Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Två artiklar om Benny Hill av Martin Kristenson:

Benny Hill sjunger

Benny Hill sjunger

Många menar att Benny Hill gav ansikte åt den brittiska humorn i sitt lägsta stadium. Fel, hävdar Martin Kristenson och tillägger att Benny faktiskt skapade njutbar musik.

Det slår aldrig fel. Varje gång jag berättar för någon att Benny Hill (1925-1992) hör till mina favoritkomiker möts jag av samma förvånat höjda ögonbryn, och det är som om jag kunde läsa tankarna hos den jag pratar med: »Men han verkade ju helt normal….«

Benny Hill är onekligen en komiker med dåligt rykte, samtidigt som han odiskutabelt är en av världens mest populära underhållare. Det brukar sägas att det någonstans på jorden alltid finns en teater som spelar Hamlet. På samma sätt tror jag man lugnt kan påstå att det alltid finns någon TV-station som visar The Benny Hill Show. Säkert är Benny Hill en riktig guilty pleasure för många. Så lågt stående humor får man bara inte ha.

Benny HillJag förnekar inte att Benny Hill är förskräckligt ojämn, att många av hans sketcher är så utdragna att även den mest hängivne entusiast nervöst börjar famla efter fjärrkontrollen. Benny Hill var säkert medveten om det. »Det är ingen rolig show, men det är en lycklig show«, sa han en gång, och det ligger nog ett korn av sanning i de orden. Jag tror att många tittare tilltalas av Benny Hills entusiasm och oförställda glädje över att få vara lika barnslig som en femåring. Dessutom känns han ärlig; han tycker verkligen själv att det han gör är roligt. Sådant är värt väldigt mycket i mina ögon. Hellre en hederlig buskiskomiker än en aldrig så sofistikerad cyniker.

Som ung såg Benny Hill många av de största music hall-stjärnorna, strax innan denna form av underhållning dog ut. Han lärde sig mycket av den dynamiske publikdomptören Max Miller, som precis som Benny Hill kunde konsten att dra fräckisar utan att någonsin bli anstötlig. Familjevänligt snusk, skulle man kunna kalla deras typ av humor. Som scenartister hade båda en självklar auktoritet, de kunde få publiken att vrida sig av skratt även åt de mest torftiga anekdoter.

Benny Hill spelar in

Redan tidigt i sin karriär skrev och framförde Benny Hill sånger. De var oftast parodier och pastischer på olika musikgenrer; ibland var det country, ibland pop, mot slutet av sitt liv gav han sig till och med på hip hop.

Han tycktes ha en speciell talang för att svänga ihop trallvänliga låtar, men det ska också sägas att han ofta gjorde det väldigt enkelt för sig. Har man lyssnat på tillräckligt många Benny Hill-sånger upptäcker man att flera av melodierna är snarlika varandra. »Om du analyserar hans sånger så kommer du att märka att han bara har tonsatt en massa skämt«, konstaterade en av hans medarbetare. Det är bokstavligen sant. Flera av låtarna utger sig för att vara kärlekssånger till någon kvinna – Bianca, Maria, Colleen, Rachel, Suzy – men varje vers visar sig bara vara en rimmad version av någon gammal rolig historia. Så här låter det t.ex. i Bennys kärlekssång till Rachel:

Why do they call her evil
when she's, oh, so kind and so good?
My heart belongs to Rachel, the gypsy in the wood.

»Let us play hide-and-seek«, one day she gaily cried.
»Now, close your eyes and count to fifty, while I go and hide,
and if you find me, I will let you have your way with me,
and if you cannot find me, I'll be right behind that tree.«

Flera av skämten återkommer dessutom i sång efter sång. Benny Hill trodde på återanvändning – både musikaliskt och textmässigt. Vad som lyfter sångerna över det mediokra är dels Benny Hills sätt att framföra dem, dels hans skicklighet att presentera de slitna gamla skämten i nya former. Ett annorlunda rimord här, ett byte av rytm där, och gamla vitsar blir som nya.

Det finns också en rolig lek med ord i flera av Bennys sånger. I Broken-Hearted Lover's Stew får ingredienserna i en maträtt beskriva en misslyckad kärleksaffär

There are nine carrots to remind me of the the ring I bought for you
some mint, for all the crazy things we mint to do
a lettuce 'cause your Mom and Dad would not let us alone

och i Star Names har han en outsinlig förmåga att vitsa på kvinnliga filmstjärnors namn

I'm fonda
Jane Fonda
but is Jane fonda me?

