Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Dårskapens hus

av Martin Kristenson


1951 utlyste Föreningen Sveriges Filmproducenter en produktionsstrejk i protest mot den statliga nöjesskatten. Den varade i tio månader och innebar att inga långfilmer kunde spelas in i Sverige under denna tid. Regissörer och skådespelare fick hitta på något annat medan de väntade på att konflikten klarades upp. Hasse Ekman fördrev tiden med att klippa ihop en ny film av sina gamla. Resultatet blev Dårskapens hus, enligt en kritiker "den i djupare mening oanständigaste film, som hittills sett dagen i detta land".

Filmstoppet drabbade de svenska regissörerna på olika sätt. Ingmar Bergman fick erbjudande från tvålfabrikanterna Sunlight & Gibbs att göra nio reklamfilmer för deras nya deodoranttvål Bris. Han tog sig an uppgiften med synbart nöje och spelade i snabb följd in några roliga kortfilmer med bland andra Bibi Andersson (som här gjorde sin filmdebut) och John Botvid i rollerna. Bergman såg till att ha full kontroll över produktionen, han fick samma tekniska resurser som för en långfilm, och skrev själv manus till filmerna (Bris insisterade dock på att varje film skulle innehålla den numera klassiska reklamfrasen: "Transpiration i sig har ingen lukt – det är när den kommer i kontakt med hudens bakterier som det blir doft...").

Arne Mattsson var en av de få filmregissörer som kunde fortsätta göra långfilm. Han hade fått dispens att färdigställa Bärande hav, och strax före midsommar påbörjade han inspelningen av det nya projektet Sommardansen, som vid sin premiär fick titeln Hon dansade en sommar.

Annars blev filmstoppet en gyllene tid för klippfilmer. Filmbolagen rotade i sina arkiv och valde ut höjdpunkter ur tidigare publiksuccér. En Adolf Jahr-kavalkad kallad Adolf i toppform fick premiär 1952, liksom ett urval scener från gamla militärfarser betitlad Kronans glada gossar. Till klippfilmen med Sickan Carlsson, Klackarna i taket (1952), hade man spelat in en kort ramhandling där komikerna Curt "Minimal" Åström och Carl-Gustaf Lindstedt spelade biografmaskinister som blandade ihop filmrullarna.

Hasse Ekman gjorde också en klippfilm, men av ett helt annat slag.

Söndagen den 17 juni 1951 förkunnade Expressen på sin förstasida att Hasse Ekman "lurat" filmstoppet genom att sätta ihop en ny film från sjutton av sina tidigare filmer. I intervjun berättade Ekman att han från början bara hade ett par uppslag till hur han kunde blanda scener från sina filmer, men att en handling sakta växt fram under arbetets gång. Istället för att samla sina "bästa scener" till en minneskavalkad, skrev Ekman alltså ihop en ny historia. Resultatet blev Dårskapens hus, enligt Expressens reporter en bisarr experimentfilm, som närmast för tanken till "Povel Ramels tokroliga pippivisor".

"Denna film är den första i sitt slag i världen och samtidigt den billigaste långfilm, som någonsin gjorts", förklarade Ekman för Expressen. "Hade den spelats in på vanligt sätt skulle den förstås ha varit en av de dyraste. En förutsättning för denna experimentfilm är att jag använt samma skådespelare i så många olika filmer och att filmerna dessutom sinsemellan varit så olikartade. Aldrig har väl en svensk eller utländsk film kunnat uppvisa ett sådant stjärnuppbåd i huvud- och biroller, ja, t.o.m. i rena statistuppgifter förekommer storstjärnor."
Ekman kunde inte heller låta bli att ironisera över nöjesskatten. De sjutton filmer som bildar grunden till Dårskapens hus hade nämligen tillsammans dragit in 7,2 miljoner kronor i skatt, och skulle nu genom denna klippfilm ge nöjesskatt för andra gången:
"Säg inte att jag inte gör allt jag kan för finansdepartementet", sa Ekman till Expressen. För att få en ramhandling till sin klippfilm spelade Ekman in några inledande scener med skådespelarna Harriet Andersson, Åke Fridell och Gustaf Hiort af Ornäs. Denna prolog utspelar sig år 2251, och är till skillnad från övriga filmen gjord i färg. I Sandrewateljéerna lät Ekman bygga upp en futuristisk miljö "nästan enbart av plastik och glas –: ungefär som vi väl lite till kvinns och mans gärna tänker oss rekvisitan i nästa sekelskifte", som Filmjournalens reporter uttryckte det i ett inspelningsreportage (nr 35/1951).

