad av Gustaf V. Om detta sjöng Karl Gerhard i kupletten "Den kärleken, den kärleken" 1942: "Ja, jag säger då det/den kärleken, den kärleken/till vita sporten, vad den har föryngrat vårt majestät/Där står åldern i vrån/med smäleken, med smäleken/att den på sportsmannasjälen går bet/Jerring som är rektor magnifi-fi-ficus/i radion som plus/blev hovlivmedicus/Genast kunde kungen ej själv beträda plan/Men då kom Rosita Serran´/Och resultatet av den/konsert-leken, konsert-leken/blev att det genast blev bollning med Kungliga Petterson/Ja, jag säger då det/den kärleken, den kärleken/den stimulerar båd´ hoppet och tron/Sköna Rosita/vars stämband vibrerade/sjöng om Bobby med rojalistiskt darr/men när majestätet steg fram och signerade/hennes chilenska gitarr/Hennes röst satte sig/på tvärleken/på tvärleken/men våran kung, han la bena om nacken som förr med glans/Ja, jag säger då det/den kärleken/den kärleken/vad vore livet om den inte fanns."

Den 10 juni fyller även Judy Garland (1922) och Brita Borg (1926) år.

11 juni

Den 11 juni 1900 föddes Jules Sylvain och Walter Ljungquist! Vi får inte heller glömma Max Schreck, alias Nosferatu, som föddes den här dagen 1879.

12 juni

Den 12 juni firar vi Mac Ahlbergs (a k a Bert Torn) födelsedag. Han föddes 1941, och regisserade sådana oförglömliga klassiker som "Jag - en kvinna" (1965) och "Fanny Hill" (1968). Några av Ahlbergs filmer finns att köpa på video via filmklubben Klubb Super-8 (http://www.klubbsuper8.com/).

Den 12 juni fyller också stofilernas stofil Dave Berg (1920) och sångerskan och filmskådespelerskan Priscilla Lane (1917) år. Därmed kan vi också knyta ihop dessa dagar, eftersom Priscilla Lane började sin karriär hos Fred Waring som vi firade den 9 juni. I sin debutfilm "Varsity Show" (1937) spelade hon dessutom en sångerska hos Fred Waring. Sedan vill vi ju alltid salutera en Hitchcockhjältinna: Priscilla Lane spelade hjältens flickvän Patricia i "Sabotör" (1942).

13 juni

Den 13 juni 1892 föddes skådespelaren Basil Rathbone, som för de flesta mest är förknippad med sin roll som Sherlock Holmes. Ja, det är väl knappast kontroversiellt att hävda att det är han som ÄR Sherlock Holmes, och inte t ex Larry Hagman (J R Ewing) som faktiskt också spelat den berömde detektiven (nja, ska man vara riktigt noga spelade han Sherman Holmes i TV-deckarkomedin "The Return of the World´s Greatest Detective", 1976).

En annan fiktiv deckare är Lord Peter Wimsey, vars skapare Dorothy Sayers föddes 1893.Hon började sin karriär i reklambranschen, en miljö som hon skildrar i "Mördande reklam" (1933). Carl-Johan de Geer har i en intervju berättat att han bestämde sig för att bli reklamman efter att som barn ha läst den boken; reklamvärlden verkade vara en så gemytlig miljö med avspända konversationer och trivsamt tedrickande.

Mot slutet av sitt liv lämnade Sayers deckargåtorna och gjorde istället kritikerhyllade Danteöversättningar. 

14 juni

HALLO SAILOR!

Idag firar vi en av Sveriges mest populära sångare, Harry Brandelius, som föddes den 14 juni 1910. Han debuterade som grammofonsångare 1932, men det var först den 16 oktober 1944 som han sjöng in det som skulle bli hans största slagnummer, Martin Nilssons sjömansvisa "Nordsjön". Han ackompanjerades av Carl Jularbos orkester, och skivan blev en av skivbolaget Sonoras största succéer ("Melodier som bedåra/komma först på Sonora"). Brandelius fick f ö sitt genombrott med en annan sjömanvisa, "Han hade seglat för om masten" 1938.