And if I could see more
of Jane Seymour
I'd let Jane see more of me
and there's a lot to see

Benny Hill som mjölkbudMed tanke på att hans sånger mest var tonsatta skämt kommer det lite som en överraskning att få veta att han största hitlåt, Ernie (The Fastest Milkman In The West), faktiskt har självbiografisk bakgrund. På 40-talet arbetade Benny Hill som mjölkbud, och under sina turer med häst och vagn brukade han dagdrömma att han red fram över prärien. Benny älskade sitt jobb som mjölkbud, och blev snart välkänd i trakten för sina sånger och västerninspirerade rop: »Whoop-di-wayee! Ya-ho! Milk for the babies, cream for the mums!«. Med denna lyckliga tid i minnet skrev Benny en romantisk sång som placerade sig på engelska topplistans förstaplats:

You could hear the hoofbeats pound as they raised across the ground
and the clapper of the wheels as they spun round and round…

Detta sätt att blanda komik, romantik och sentimentalitet är vanligt i engelsk music hall – och en aspekt av Benny Hills artisteri som sällan uppmärksammas. Det fanns fler sidor av Benny Hill än den rent burleska. Jag vill inte gå så långt som att kalla honom finstämd, men han var känsligare och mer nyanserad än vad man i förstone kan tro. I en av sina allra bästa sånger, Go Round Again, ger Benny Hill uttryck för en livssyn som säkert var hans egen. Att han jämför världen med ett nöjesfält är nog ingen tillfällighet. Sångens jagperson är en man som står vid livets slut, och vänder sig till Gud. Det känns lite vemodigt att höra sången nu efter Benny Hills död:

I can't believe that I'll never see
Your sky or Your trees again.
The girls and the wine,
and the living was fine,
and I shouldn't complain, but then,
You give damn' short rides on this fairground of Yours, Lord.
Please, let me go round again.

Här är några skivor med Benny Hills sånger och sångröst:

  • Benny Hill Sings? (Sequel Records NEM CD 602)
  • Benny Hill: The Best Of (Continuum 19206-2)
  • Ernie (EMI)

Av Martin Kristenson
Även publicerad på Sunkits webbplats.



Funny, peculiar: The True Story Of Benny Hill av Mark Lewisohn

Uttrycket "Clownen som gråter under masken" har blivit en sådan kliché att man knappast längre vågar använda sig av det. Den sorgsne pajasen dyker upp överallt i konsten. Vi möter honom hos Fröding i Klown Clopopiskys gestalt, han som "skrek och skrattade och grät och gol". Hjalmar Bergman skildrade honom i Clownen Jac (1930), och på vita duken tolkades hans smärta av Lon Chaney i Han som får örfilarna (1924) och Skratta Pajazzo (1928). Det mest hjärtslitande porträttet av en gråtande clown finner vi nog ändå hos Chaplin, i mästerverket Cirkus från 1928.

Hur sann är då den här bilden? Gråter clownen under masken? Tja, Hasse Alfredson och Tage Danielsson, två av våra främsta humorister, tröttnade i alla fall tidigt på denna romantiska föreställning. 1960 skrev de sången "Pajasen som log under masken", där de försökte visa att all glädje inte nödvändigtvis är spelad:

Mitt glada humör,
det är egentligen det enda jag är ledsen för.

För är man pajas,
då ska man gråta när ridån gått,
men den regeln har jag frångått.
Jag skrattar jämt
och menar allvar med att skratta på skämt.

Men, men… Ingen rök utan eld, för att ta till en annan sliten fras. Jag har just läst ut Mark Lewisohns fascinerande biografi Funny, peculiar: The True Story Of Benny Hill (2002), och även om det alltid är vanskligt att uttala sig om andra människors innersta känslor – i synnerhet när det gäller en sådan tillbakadragen och hemlighetsfull person som Benny Hill – så är det med en känsla av vemod man lägger ifrån sig boken. Han som fick en hel värld att skratta verkar själv ha varit en i grunden ensam människa, och hans liv i många stycken märkvärdigt torftigt. Det behöver ju inte betyda att han grät under masken; kanske var han nöjd med sitt liv, kanske var hans livsstil självvald.