Filmen inleds med att vi hälsas välkomna av ordföranden i Föreningen för Fornfilmsforskning (Fridell), hans sekreterare och en amanuens Brinkebo. Den kvinnliga sekreterarens enda uppgift tycks vara att hålla reda på ordförandens mikrofonsladd, och i övrigt vara söt och trippa fram i en förförisk kortkjol. Av den entusiastiske ordföranden får vi veta att föreningen gjort ett sensationellt fynd:

När man år 2248 vid utgrävningarna i Stockholm råkade påträffa ett stort antal Hasse Ekman-filmer blev glädjen i Föreningen för Fornfilmsforskning naturligtvis enorm. Tyvärr blev vår glädje hastigt grumlad. Det visade sig nämligen dessvärre att tidens tand gått hårt åt materialet. Filmrullarna vars sammanlagda längd var nära 45 000 meter hade nämligen gått sönder i småbitar, och dessa hade till råga på olyckan sammanblandats. I tre år har nu amanuens Brinkebo, jag själv och min sekreterare försökt att sammanställa materialet i dess ursprungliga skick. Jag kan försäkra er att vårt arbete inte har varit lätt. Inga av mästarens manuskript eller anteckningar har funnits att tillgå. Vi har varit tvungna att helt lita till vår egen konstnärliga intuition och kombinationsförmåga, och även om den samtida dags- och veckopressen givit oss många värdefulla uppslag beträffande 1940-talets samhällsproblem har det ändå varit nog så komplicerat för oss att rekonstruera mästarens verk. När vi nu i dag efter tre års vedermödor ska försöka att presentera första delen av vårt arbete är det oss angeläget att framhålla att vi inte är övertygade om att vi till 100% lyckats i våra strävanden att för vår tids publik visa en typisk Hasse Ekman-film sådan den tedde sig år 1950, men vi hoppas och tror att vi ändå kommit sanningen bra nära.

Ordförande förklarar vidare att man låtit mästarens sonsons sonson, Hans Hasse:son Ekman, läsa in en speakertext till den rekonstruerade filmen för att fylla ut de luckor och oklarheter som man inte lyckats undvika. Han ber oss lägga märke till att ättlingens röst låter nästan exakt likadan som anfadern, "i sanning samma klingande malm". Slutligen vänder sig ordföranden mot ett porträtt av Hasse Ekman, och åkallar honom: "Tala till oss, mästare! Låt din röst ljuda från ett svunnet sekels orosfyllda dagar!".

Därefter följer själva filmen, Dårskapens hus, som alltså ska föreställa de framtida filmforskarnas fruktlösa försök att rekonstruera en Hasse Ekman-film. Det går att vaska fram en handling ur detta förvirrande sammelsurium –: den handlar då bland mycket annat om den stackars fänrik Bråde och hans ärkefiende, magister Sjögren –: men huvudpoängen med filmen är nog den vildsinta blandningen av komediscener och allvarliga dramer, som gör att t ex Thor Modéen kan storma in mitt i en äktenskaplig uppgörelse mellan Stig Järrel och Inga Tidblad. Ekman har också med maliciös uträkning försett sina skådespelare med nya rollfigurer, inte alltid så smickrande. Eva Henning har blivit "gatflicka", den legendariske Lars Hanson "obotlig alkoholist", Douglas Håge "ful gubbe", Gunn Wållgren "resande i narkotika", och Edvin Adolphson axlar den för honom ovana rollen som "erotiskt oerfaren".

