Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Gula hund och annan djupfryst smörja

Utdrag ur en riksdagsdebatt

av Martin Kristenson

Bakgrund:

Hasse & Tages revy Gula Hund hade premiär på China den 5 juni 1964. Det var en traditionell nummerrevy, som dock innehöll för tiden ovanliga ämnen och stilgrepp. Sången "I friska naturn" – framförd av Tage Danielsson och Lissi Alandh – är förmodligen det första revynummer i Sverige som behandlar miljöförstöring. "Folkspillran" och "Gamle man" är andra satiriska nummer som blivit klassiska. Som alltid hos Hasse & Tage fanns det dock plats även för rena nonsenssketcher; Gösta Ekman slog igenom som snubblare i slapsticknumret "Mahatma Ekman" och Hasse Alfredson improviserade varje kväll som Malte, Valfrid Lindemans son. I dag framstår Gula Hund som en av Hasse & Tages allra bästa revyer.

När revyn skulle visas i TV gjordes en speciell studioinspelning av föreställningen. Förebilden för TV-versionen var överraskande nog Alfred Hitchcocks film Repet (1948); Hasse & Tage ville precis som Hitchcock filma alltihop i en enda, obruten tagning. Det blev inte riktigt så, men genom att använda sig av endast en kamera uppnådde man ändå en påtaglig närvarokänsla.

I Gula Hund fanns ett inslag som kallades "Lekstugan". Där ingick sketchen "Hos doktorn". Birgitta Andersson spelar en orolig kvinna som kommer till doktorn med sin man, spelad av Gösta Ekman. Hon berättar att hennes man, som tidigare varit bankdirektör och fullkomligt normal, plötsligt förlorat förståndet och nu bara går runt och säger "pitt" hela tiden. Doktorn (Tage Danielsson) moraliserar först över mannens barnsliga beteende, men upptäcker till slut att det är riktigt roligt att säga "pitt", och snart har även hustrun smittats av manin. Sketchen slutar med att Gösta Ekman får hela publiken att ropa "pitt" i korus.

Inför TV-föreställningen gick både Aftonbladet och Expressen ut med en varning till tittarna. "Här ligger till och med 'skäggen' i lä", förklarade Aftonbladet den 6 januari, men lugnade läsarna med tillägget av revyn även innehöll en del kultur. Expressen ägnade den förväntade tittarstormen en helsida, och skrev för säkerhets skull det farliga ordet i versaler: "TV-tittare, riksdagsmän, prydisar och andra kan ladda upp till en ny folkstorm. – Ordet är – PITT." Expressens reporter hade räknat ut att det förbjudna ordet förekom tjugo gånger i sketchen, men uttryckte ändå en förhoppning att det inte skulle gå "med TV-publiken som med ensemblen, mot slutet fångad i glädjen att säga ordet."

Det ligger onekligen nära till hands att misstänka att alla förhandsskriverier fungerade som självuppfyllande profetia. 150 ilskna samtal inkom till TV:s programupplysning, och många började ringa omedelbart efter programmets början. De som inte kom fram till TV:s telefonväxel ringde istället till tidningarna för att få vädra sitt missnöje. Svenska Dagbladet meddelade den 9 januari att det inte enbart var pittsketchen som upprört: "Det inslag som tycks ha väckt särskilt stark indignation hos många hade Birgitta Andersson och Hasse Alfredson i rollerna där de köpslog om kärlek. Vid sidan härom förekom en del vulgära uttryck, enligt upprörda tittare. Man tyckte inte om den fräcka ordlistan, inte minst med tanke på att även små barn åsåg programmet." Även sketchen Folkspillran, med nationalsången i zigensk tappning, upprörde många. På grund av folkstormen fick den planerade reprissändningen flyttas från eftermiddag till sen kväll för att hindra barnen från att se programmet.

Några dagar senare bröt debatten ut i Sveriges riksdag. Talarna gjorde till att börja med allmänna inlägg om televisionens betydelse med utgångspunkt från en motion om inrättandet av ett speciellt programråd för TV, men efter hand blev de mer konkreta. Hasse & Tages revy, som här döptes om till Fula Hund, hade tydligen gått många av talarna djupt till sinnes. Även Skäggen spökar fortfarande i en del inlägg, liksom en numera bortglömd "sexliberal spexskiva i Lund". Nedan följer ett axplock ur debatten (i starkt förkortad form):

Herr John E Eriksson (cp) i Bäckmora, Njutånger. Motion nr 10 i Andra kammaren om inrättande av ett programråd för radions och televisionens underhållningsprogram:

Med den avgjort stora betydelse som radion och televisionen har som kontaktmedia med den stora allmänheten såväl i fråga om förmedling av upplysningar som i fråga om mera nöjesbetonade underhållningsprogram är det självfallet av största vikt att programmen är så utformade och av sådant innehåll att de tilltalar den stora allmänheten. Att en sådan målsättning kan vara förenad med svårigheter skall utan vidare erkännas, men likväl måste ett sådant krav alltid utgöra riktmärket för programledningen. Att denna målsättning inte alltid upprätthållits finns det åtskilliga exempel på; med andra ord har programledningen brustit i omsorgen att bjuda allmänheten goda underhållningsprogram. Det torde vara en ganska allmän uppfattning i dag att åtskilliga s.k. underhållningsprogram i TV är av dålig standard där man saknar varje spår av underhållning, men väl är uttryck för en förvånansvärd smaklöshet.