15 juni

Två internationellt kända skådespelare fyller år idag. Äldst av dem är Ingmar Bergmans bästis Erland Josephson, som föddes 1923. Hans insatser som skådespelare är alltför välkända för att behöva en närmare presentation. Att han även publicerat romaner, pjäser och diktsamlingar är kanske mindre känt. Han har också regisserat filmer, komedin "Marmeladupproret" från 1980 är en som vi dessvärre inte sett, men av bilder att döma är den så Woody Allen-inspirerad att Josephson i huvudrollen t o m anlagt en synnerligen missklädsam Woody Allen-mask (vid närmare eftertanke: vilken Woody A-mask skulle vara klädsam?).

Exakt tjugo år efter Josephson föddes Malcolm McDowell, mest känd som Alex i Kubricks "A Clockwork Orange" (1971), han som gillar sex, ultravåld och Beethoven,, ni minns. Visste ni förresten att Kubrick bjöd in Stanley Donen (som regisserade "Singin´ in the rain", 1952) till en förhandsvisning av "A Clockwork Orange" för att få dennes godkännande av McDowells okonventionella tolkning av det klassiska Gene Kelly-numret? Det fick han.

McDowell fick sitt genombrott i Lindsay Andersons "…if", som av någon anledning alltid visades som språkfilm när Stupidoredaktörerna gick i skolan. Samarbetet med Lindsay Anderson fortsatte i "O Lucky Man" (1973) och "Brittiska sjukan" (1982).

16 juni

Stan Laurel, "Halvan", föddes 1890. Han kom till USA med samma teatersällskap (Fred Karnos) som Chaplin i början av 1910-talet, och arbetade då som Chaplins ersättare. 1927 parades han ihop med Oliver Hardy, och komikerparet "Helan&Halvan" skapades. Tillsammans gjorde de ett hundratal filmer, och hade framgång även vid övergången till ljudfilm. Stupido har dock alltid föredragit stumfilmerna, i synnerhet de som utmärks av en för paret karaktäristisk förstörelselusta. Mästerverket i genren är förstås "Big Business" (1929), där Helan&Halvan spelar misslyckade julgransförsäljare i den gassande heta Kaliforniensolen. Här eskalerar fientligheten mellan de båda försäljarna och en ovillig kund till den grad att filmen till slut blir till en - säkerligen oavsiktlig - metafor för mänsklighetens självdestruktivitet. Andra förstörelsefilmer är "You´re Darn Tootin´" (1928) som slutar med att minst ett hundratal män står på gatan och sliter byxorna av varandra , samt "Two tars" (1928) där frustrerade bilägare går loss på varandras bilar. "Lusten att förstöra kan vara en skapande kraft", som redan Bakunin konstaterade.

1960 hade Alfred Hitchcocks "Psycho" världspremiär. Numera är filmen en klassiker, men någon omedelbar kritikersuccé var den inte. "En fläck på en ärorik karriär", skrev New York Times.

Hitchcock förstod att hans film skulle få problem med den amerikanska filmindustrins självcensur, The Hays Office. Han lyckades dock lura dem rejält, inte bara en, utan två gånger. Först skulle manuskriptet godkännas. För att komma i ett bättre förhandlingsläge lät Hitchcock krydda manuset med svordomar och fräcka skämt som han egentligen inte ville ha med i filmen. Därmed kunde han säga till censorerna: "Okay, vi stryker svordomarna, men låter blodet vara kvar" osv. Censorerna lurades alltså att stryka sådant som Hitchcock ändå inte brydde sig om. Ett av dessa strukna replikskiften fanns i filmens början när Janet Leighs rollfigur Marion Crane ber om att få ledigt p g a huvudvärk.