En plump i protokollet: Ekman finner ett visst nöje i ganska billiga homosexskämt. I berättelsen förekommer föreningen Lillköpings Homofilurer, en anspelning på Kejneaffären som då var aktuell i tidningarna (det är det som åsyftas i prologens ord om uppslag från "samtida dags- och veckopress"). Ekman klipper även ihop telefondialoger från två olika filmer så att manliga skådespelare till synes flirtar med varandra. Harmlösa skämt kan man tycka, och så var det nog tänkt också, men om man tar tidsandan i beaktande var det nog inte så oskyldigt som det låter. Hetsen mot homosexuella var stark i Sverige på 50-talet. Det kan vara värt att notera att ordet "homofil" lanserades av holländska homosexuella 1949 och via Danmark nådde Sverige i början på 50-talet. Ordet var tänkt som en neutral, icke-pejorativ beteckning, men blev i vårt land snabbt ett skällsord i folkmun. Den nedsättande ombildningen "homoful" var också förvånansvärt vanlig i dåtidens tidningar, så till exempel i Mauritz Edströms recension av Dårskapens hus i Arbetaren den 24/9 1951 ("Satiriska slängar över homofuleriet och homopateriet i Lillköping på 40-talet kunde nog ha varit konsekventare genomförda..."). Hasse Ekman hade behandlat ämnet på ett betydligt känsligare sätt året innan i Flicka och hyacinter, även om denna film också kan sägas följa tidens uppfattning: lesbisk kärlek –: tragisk, manlig homosexualitet –: löjlig.

Dårskapens hus blev ingen större publiksuccé, och den togs ned från premiärbiografen redan efter två veckor. En dryg vecka efter premiären meddelade Expressen (1/10) att Hasse Ekman fått skådespelarkåren i uppror för sin klippfilm. Teaterförbundets styrelse hade tagit upp saken till behandling, och protesterade mot att skådespelarna varken blivit tillfrågade eller fått ersättning.

"Vi måste ena oss om en skarp attack mot detta ogenerade sätt att utnyttja redan gjorda skådespelarprestationer och förlöjliga dem", sade ordföranden i Teaterförbundets Sven Bergvall. Inga Tidblad frågade upprört om man verkligen får "dra ned allvarliga skådespelarprestationer på det här sättet?"

Filmens producent Lorens Marmstedt hade ingen förståelse för skådespelarnas protester. "Har humorn tagit slut bland skådespelarna?" frågade han. "Själv har jag antagligen för mycket humor för att förstå indignationen. Alla känner ju till, att Hasse Ekman alltid är mån om skådespelarnas bästa. Jag tycker också, att eftersom vi dragit ut de yttersta konsekvenserna av dåraktigheterna, borde filmen vara ganska oförarglig." Marmstedt hade om möjligt ännu mindre förståelse för skådespelarnas krav på ekonomisk ersättning: "Skådespelarna har en gång fått betalt för sina prestationer medan producenten kanske gjorde förlust. Kan filmbolaget nu ta igen vad det förlorade på karusellen, finns det väl inget ont i det?"

Argast av alla var Nils Beyer i Morgontidningen. Under rubriken "Hasse Ekmans skandalfilm" gick han den 12 september till frontalangrepp på Ekman. Han anklagade honom för att ha "skurit halsen av sig själv som skapande konstnär", för att vara "örfilstäck" i sitt förhållande till seriösa skådespelare, och för att med "detta rekord i smaklöshet satt en fläck på svensk film". Han exemplifierar med en scen där Hilda Borgström, som spelar en gammal kvinna på sin dödsbädd, klippts ihop med Ekman själv som öppnar dörren och ropar: "Vad nu då? Ligger du till sängs? Är du dålig? Ta en fenedrin du." Beyer tycker att detta är en konstnärlig taktlöshet, som är häpnadsväckande, ja hela filmen är ett "florilegium av barocka taktlösheter". Han ser Ekman som ett slags dubbelnatur, dels en seriöst arbetande konstnär, dels en ansvarslös playboy utan respekt för andliga värden:

