Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Kommer snart på en biograf nära dig:

Dagen då clownen grät

av Martin Kristenson


"I tio år har jag gått och tänkt på den här filmen. Nu satsar jag hela min karriär på den. Den kan döda mig..."

Det är april 1972. Jerry Lewis berättar i en intervju om sin kommande film, The Day the Clown Cried, som han hoppas ska bli hans mästerverk. Efter ett fyrtiotal komedier ska han nu göra sin första allvarliga film.

"Tidpunkten, vädret, inspelningsstudion och sist men inte minst viktigt de svenska skådespelarna som är ovanligt professionella och disciplinerade, alla dessa faktorer har medverkat till att jag valt just Sverige", berättade Jerry Lewis på en presskonferens som hölls dagen före inspelningsstarten i Europafilms studior i Sundbyberg. Bortsett från Lewis var nästan alla skådespelare i filmen svenskar. Harriet Andersson spelade clownens hustru Ada, Sven Lindberg var lägerchef, Lars Amble SS-officer, och John Elfström, Ulf Palme, Tor Isedal m fl spelade lägerfångar.

Den 22 maj 1972 meddelade Aftonbladet: "Om en knapp vecka är filmen färdig. Jerry Lewis rakar av sig sitt svenska skägg. Han flyger hem till sin fru Patti och sina sex barn i USA." Riktigt så enkelt var det nu inte. Meningen var att filmen skulle haft premiär sommaren 1974. Trettio år senare väntar vi fortfarande på den.

Redan 1965 hade Jerry Lewis läst Joan O’Briens manuskript till The Day the Clown Cried.
"Jag är inte redo för nåt sånt än", sade han då. 1971 fick han återigen frågan om han ville göra filmen. O’Brien var övertygad om att endast Lewis kunde spela clownen på det sätt som hon föreställt sig. Lewis tvekade: "Tanken på att spela Helmut skrämde livet ur mig. Hans ensamhet var mig väl bekant, skräcken, desperationen som låg djupt ned i hans själ. Jag visste att det inte skulle bli någon enkel uppgift att spela honom, att det skulle bli mitt livs största konstnärliga utmaning."

Lewis accepterade till slut, och började göra research. Han besökte Belsen, Dachau, och Auschwitz. För att kunna spela koncentrationslägerfånge gick han ned sexton kilo på sex veckor genom att bara äta grapefrukt.

Interiörscenerna togs i Europa Films studio i Sundbyberg, och exteriörerna i en nedlagd militärförläggning i Frösunda. Skådespelaren Fredrik Ohlsson, som spelade lägerfånge i filmen, berättar om inspelningen i sin memoarbok Ingenting är längesedan (2000). Han minns den här tiden med glädje, och Jerry Lewis som en avspänd och inspirerande regissör. Inför inspelningen hade Lewis tagit reda på allt han kunde om sina svenska skådespelare och övriga medarbetare, från födelsedata och uppgifter om tidigare engagemang till familjeliv. När Ohlssons förhållande med Siw Malmkvist blev känt lät Lewis översätta en artikel i Veckorevyn om paret, och forskade sedan vidare om Malmkvists karriär.

Musikern Ingemar Björkman, som under två dagar staterade både som soldat och fånge, bekräftar den goda stämningen under inspelningen när jag pratar med honom i december 2002. Lewis underhöll med skämt och upptåg, och såg till att alla var på gott humör. Några längre promenader ville han dock inte ta på inspelningsplatsen. En limousine stod alltid redo att köra Lewis de kortaste sträckor, berättar Björkman.

Harriet Andersson har inte lika glada minnen som Fredrik Ohlsson och Ingemar Björkman. Hon tyckte att Jerry Lewis var en "snorkig Hollywood-diva som man, i egenskap av liten timid svensk skådespelerska som alltid försökte vara juste, verkligen reagerade på. Sedan var han inte någon sympatisk person... Nej, han var mycket underlig och oerhört otrevlig, han borde aldrig ha blivit regissör!" (Harriet Andersson: samtal med Jan Lumholdt, Alfabeta 2005).