"Why don´t you go to Las Vegas", svarar chefens kund, "thats the best playground in the world." "No, I think I´ll spend this weekend in bed", säger Marion. "That´s an even better playground!"

Den sista repliken ströks av Hays Office, men återinsattes i Gus Van Sants egendomliga nyinspelning av "Psycho" (1998).

När filmen var klar skickades en kopia till Hays Office. Den kom tillbaka med anvisningar om vilka scener som måste klippas, bl a kunde man skymta en bröstvårta i duschmordsscenen. Hitchcock vidtog inga åtgärder. Han packade lugnt ner filmen igen och lät den i oklippt skick gå tillbaka till Hays Office. Censorerna kunde inte föreställa sig att någon skulle våga trotsa dem, och brydde sig inte ens om att kontrollera om klippningarna var gjorda. Hitchcocks version fick passera. Resten är filmhistoria.

Förutom att se "Psycho" kan vi också fira denna dag med att följa Leopold Bloom i spåren. James Joyces roman "Odysseus" utspelar sig denna dag 1904, och vår hjälte Leopold irrar runt på Dublins gator på jakt efter lammnjurar. Han ger sin hustru frukost på sängen, och besöker sedan det lilla uthuset i trädgården. Ute på staden tittar han efter flickor, besöker en bar, promenerar på stranden.

17 juni

Två framstående serietecknare fyller år idag: Wally Wood (1927) och Rudolf Pettersson, 91:ans andlige fader (1896). Det finns också två framstående musiker att fira: Igor Stravinskij (1882) och Dean Martin (1917).

18 juni

Två framstående musiker fyller år idag också: Jeanette McDonald (1907), som gjorde en rad framgångsrika filmmusicaler med Nelson Eddy, och Sir Paul McCartney (1942), som gjorde en rad framgångsrika skivor tillsammans med kollegorna i popgruppen The Beatles.

"Jeanette McDonald, född 1907 i Philadelphia. I början av sin bana sjöng och dansade hon på flera Broadwayrevyer i New York, samtidigt som hon då och då utförde mindre filmroller. Så upptäckte den världsberömde regissören Lubitsch henne och lät henne spela mot Maurice Chevalier. Sedan gick det framåt i snabb takt. Vem minns henne inte i "The Love Parade", "Den glada änkan", "Rose Marie" och "San Francisco" inte att förglömma, där hon spelade mot Clark Gable." -Stjärnparaden/Allers filmalbum (1937).

19 juni

Den 19 juni 1887 föddes den flitigaste skådespelaren i svensk filmhistoria, Wictor "Kulörten" Andersson. Han medverkade i omkring 160 filmer, ett svårslaget rekord. Han dyker upp i film efter film, alltid i biroller, som kusk, betjänt, portvakt, eller "öldrickare" ("Sommaren med Monika" 1953). Med sitt runda glada ansikte och lite pipiga röst lyckades han lyfta stämningen t o m i Ingmar Bergmans ångestladdade dramer. Ibland är hans roller så små att man riskerar att missa honom om man inte är uppmärksam. För filmälskare är "Kolla Kulörten" en minst lika rolig lek som "Hitta Hitchcock". Kulörten var också en flitig artist på revyscenen, och i Myggans Nöjeslexikon inhämtar vi uppgiften att han brukade sitta och tillverka julkärvar mellan sina entréer. Det tycker vi visar att Kulörten var en hyvens kille även privat. Heder åt en sådan man!

Idag firar en annan skådespelare sin födelsedag, det är Kathleen Turner som föddes 1954. 1902 föddes orkesterledaren Guy Lombardo.