För min del har jag alltid trott på ambitionen och talangen hos Hasse Ekman. Han står vid sidan av Ingmar Bergman som den intressantaste konstnären bland våra yngre regissörer. Men jämte den allvarligt arbetande konstnären har det också funnits en annan Hasse Ekman –: dandyn i vit smoking och med ett blekt leende på läpparna. Honom kunde man tro om lite av varje. Han var smart, så mycket hade man klart för sig. Men vad man inte kunnat eller velat tro, det var att den smarte Hasse Ekman så totalt skulle kunna ta död på konstnären Hasse Ekman.

Harry Schein tog till orda i en artikel i Bonniers Litterära Magasin 20(1951):9. Han hade inte mycket till övers för Dårskapens hus som underhållning, men menade att Beyer och de andra kritikerna var ute i ogjort väder. Juridiskt sett har Ekman rätten på sin sida, menade Schein; filmerna är hans egendom, inte skådespelarnas. Frågan om Ekmans moraliska rätt är mer intressant, tillade han. Med sin klippfilm medverkar Ekman till att punktera den djupt okonstnärliga stjärnmytologi som odlas inom filmen, något som seriösa skådespelare bara borde vara honom tacksamma för. Talet om att Ekman tafsat på filmens konstnärliga integritet avfärdade Schein på följande sätt: "Fru Filmia har våldtagits och om hon hade varit ett oskuldsfullt helgon så vore det ju ett fatalt öde. Men jag har en känsla av att denna dam har tillägnat sig en våldtäktsvana av sådan storleksordning att även hennes mest galante kavaljer borde ha resignerat." I just detta fall kan väl Schein sägas ha en mer modern syn på konst än Beyer. Parodier och bildmanipulationer av den typ det här är fråga om hör numera till vardagen, men var inte lika vanliga på 50-talet. Beyers vördnad för konstnärens skapelser har ersatts av en mer hälsosam respektlöshet. Helt okontroversiell har Ekmans gamla klippfilm ändå inte blivit. I sitt förord till En liten bok om Hasse från 1993 skriver Ingmar Bergman att Dårskapens hus är den enda av Ekmans filmer han inte kan förlåta honom: "Detta skamgrepp på hans eget verk... Det fanns en cynism i det som är Hasses enda verkliga misslyckande."

I november 1951 hävdes filmstoppet, men nöjesskatten försvann inte förrän 1963 i samband med den stora filmreformen. Filmbolaget Imago blev först med att spela in film efter stoppet, de gjorde 91:an Karlssons bravader i regi av Gösta Bernhard. Hasse Ekman lämnade bråket om klippfilmen bakom sig och började inspelningen av sin första färgfilm, dansfilmen Eldfågeln (1952).

Dårskapens hus är naturligtvis ett kuriosum i Hasse Ekmans filmografi, men inte mindre intressant för det. När man ser den i dag kan man inte låta bli att förundras över att det är samma regissör som gjort alla dessa formmässigt så olikartade filmer. Blandningen av filmstilar och genrer är ett illustrativt exempel på Ekmans häpnadsväckande mångsidighet .
Det mest minnesvärda med Dårskapens hus är nog ändå dess prolog, så typisk för Hasse Ekman. Fornfilmsforskarens tal om "mästerregissören" med sin "klingande malm i rösten" visar prov på en distans och självironi av sällsynt slag. Det är egenskaper som man skulle önska att fler regissörer hade i dag. Tala till oss, mästare!



Läs mer om Ingmar Bergmans Brisfilmer i Maaret Koskinens artikel "Tvålopera à la Bergman: Reklamfilmerna för Bris" i Chaplin 30(1988):2/3, s 84f.