Hur kan man skriva nästan 500 tätt tryckta sidor om en man som Benny Hill? Det var min första tanke när jag såg Lewisohns bok. Sedan insåg jag hur fel jag resonerade. Varför skulle man inte göra det? Som Lewisohn påpekar i sin bok blev Benny Hill på 80-talet snabbt känd över hela världen – älskad, hatad, men framförallt igenkänd – från Novosibirsk till Amazonas djungler. Något liknande hade inte hänt en komiker sedan Chaplins filmer började sitt segertåg över jorden. Självklart är en sådan man värd en uttömmande biografi, och Lewisohns bok är både välskriven och insiktsfull. Den är inte heller helt okritisk; Lewisohn ser Benny Hills många förtjänster, men blundar inte för hans svagheter.

Benny Hill föddes 1924 (inte 1925 som ofta felaktigt anges), och växte upp under ganska enkla förhållanden. Hans far var kondomförsäljare, på den tiden ett ganska suspekt yrke. Redan som barn var Benny Hill alltså bekant med smusslet och hyckleriet kring sexualiteten, och hela hans konstnärskap (om jag nu får använda det ordet) skulle komma att bygga på hans iakttagelser. Det var dock hans farfar, med ett förflutet inom cirkus och varietè, som väckte den unge Bennys intresse för underhållningsbranschen. Efter att ha fått följa med på en varietèföreställning bestämde sig den tolvårige Benny för att bli komiker. Det verkar som om han aldrig ens reflekterade över något annat yrke. Han följde intensivt vad som hände i nöjesvärlden, han gick på revyer, lyssnade på skivor och radio, och blev med tiden något av en expert på brittisk nöjeshistoria. Denna kunskap hade han sedan stor nytta av som professionell komiker. Lewisohn visar hur Benny Hill närmast rutinmässigt och utan samvetsbetänkligheter stal skämt och sketchuppslag från sina kollegor. Det förefaller som om han betraktade världens alla skämt som allmän egendom, som vem som helst kunde plocka upp och i bästa fall göra något eget av.

Benny Hill kämpade i många år som scenartist, tyvärr med ganska begränsad framgång. Senare kom han till radion, men den verkliga succèn uteblev där också. Det var först som TV-artist han fick sitt stora genombrott. Det nya mediet var som gjort för honom. Han hade alltid haft en viss scenskräck, men kunde nu känna sig trygg och avslappnad i TV-studion. Ändå viktigare var nog de möjligheter till visuella skämt som televisionen erbjöd. Benny Hill lärde sig snabbt de tekniska aspekterna kring TV-produktion, och arbetade lika mycket bakom som framför kameran. Han hyste en livslång kärlek till de gamla stumfilmsfarserna – Chaplin, Keaton, Lloyd, Helan & Halvan – och försökte medvetet återskapa något av den eran i TV-åldern.

Lewisohn visar i sin bok att 50- och 60-talets Benny Hill inte är densamme som det sena 80-talets. I dag förknippar vi hans namn med kontroverserna kring den påstått sexistiska humorn, men i början av sin TV-karriär var Benny Hill genuint folkkär, älskad av både män och kvinnor, unga och gamla. Hans humor var innovativ och nyskapande, fräck, men aldrig vulgär. Han var förvisso aldrig någon sofistikerad komiker, men vad spelar det för roll? Benny Hill representerade den enkla och jordnära humor som har hjälpt mänskligheten att härda ut i alla tider, förmodligen ända sedan vi bodde i grottor. Benny Hill-figuren brottas med samma problem som de flesta av oss, och inte sällan handlar det om sex. Pojke-möter-flicka: ibland uppstår ljuv musik, men lika ofta en öronbedövande kakofoni, kaos och förvirring. Av detta kan man göra både komedi och tragedi. Benny Hill valde att skratta åt alltihop. Miljoner TV-tittare skrattade med eftersom de kände igen sig själva och sina tillkortakommanden i hans program.