20 juni

Dagens jubilar presenterar vi med ett citat ur Svensk Uppslagsbok (1947-55 års upplaga): "Flynn, Errol, irländsk-amerikansk filmskådespelare (f. 1909), erhöll en vårdad uppfostran i London och Paris, förde ett äventyrligt och krinflackande liv i Fjärran Östern som pärlfiskare, kopraskeppare och guldgrävare och var en tid enrollerad i Englands koloniala polisarmé. Småningom upptäcktes han för filmen och kom till Warner Bros i Hollywood, där hans chosefria ehuru icke särsk. nyanserade spel och präktiga fysik blivit en god tillgång i en mängd filmer, där han kreerat romantiska äventyrsroller."

Man kanske kan tillägga för den som inte redan vet att Flynn faktiskt inte bara kreerade äventyrsroller. Han gjorde även bra ifrån sig i en del komedier, exempelvis "Säg aldrig adjö" (1946) som för tankarna till de bästa screwball-farserna med Cary Grant och Rosalind Russell.

Andra födelsedagar idag är regissören Stephen Frears (1941), gitarristen Chet Atkins (1924) och skådespelaren Martin Landau (1928).

21 juni - KYSS MIG I FOAJÉN!

Idag firar vi två stora namn inom svensk teater och film: Karin Kavli (1906) och Alf Sjöberg (1903). Den sistnämnde började sin bana som skådespelare, men övergick till regi från 1929. Som regissör på Dramaten hade han framgång med pjäser av bl a Garcia Lorca, Sartre, Shakespeare och givetvis Strindberg. Som filmregissör debuterade han redan under stumfilmstiden, men sedan gjorde han ingen film förrän 1940 ("Med livet som insats"). Fyra år senare gjorde han stor succé med "Hets", som en ung Ingmar Bergman skrev manuskriptet till. Vid sidan om den är "Fröken Julie" (1951) hans mest berömda film, som vann priset för bästa film i Cannes.

Karin Kavli var en av våra främsta skådespelerskor. Hon utbildades på Dramatens scenskola 1926-9, och arbetade bl a på Dramaten, Helsingborgs stadsteater och Vasateatern. Bland hennes många teaterroller finner vi Eliza ("Pygmalion"), Fröken Julie, Blanche Dubois ("Linje Lusta"), Lady Macbeth, och Strindbergs Drottning Kristina. Hon gjorde också en del filmroller bland vilka vi vill nämna Tutta Rolf-rullen "Under falsk flagg" (1935) där hon spelar tuff sekreterare.

Karin Kavli får oss alltid att tänka på några rader i Karl Gerhards "Visan om Pauline Brunius": "…men snälla lilla Kavli, kyss/ mej i foajén/ och stanna hos Torsten Hammarén/ Jag har nog av Tejes tjat/ på min Dramat".

Dessa rader anspelar på Kavlis engagemang på Göteborgs stadsteater där Hammarén var chef. Den som i visan fått nog av (Tora) Tejes tjat är Pauline Brunius som var Dramatenchef. Tora Teje var skådespelerska vid Dramaten under större delen av sin karriär (hon kan ses i Mauritz Stillers eleganta salongskomedi "Erotikon" från 1920 och i Benjamin Christensens märkliga "Häxan" från 1922, en film som var långt före sin tid).

Gerhard framförde förresten den här kupletten iförd Pauline Brunius-mask. Han visste att Brunius skulle komma till premiären, och hade på hemliga vägar lyckats ta reda på vilken klänning hon skulle bära denna kväll. Han lät sy upp en exakt kopia av Brunius premiärklänning, som han sedan bar på scenen till allas stora häpnad, inte minst Pauline Brunius själv. Men nu har vi kommit långt ifrån Karin Kavli.