Enligt Myggans Nöjeslexikon ska Lewis ha envisats med att låta de judiska barnen spelas av blonda svenska barn, vilket skapade en absurd effekt. Detta motsägs dock av samtida inspelningsreportage, som uppger att filmteamet anlitat invandrarbarn. Fredrik Ohlsson nämner i sin bok att Lewis ville ha svenska barn eftersom det skulle "skänka tragedin ett surrealistiskt djup", men det framgår inte om han verkligen satte dessa planer i verket. I boken Kino Movie Cinema: 100 Jahre Film, som utgavs 1995 i samband med en utställning i Berlin, skriver filmens scenograf Mago om svårigheterna att hitta barn som inte såg alltför välnärda och blonda ut, och att man använde sig av invandrarbarn. Han nämner ingenting om någon önskan från Lewis sida att använda blonda barn. I samma bok finns fotografier från inspelningen som visar såväl blonda som mörkhåriga barn.

Ur skådespelarnas synvinkel tycks allt ha fungerat bra, men för regissören trasslade det till sig rejält. Lewis hade fått löfte om att finansieringen inte skulle vara något problem. Producenten Nathan Wachsberger skulle finansiera filmen tillsammans med Europa Film, men han höll inte sina löften, och ganska snart upphörde utbetalningarna från honom. Till slut var han skyldig Europa Film 1,8 miljoner kronor. Vad värre var: Wachsberger hade inte säkrat filmrättigheterna till berättelsen.

Konflikten blev aldrig löst. Större delen av filmen finns nu hos Svensk Filmindustri, som övertog Europa Films lager efter bolagets konkurs. Filmens sista tre scener finns i Jerry Lewis ägo. 1983 hävdade han att tre eller fyra scener till måste spelas in innan filmen är färdig.
Varför gjorde han filmen? I bakgrunden fanns Lewis egna upplevelser av antisemitism och rashat i 40- och 50-talets USA. I tonåren blev han relegerad från skolan efter att ha klippt till rektorn, som fällt ett antisemitiskt yttrande.

Jerry Lewis själv ansåg inte att The Day the Clown Cried tematiskt innebar någonting radikalt nytt för honom. Han hade alltid sett sin form av komedi som ett försvar för den lilla, utsatta människan. I Alla tiders gågosse (The Bellboy 1960), där Lewis drar nytta av sina erfarenheter som springpojke på hotell, är den stumme pickolon en "symbolisk protest mot de som ser springpojkar, hisskötare och överhuvudtaget alla uniformerade arbetare som ansiktslösa dockor". (Alla har dock inte uppfattat den humanistiska tendensen i Lewis filmer – tvärtom, satirikern Tom Lehrer föreslog en gång att Jerry Lewis borde vara lämpad att förestå en "Make Fun of the Handicapped Week").

Många känner kanske till The Day the Clown Cried genom Harry och Michael Medveds bok Golden Turkey Awards (1980). Enligt den boken försökte Lewis först engagera Jeanne Moreau till rollen som clownens hustru, men hon tackade nej, och budet gick vidare till Harriet Andersson. Bröderna Medved ger också en helt annan version av filmens tillkomsthistoria än den gängse. De hävdar att det handlade om en personlig konflikt mellan Lewis och Wachsberger, att Lewis vid ett tillfälle lämnade inspelningen, och blev stämd av Wachsberger. "Trots dessa svårigheter lyckades Wachsberger slutföra inspelningen", skriver Medved - ett påstående som går stick i stäv mot övriga skildringar av förloppet. Hur som helst - The Day the Clown Cried stämplas lite oansvarigt i denna bok som kalkonfilm utan att författarna sett filmen, ja, utan att den haft premiär eller ens blivit färdigställd.