Vi är nog inte så sofistikerade som vi inbillar oss, och agerar kanske inte alltid så rationellt som vi skulle önska. Benny Hill står inte på en lägre nivå, han är en av oss, hur ogärna vi än vill erkänna det. Han är godhjärtad också, det är viktigt, det är ytterligare en anledning till hans världsomspännande popularitet. Humorn är aldrig elak, den är förlåtande och överseende, och ingen behöver känna sig mobbad, inte ens den lille gubben som Benny ständigt klappar på flinten. Att Benny Hill kan väcka sådant hat i vissa kretsar är obegripligt. Det kan nog bara förklaras med att vissa människor sätter sin ideologi högre än individen. Benny Hill visar (i skrattspegelns förvridna form) människan som hon är, inte som hon borde vara. De ideologiskt inriktade vill gärna ha det tvärtom, men av sådant blir det sällan några roliga komedier.

Dennis Kirkland, som regisserade många av Benny Hills shower, kommenterade anklagelserna om sexism genom att vända på perspektivet:

Ja, The Benny Hill Show var tveklöst sexistisk… därför att den var helt och hållet anti-män. Den som har missat det är en idiot. Programmet var inte anti-kvinnor: männen förlorade alltid och kvinnorna vann alltid. Titta bara på männen: Benny, Jackie, Toddy, Henry… ska de föreställa de tuffa killarna, eller? De försöker ragga upp tjejerna, men skiter ner sig fullständigt. Flickorna vinner alltid och Benny förlorar alltid. Alltså, det är sexistiskt.

Enligt Lewisohn är Benny Hills dåliga rykte dock inte helt oförtjänt. Någonstans på 80-talet gick det snett. Hans TV-shower blev trötta och oinspirerade – och började dessutom bli just så sexistiska som kritikerna alltid hävdat. Jag har inte sett så många av de sista programmen, men Lewisohn menar att Benny Hill nu koncentrerade sig allt mer på mjukpornografi och allt mindre på komedi. Flickorna i den nybildade och alltid lika lättklädda dansgruppen Hill's Angels fick finna sig i att kameran zoomade in på deras skrev. Programmen blev gubbsjuka, men var knappast roliga längre, om man får tro Lewisohn. Resultatet blev att Benny Hill förlorade den breda publik han haft så länge. Kvar blev de manliga tittare som var mera intresserade av Hill's Angels än den runde lille komikern. Detta blev slutet för The Benny Hill Show, och i praktiken också för Benny Hills karriär. TV-bolaget Thames gav honom sparken 1989. Lewisohn anser att det var det enda rätta med tanke på programmets sjunkande kvalitet, men många av Hills vänner och medarbetare hävdar att affären hanterades grymt och okänsligt av TV-bolaget. Efter att Thames i över tjugo år tjänat miljoner på hans program kallades nu Benny Hill upp till sin chef som kortfattat meddelade att de inte ville ha honom kvar. "Jag hade uppskattat om jag fått en klapp på axeln åtminstone", sa Benny senare, men i övrigt uttryckte han aldrig någon besvikelse över TV-bolagets beslut. Benny Hill levde dock helt för sitt arbete, och det är inte osannolikt att det snöpliga avskedet från Thames bidrog till att förkorta hans liv. Han dog tre år senare.

Titeln på Lewisohns biografi, Funny, peculiar, anspelar på dubbeltydigheten i engelskans "funny"; det kan betyda både "rolig" och "egendomlig", och även de som inte anser att Benny Hill var "funny" i den första bemärkelsen håller nog med om att han var det i den andra. Benny Hill blev med tiden mångmiljonär, men ändrade aldrig de enkla vanor han alltid haft. Han fortsatte att lufsa omkring i sina gamla kläder, han bodde i en förhållandevis enkel lägenhet, och fräste upp fiskpinnar hemma istället för att gå på lyxrestaurang. Han var uppenbarligen fullständigt ointresserad av pengar; i hans byrålåda låg högar med aldrig inlösta checkar. Han var blyg och tillbakadragen, och släppte inte många inpå livet. Artistkollegor har berättat att han sällan medverkade på efterfester – efter TV- eller radioinspelningarna försvann han blixtsnabbt från studion.