Den 21 juni 1921 föddes också filmskådespelaren Jane Russell, som slog igenom i Howard Hughes westernfilm "The Outlaw" (1943), lanserad med parollen: "The picture that couldn't be stopped!". Det fanns skäl för de orden: filmen var klar redan 1938, men kunde inte släppas förrän 1943, i förkortad version. En viktig orsak till allt detta rabalder var Ms Russell själv, eller rättare sagt det sätt på vilket kamera och belysning framhävde hennes bröst. När vi första gången såg filmen på stor duk fäste vi oss särskilt vid en kysscen, där kameran zoomar in Jane Russells mun. Under ett kort ögonblick känns det som om man blir svald hel och hållen, att den tuffa hjältinnan bokstavligen äter upp biopubliken. En milstolpe i den erotiska filmens historia. Annars minns vi Jane Russell mest från "Gentlemän föredrar blondiner" (1953), där hon spelar mot Marilyn Monroe. Framför allt visar hon sig vara en inte alls oäven sångerska, bl a i Hoagy Carmichaels "Ain´t there anyone here for love?". Faktum är att när vi såg den filmen i späd ålder var det Russell, snarare än Monroe, som gjorde störst intryck på våra känsliga sinnen. En milstolpe i vår egen erotiska historia. "In bed by nine? That's when life just begins!", säger Russell i filmen. Vi tar de orden ad notam när vi firar henne ikväll.

22 juni

Den 22 juni 1906 föddes regissören Billy Wilder. Häromåret läste vi en piratupplaga av Wilders manuskript till "Sunset Boulevard". Det visade sig att Wilder från början hade tänkt sig att låta filmen börja på ett bårhus där liken berättar sina historier för varandra. En av de döda var den man som i den färdiga filmen spelas av William Holden (ursprungligen var den rollen vikt för Montgomery Clift). Det är lätt att inse varför scenen ströks: den hade bara gjort filmen längre utan att lägga något väsentligt till handlingen. Exemplet visar på vad som enligt vår mening är Wilders främsta styrka: han vet hur man mest effektivt berättar en historia.

23 juni

Det har blivit lite av en svensk teatervecka med firandet av Kulörten, Karin Kavli och Alf Sjöberg under de senaste dagarna. Dagens jubilar är Åke Fridell, som föddes den 23 juni 1919. Även om inte alla sett honom så har de flesta svenskar i alla fall hört hans röst vid något tillfälle: "Det var ta mig fan det finaste jag hört sen jag konfirmerades. Ska du ha ett fikon?" Annars medverkade han i ett stort antal svenska filmer, ofta i rollen som cynisk och vällustig ravaillac (slå upp!). Se honom t ex som Teobald Grym (ett passande rollnamn) i Ragnar Frisks "Pang i bygget" (1966).

En annan svensk teaterprofil som fyller år idag är Per Gerhard, son till Karl, som föddes 1924. Grattis! Per Gerhard ledde Vasateatern under många framgångsrika år, och gifte sig med Bergmanskådespelerskan Maj-Britt Nilsson ("Sommarlek" 1951).

Den 23 juni föddes också Bob Fosse, koreografen och regissören, för den breda publiken mest känd för filmen "Cabaret" (1972) med Liza Minnelli. Efter att ha sett en Bob Fosse-föreställning i New York inspirerades Hasse&Tage till "Ta in baletten"-numret i revyn "Svea Hund" (1976), där man för ovanlighetens skull bjöd på manligt bensprattel. Visste ni förresten att Bob Fosse åren 1951-9 var gift med Joan McCracken, manisk dansande stjärna i MGM-musicalen "Leve kärleken" (1947)? Vi kan ju heller inte försumma att påpeka att Fosse var koreograf på musicalen "Pyjamasleken" (1957), där Doris Day i sant subversiv anda ägnar sig åt industrisabotage och propagerar för fackföreningar (se artikel på Stupidos hemsida).

24 juni

Visste ni att Adolf Jahr brukade aska i kavajfickan?