Själv tillhör jag inte den lilla skara som haft lyckan att se filmen, men jag har dock på mystiska omvägar fått tillgång till filmens manuskript. Där kan man få åtminstone en aning om vad för slags film det handlar om.

Manuset är skrivet av Joan O’Brien och Charles Denton, det är baserat på en berättelse av Joan O’Brien, och har "additional material" av Jerry Lewis. Filmen öppnar med scener från en cirkus. En av huvudattraktionerna är clownen Gustav, och i hans släptåg återfinner vi vår hjälte, Helmut Doork, en tidigare framgångsrik clown, men nu klart på dekis. Doork är alls ingen sympatisk person, han är bitter och hatisk, och framför allt självgod. Jerry Lewis har i flera filmer gestaltat clowner. I En sån jäkel till farsa (The Family Jewels 1965) finns faktiskt en förstudie till Helmut Doork. Lewis spelar där en självisk och allmänt antipatisk cirkusclown, som hatar barn och bara tänker på pengar.

Clownen Gustav är missnöjd med sin medhjälpare, och försöker få honom avskedad . Det lyckas honom också, och när det står klart för Doork att hans karriär är över går han ut och super sig full. I fyllan och villan börjar Doork göra Hitlerparodier i närvaro av några SS- och Gestapomän. Enligt manuskriptet skulle Chaplinbilder fällas in under denna scen - om vi förstått saken rätt trollar Helmut fram filmbilder inför de häpna Gestapomännen.

Det blir fångläger för Helmut, förstås. Han är bitter och inbunden, och ägnar dagarna åt patetiska försök att bli benådad. I fånglägret är tillvaron hård, men här finns också goda och empatiska medfångar, som alltid ställer upp för andra. En sådan är Johann Keltner, som ofta tar sig an Doork och försöker locka fram hans mänskliga sidor genom visa aforismer. Här har manusförfattarna stoppat in en märklig anakronism. Efter ett slagsmål frågar en fånge sin kompis varför han inte deltog. Kompisen svarar "I make love, not war", börjar fnissa, och tillägger att det där skulle säkert kunna bli en riktigt bra slogan en vacker dag. (Filmens dialog är engelskspråkig, men eftersom fångarna ska föreställa vara tyskar, undrar man hur ordväxlingen var tänkt att låta i original).

Fångarna tjatar på Helmut att han ska underhålla dem med sina pajaskonster, och han ställer motvilligt upp. Stämningen är hotfull: "Få oss att skratta, annars...". Det blir en fullständig katastrof; rädd, ilsken och oinspirerad gör han en urusel föreställning. I samma veva anländer judiska fångar till lägret. De ska stanna där en kort tid innan de skickas vidare till Auschwitz. I besvikelse över Helmuts misslyckade föreställning slänger en av medfångarna lera i ansiktet på honom. Nu får han plötsligt skratt från oväntat håll. De judiska barnen betraktar honom på avstånd och skrattar högt. Händelsen livar upp Helmut. Han känner plötsligt att han fått en uppgift i livet. Han inser att han fortfarande kan få folk att skratta.

Varje dag söker han därför upp barnen och framför sin show för dem. Men glädjen varar inte länge. Lägerledningen sätter snart stopp för Helmuts föreställningar. När barnen ska skickas iväg i godsvagnar tar man dock Helmut till hjälp för att få dem att lydigt följa med, och inte skrika och väcka uppmärksamhet. Av misstag blir Helmut kvar i godsvagnen, och följer med barnen till Auschwitz. När man upptäcker Helmut beslutar man sig för att låta honom leda barnen in i gaskammaren. Han ställer upp, men bestämmer sig också för att stanna därinne med barnen. Filmen slutar med att Helmut underhåller barnen in i det sista, och från gaskammaren genljuder ett stilla skratt.