Benny Hills relationer till kvinnor är ett kapitel för sig. Det gick rykten om att han skulle vara homosexuell, men det har Lewisohn inte funnit några belägg för. Benny hade ett par korta förhållanden i sitt liv, men föreföll annars paniskt rädd för att ta initiativ med kvinnor. En av hans kvinnliga vänner berättar i boken att Benny kanske friade till henne, men att hon inte är helt säker – om han gjorde det var det alldeles för diskret och inlindat för att hon skulle märka något. Hennes tolkning är att Benny föredrog att göra ingenting framför att riskera att få nobben. Vad man med säkerhet kan säga är att Benny Hill hade ett barnsligt behov av att bli sedd tillsammans med kvinnor. Han försummade aldrig ett tillfälle att bli fotograferad med sina Hill's Angels, och han såg alltid till att ha några vid sin sida på offentliga tillställningar. För att skydda sig mot insyn, och samtidigt lägga ut rökridåer, använde han sig alltid av några standardsvar när han fick frågor om sitt privatliv. På frågan om sin relation till de unga flickorna i Hill's Angels svarade han:

–I donīt yell, and I donīt tell, and I'm grateful as hell!

När journalisterna närmade sig den känsliga frågan om varför han inte gift sig blev svaret också alltid detsamma:

–Varför köpa en bok när man kan låna på biblioteket?

Avsikten med dessa svar måste ha varit att – utan att direkt ljuga – antyda ett spännande och promiskuöst liv. Verkligheten var dock en annan. Däremot utvecklade Benny Hill djupa vänskapsband med många kvinnor. I trettio års tid umgicks han i hemlighet med två rullstolbundna kvinnor som oberoende av varandra hade skickat beundrarbrev till honom. Han hjälpte dem ekonomiskt, bodde en vecka om året hos dem, och stöttade dem på alla sätt han kunde. Varför hölls detta hemligt, t o m inför Benny Hills övriga vänner? Ja, säg det. Mycket i Benny Hills liv är gåtfullt. Om hans verkliga känslor kan vi bara gissa. Han var inte den som torgförde sitt hjärtas lust och kval. Möjligen kommer vännen och kompanjonen Jeremy Hawk sanningen närmast när han säger:

Jag tror inte att Benny någonsin var särskilt lycklig, varken som barn eller vuxen. Han var inte en eländig man och hans liv var inte eländigt, men han testade aldrig gränserna för att se om han kunde bli lycklig på något annat sätt. Han gav inte intryck av att vara ensam, och eftersom han inte var någon gnällspik bekände han aldrig att han var ensam, men jag tror att han var det. Om du aldrig har varit lycklig vet du helt enkelt inte vad du gått miste om.

Om han själv inte var lycklig lyckades han i alla fall göra miljoner TV-tittare glada. En tröst för honom efter avskedet från Thames måste ha varit när han fick motta The Charlie Chaplin Award for Contribution to Comedy. Benny, som alltid älskat Chaplins filmer, fick nu besöka Chaplins hus i Schweiz där han upptäckte en rad Benny Hill-videor på bokhyllan. Till Bennys häpnad och förtjusning förklarade Chaplins son att fadern varit en stor Benny Hill-fan. "Jag hade varit nöjd om jag dött just där och då", berättade Benny Hill senare. Hal Roach, mannen som producerade Helan & Halvans filmer, tillhörde också beundrarna. På frågan om det finns någon i dag som kan mäta sig med de gamla stumfilmskomikerna svarade han: "Ja, det finns väl bara en – Benny Hill. Men jag skulle önska att han inte var så snuskig." Andra som uttalat sin förtjusning i Benny Hill är Michael Caine, Mickey Rooney, Jack Lemmon, Burt Reynolds, Clint Eastwod, Liza Minnelli och Michael Jackson. Den sistnämnde gjorde ett besök på sjukhuset efter att Benny Hill fått hjärtattack och avslöjade en nästan kuslig detaljkännedom om Bennys TV-sketcher (Jackson ville också att Benny skulle medverka i en musikvideo, men av det blev ingenting).

Lewisohn hoppas på en renässans för Benny Hill. Han vill att de tidiga programmen ska återupptäckas, de som gjordes innan mjukporren började skymma sikten för Hills komiska snille. Vi får inte glömma att det fanns en tid när Benny Hill gjorde nyskapande komedi, skriver Lewisohn, en tid då han skapade en originell humor – småfräck, men harmlös – för ett nytt medium. Eller för att citera Anthony Burgess, som tyckte att Benny Hill var "ett komiskt geni formad av den engelska music hall-traditionen… en av vår tids stora artister." Jag kan bara instämma.


Mark Lewisohn: Funny, peculiar: The True Story Of Benny Hill, Sidgwick & Jackson Ltd (2002)


Av Martin Kristenson