Adolf Jahr föddes i Sundsvall den 24 juni 1893. Han "var en tid i början av sin bana medarbetare i Jämtlands Tidning", får vi veta i Stjärnparaden/Allers Filmalbum (1937). Åren 1919-1920 var han cabaretsångare på Hjortens varieté i Trondheim, senare spelade han teater i Helsingfors, Göteborg, Malmö och Stockholm. Det är kanske inte så känt att han också uppträtt på Dramaten, i Stig Dagermans pjäs "Streber" 1949 (ingen av författarens bästa, tycker vi). Men det är som filmcharmör han har blivit ihågkommen, filmer som "Adolf Armstarke" (1937), "Kanske en gentleman" (1935), "Karl för sin hatt" (1940). Men han gjorde också andra slags roller i t ex "Hemsöborna" (1944), "Marknadsafton" (1948) och "Lars Hård" (1948).

En annan känd svensk filmprofil föddes den 24 juni, det lillgamla busfröet från många 40-talsfilmer, Kajan Hjelm (1928). Se "Vårat gäng" (1942) till Kajans ära.

25 juni

"Frihet innebär rätten att säga det som ingen vill höra." 1903 föddes en av våra favoritessäister, Eric Blair, mera känd som George Orwell. På sin alltid lika glasklara prosa fördömde han tidens totalitära makter och ideologier, vare sig de var fascistiska eller kommunistiska. Många av de politiska begrepp och uttryck han lanserade är användbara än idag, "dubbeltänkande", "nyspråk", "Storebror ser dig", osv.

Vi gillar Orwell inte bara för hans politiska klarsyn utan också för hans fördomsfrihet i litterära frågor. I en av sina essäer (på svenska i "Mitt framför näsan" 1975) försvarar han de klassiska skämtvykorten som såldes på engelska badorter förr i världen. Han ansåg att dessa kort med sin enkla buskiskomik fyllde en viktig social funktion.

I essän "Till P G Wodehouse försvar" kritiserar han dem som efter andra världskriget beskyllde Wodehouse för att vara landsförrädare. I egenskap av engelsk medborgare satt Wodehouse fängslad i Tyskland under kriget, och var obetänksam nog att hålla en serie tal i tysk utlandsradio. Orwell ansåg att Wodehouse inte kunde anklagas för annat än politisk dumhet, och att det hur som helst fanns betydligt värre skurkar att jaga. Han skrev också att vänstern i England såg Wodehouse som ett lovligt byte eftersom det gav dem tillfälle att angripa "en rik parasit". När Wodehouse läste det skrev han i ett brev till en vän: "Har du insett att det är så man ser på författare i England? Som parasiter. (Har du läst någon bra parasit på sistone?)."

Idag firar vi också Marguerite Viby (1909), den danska revy- och operettstjärnan. Hon medverkade i flera svenska filmer, "Fröken Kyrkråtta" (1941), "Fröken Vildkatt" (1941) och "Peggy på vift" (1946).

26 juni

Den 26 juni 1953 anlände Marilyn Monroe och Jane Russell till den världsberömda biografen Graumans Chinese Theater på Hollywood Boulevard i Los Angeles. De var på plats för att, precis som så många filmstjärnor före dem, lämna sina handavtryck i cementen utanför biografen. Den här traditionen går tillbaka ända till april 1927 då den reklammedvetene ägaren Sid Grauman gav den tidens storheter chansen att bli förevigade, i varje fall deras händer och fötter. Den första ceremonin hölls den 30 april 1927 då Mary Pickford och hennes man Douglas Fairbanks lämnade sina avtryck.

Graumans biograf - som av dagens pietetslösa ägare döpts om till Mann´s Chinese Theater - är fortfarande en av de största turistattraktionerna i Hollywood. Den är byggd i överdådig kinesisk stil, och fungerar än idag som premiärbiograf för Hollywoods storfilmer. Mindre känd är Graumans Egyptian Theater, som öppnade redan den 18 oktober 1922 med premiären på "Robin Hood" med Douglas Fairbanks i huvudrollen. Den är ett exempel på 20-talets fascination för allt egyptiskt efter utgrävningen av Tutankhamons grav i början av 1922. Graumans Egyptian Theater finns fortfarande kvar, den ligger också på Hollywood Boulevard, och ägs numera av American Film Institute.