Detta är, enligt manuskriptet, handlingen i den film vi förmodligen aldrig kommer att få se. Det skulle dröja till 1981 innan Lewis gjorde en ny film, Sopproten (Hardly working), där han återigen spelar clown. I denna renodlade komedi blir clownen friställd när cirkusen läggs ned, får anställning vid posten, och gör succé genom att dela ut breven i clownkostym. Helmut Doork är långt, långt borta.

PS. Mycket kring Lewis film är höljt i dunkel, vittnesmålen är fragmentariska och ofta motstridiga. Den 24 maj 1972 fäste Aftonbladet sina läsares uppmärksamhet på ett ännu olöst mysterium. I en stort uppslagen artikel berättade man om den mystiska Tina, 18 år, som följt Jerry Lewis som en skugga under hela filminspelningen. I flera veckor hade hon gjort Lewis sällskap i och utanför Stockholm, visste AB att berätta, och under inspelningarna satt hon tyst och iakttog Lewis när han regisserade. "Hon är ett snyggt blickfång. Men bara Lewis och hans svenske regiassistent Rune Hjelm vet varför hon hela tiden är med." Själv vägrade Tina svara på frågor, hon bara log gåtfullt, "vaktad av en stor och lika hemlighetsfull schäfer". Aftonbladet spekulerade i om Tina möjligen var Lewis nya filmfynd. Någon lösning på denna filmhistoriska gåta har vi inte kunnat finna.



The Day the Clown Cried (1972)

011118

Produktionsuppgifter sammanställda av Bertil Lundgren

Ref.: Myggans Nöjeslexikon, del 10, sid.140 (Jerry Lewis)
Tel.Rune Ericson 981215 + brev16
Tel.Fredrik Ohlson 981211
Tel.Lennart Norbäck 011024, 011101, 011105


Europa Film
Producent: Nat Wachsberger Svensk representant: Jack Kotschak
Regi: Jerry Lewis Klippare: Wic Kjellin
Regiassistenter: Lennart Norbäck, Rune Hjelm (1933?) [Ej krediterade i TM]
Produktionsledare: Mike Romersa, Valdemar Bergendahl
Short story: Joan O'Brien Ph: Rune Ericson
Scripta: Inga Lisa Britz [John Elfströms fru]

ClownenJerry Lewis
Hans hustruHarriet AnderssonEnda kvinnliga roll
LägerkommendantenAnton Diffring (tysk)[Dict. of Film Stars]
En lägerchefSven Lindberg"Ärkesadist"
  Fredrik Ohlsson
Tysk löjtnantLars Amble
  Olle Björling
  Thomas Bolme
En fångeUlf PalmeStor roll
  Åke Lindman
  Jonas Bergström
  Jan Malmsjö"Liten grej"
  Hans Nilsson
Fånge och VaktIngemar Björkman
Fånge i barack HRalf Glaerum
FångeJohn Elfström[svårt sjuk under inspelningen] ( - 1981)
FångeBörje Rietschel [liten roll]
Vakt som sliter upp dörren till vagn med barnEgil Holmsen
Fånge i barack HJimmy McGann
BartenderNils Eklund
Thore Segelström (1921 - )
FångeTor Isedal
Fången som beskyddar clownenCurt Broberg
Bo Brundin
FångeUlf von Zweigbergk
FångeMats Norryd (1944 – 1989)
Standin för Jerry LewisMats Norryd (1944 – 1989)
Fånge och statistDan Lindhe
Fånge och statistLasse Lundgren
Fånge och statistJan-Erik Kreigsman
Gestapoman som arresterar clownenHeinz Hopf
Gestapoman som arresterar clownenCarl Billquist
Parant dam som blir skrämd av Jerry Lewis utbrott på barenLillemor Planck (1915 – 1996)
Judisk flicka, ca 10 årNina YoungerStatistroll
Judisk kvinnaPeggy SarnoStatistroll
Judisk kvinnaMichael Rosenberg (?) [= Bo Brundins hustru] Statistroll


Stort tack till Ingemar Björkman och Bertil Lundgren.

Tidigare publicerad i Kapten Stofil nummer tolv