Att Monroe och Russell kom till Hollywood den här dagen hade också att göra med att de just spelat in "Gentlemän föredrar blondiner" tillsammans. Den fick premiär i augusti samma år. Som våra trogna läsare redan vet hade Jane Russell veckan innan fyllt 32 år.

Idag firar vi också Peter Lorre, ("M" 1931, "Riddarfalken från Malta" 1941, "Casablanca" 1942), som föddes den 26 juni 1904.

27 juni

Den 27 juni firar vi den polske filmregissören Krzystof Kieslowskis födelsedag (1941). Han slog igenom internationellt ganska sent i sin karriär, först med de tio budordsfilmerna (1988), som följdes av den magiska "Veronicas dubbelliv" (1991) och sedan färgtrilogin Den blå/vita/röda filmen (1993-4). Men Kieslowski hade gjort film ända sedan 1966. En av hans mindre kända filmer, "Ödets nyck" (1982), handlar om hur tillfälligheterna styr våra liv. Det är en episodfilm där vi i inledningen ser en ung man springa fram på en järnvägsstation för att hinna med sitt tåg. I två versioner missar han tåget, i en kommer han med i sista sekunden. Utifrån dessa slumpartade händelser får vi följa hur hans liv utvecklas i helt olika riktningar. Som ni märker bygger filmen på exakt samma idé som Peter Howitts "Sliding doors" (1998) med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. Båda filmerna finns tillgängliga på video om ni vill jämföra.

Till skillnad från sina ofta poetiska och gåtfullt undflyende filmer var Kieslowski själv en jordnära, skeptisk och desillusionerad herre, i varje fall att döma av de intervjuer han gav. På video finns en dokumentär om honom med den typiska titeln "Jag mår sådär" (1995). På frågan om varför han gör film svarade han en gång att han vill ta reda på varför vi gör oss besväret att alls kliva upp på morgnarna. Den självklara följdfrågan om varför han själv kliver upp fick svaret: därför att jag måste ta hand om min dotter. Ett skäl så gott som något.

28 juni - KLANG! JUBEL! PARTYHATTAR!

Ja, nu är det klang- och jubelfest! 1896 kom vad Harry Martinsson har kallat "de livsfegas kapell" till Sverige. Den 28 juni detta år ägde den första filmvisningen på svensk mark rum. Det firar vi med att gå på bio. Vilken film det blir spelar mindre roll, ty som H G Wells en gång konstaterade: "Det finns inga dåliga filmer. Bara det att bilderna rör sig är underbart."

Frågan om vett och etikett på bio har varit aktuell ända sedan filmens barndom. Ett nytt massmedium krävde nya umgängesregler. De stora damhattarna tycks ha varit ett särskilt stort bekymmer och källa till irritation. 1909 kände sig självaste D W Griffith manad att gripa in. Han gjorde det med kortfilmen "Those awful hats", som med stumfilmskomedins sedvanligt överdrivna bildspråk beskriver en vanlig situation på den tidens biografer. En kvinna med jättelik hatt tränger sig fram mellan bänkraderna och väcker oerhörd förargelse bland dem i publiken som får sikten skymd. Särskilt upprörd är en herre i storrutig kostym som med våldsamma gester och åtbörder uppträder mer störande än den stackars kvinnan med hatten. Strax dyker det upp flera kvinnor med ännu värre hattar, groteska skapelser översållade med blommor och konstgjorda frukter. Kaos utbryter i salongen innan en deus ex machina dyker upp i form av en grävskopa som helt sonika lyfter ut de hattförsedda damerna. Sensmoral: "Ladies will please remove their hats."

I filmen medverkar flera kända namn. Den gestikulerande mannen är ingen mindre än Mack Sennett som några år senare startade sitt eget bolag Keystones (där Charlie Chaplin filmdebuterade). Bland kvinnorna återfinner vi komediennen Flora Finch och Florence Lawrence som kallats den första filmstjärnan eftersom hon var den första som klev fram ur anonymiteten och lanserades med eget namn.

Idag är vi tillbaka i samma situation som på Griffiths tid. Den kunskap i biografetikett som hamrades in i folk i början av förra århundradet tycks sakta, men säkert ha gått förlorad. I varje fall har man börjat producera nya kortfilmer i biografetikett, men den här gången gäller det inte hattar utan mobiltelefoner.

Idag finns det ännu en anledning till stor fest. Hasse Alfredson föddes 1931. I en intervju för några år sedan fick Hasse frågan om vad han trodde att framtidens uppslagsverk skulle säga om honom. Han svarade: "Alfredson, Hans: se Danielsson, Tage". Det tycker vi var ödmjukt i överkant. Vad vore svensk revy och film, ja underhållningsbranschen över huvud taget, utan Hasse Alfredson? Betydligt fattigare, vill vi påstå. Vi misstänker att hans Lindemanmonologer är det som kommer att leva längst från AB Svenska Ords många lysande revyer. Själva kan vi lyssna på dem hur många gånger som helst, och flera av dem kan vi i stort sett utantill.

Hasse&Tage berikade svenska språket med många nya uttryck. Tack vare dem är det numera grammatiskt korrekt att säga: "Om ålderdomshemmet tycker jag inte." Pastor Jansson, en skapelse av Hasse Alfredson, har blivit en klassisk symbol för en viss typ av publikfriande präster. Ja, vi skulle kunna hålla på länge.

Dagen till ära bjuder vi här på en favorit från Hasse Alfredsons bok "Svea Hunds limerickar" (1976): "En kysskonstens kung var Sven Miller/Hans kyssar, dom var som en thriller!/När hans dam gav sig hän/knep hon hop sina knän/- och då knäckte hon jämt Millers briller…".

Idag beger vi oss till Berzelii Park i Stockholm där det finns en skulptur på Hasse Alfredson. Ja, det är faktiskt han som tittar fram som gatuarbetare i ett hål i trottoaren. Den placerades där på 60-talet efter att Hasse vunnit Bildjournalens läsaromröstning om Sveriges roligaste man.

Hasse Alfredsons favoritcitat ur Bibeln är hämtat från Predikaren: "Ät, drick och var glad." De orden tänker vi hörsamma ikväll.

29 juni

Kompositören Bernard Herrmann föddes 1911, han som skrev sådan fantastisk musik till några av Alfred Hitchcocks bästa filmer: "Studie i brott" (1958), "I sista minuten" (1959), "Psycho" (1960) m fl. Tyvärr bröts det fruktbara samarbetet under inspelningen av "En läcka i ridån" (1966). Hitchcock hade efter en rad motgångar fått kalla fötter, och lyssnade på dåliga rådgivare som påstod att han måste ha modernare musik till sina filmer. Herrmann fick sparken under förnedrande former, och musiken till "En läcka i ridån" skrevs istället av John Addison. Det blev ingen större succé för det.

Herrmann fortsatte att skriva filmmusik för andra regissörer. Hans sista verk blev musiken till Martin Scorseses "Taxi Driver" (1976).

Idag firar vi också Gitte Hennings (1946) och Nelson Eddys (1901) födelsedagar.

30 juni

Den 30 juni 1919 föddes Susan Hayward. I filmen "I´ll Cry Tomorrow" (1955) gestaltade hon den alkoholiserade sångerskan Lillian Roth, en roll för vilken hon nominerades till en Oscar. Det var fjärde gången hon nominerades, men sin enda Oscar fick hon först 1958 för sin roll i "I want to live!". "I´ll cry tomorrow" lanserades med denna säljande paroll: "Filmed on location; inside a woman's soul."

Till menyn