Inom filmbranschen finns ett granskningsråd, som bl.a. har att yttra sig om filmens lämplighet i visningssammanhang. Det kan ifrågasättas om inte på liknande sätt ett fast programråd borde knytas till radio och TV med uppgift att ge riktlinjer för den fortlöpande programverksamheten främst i fråga om underhållningsprogrammen.

Enligt den nuvarande ordningen ankommer det visserligen på radionämnden att öva viss kontroll av programmen, men denna kontroll sker i efterhand och saknar därför större betydelse. Ett eventuellt programråd skulle lämpligen kunna utses av Kungl. Maj:t men ovillkorligen rekryteras från folkrörelsernas organisationer: religiösa, ideella, politiska och fackliga.

Herr Rune Gustavsson i Alvesta (cp):

Herr talman! Den debatt som pågått under dessa dagar har i första hand inriktat sig på en diskussion om inflationens bekämpande och om statsverkspropositionens innehåll. Detta är också helt naturligt eftersom det är angelägna frågor. Alla bör vara överens om att inflationen måste bekämpas på ett effektivt sätt.

Men det är inte endast på det ekonomiska området, som det råder inflation i vårt land. De senaste årens och inte minst föregående års utveckling i fråga om brottsligheten uppvisar mycket starka inflationistiska tendenser.

Utan att man fördjupar sig i någon statistik framstår det som ganska tydligt, att ungdomsbrotten har ökat mycket och uppgår till en oroväckande hög procent.

Jag har många gånger tidigare från denna talarstol påpekat att vi måste satsa på det positiva, satsa på det bästa hos den unga generationen. Jag har också den uppfattningen att våra massmedia här skulle kunna göra betydande insatser, betydligt större än hittills. Särskilt tror jag att TV skulle kunna delta i det arbete som måste till. Det här går inte att nonchalera. Gör vi det, växer här fram en folkopinion mot den pågående utvecklingen, en folkopinion som riktar sig mot samhällssystemet som inte förmått lösa denna för vår samhällsutveckling så väsentliga fråga. Som jag ser det, är det ur demokratisk synvinkel en mycket väsentlig angelägenhet att komma till rätta med den ökande brottsligheten.

Jag sade att TV bör ha stora möjligheter att delta i arbetet. Hur skulle det vara om TV satsade på låt mig kalla det en medborgarskola – en information och diskussion, där olika frågeställningar om samhället behandlades, frågeställningar som stimulerade till debatt människor emellan.

Jag är väl medveten om att det kan vara svårt. Det är många smakriktningar som skall tillgodoses. Det är vi väl alla medvetna om. Men det kulturella arbetet har väl ändå till uppgift att förbättra. Att förbättra måste vara rättesnöret.

Ibland när jag har sett på TV har jag ställt frågan: Var det nödvändigt att sända ut detta? Ger det över huvud taget någonting? Jag skall bara anföra ett par små reflexioner om programinslag som jag har sett.

Ett av vårt lands större studieförbund ordnade för inte så länge sedan en större och väl arrangerad kulturdag. Skulle inte TV ha kunnat ge svenska folket mer, om en kamera hade varit där, än vad man sände ut från sexliberalernas spexskiva i Lund? Hade det inte varit bättre att sända ut ett inslag från en riksomfattande ungdomskampanj för u-länderna i stället för Målle Lindbergs gyckelspel från Kiviks marknad? Sådant är inte att satsa på det positiva.

Herr Eric M Nelander i Trelleborg (fp):

På alla områden i livet bör enligt min mening kristendomen göra sitt inflytande gällande. En kristen livsinställning kommer nämligen att – medvetet eller omedvetet – inverka på hela vårt varande och allt vårt handlande.

Kyrkor, samfund och ideella organisationer får inte förtröttas i sin verksamhet, men vi får inte heller glömma våra massmedia, tidningar, radio och television, vilkas värderingar i fråga om personlighetsdaning och inflytande förvisso ofta långtifrån motsvaras av dem som folkets flertal vill uppställa.

Den översexualisering, som t.ex. vissa tidningar och tidskrifter förmedlar och som radio-TV tyvärr i rätt stor utsträckning också fallit för, är sannerligen inte något tecken på större ansvar i den allmänna upplysningens, den goda smakriktningens och den sunda livsstilens anda.
Inte minst vår monopoliserade radio och TV borde härvidlag besinna sitt stora ansvar. Det som förr visades på några få scener eller förkunnades från enstaka talarstolar eller till och med såsom fula ord klottrades på skumma ställen föres nu via dessa moderna media direkt in i hemmen. Visst är det sant att det finns avstängningsknappar. Och ett riktigt användande av dem är sannerligen värt att efterlysa, framför allt hos föräldrar och andra ansvarskännande i hemmen. Alla vet emellertid vilka svårigheter som på den punkten kan uppstå. På radio- och TV-ledningen måste vi därför i dessa avseenden ställa stora anspråk. Allmänheten, som nu i mycket stor utsträckning klagar över dessa program, bör låta sina opinionsyttringar nå direkt fram till radioledningens kännedom.

Herr Carl Eric Hedin i Kärrboda, Nyköping (h):

Vi upplever i dag företeelser som utgör en verklig fara för vår kultur. Man kan tala om inflation också på detta område, med brutalitet, råhet, osedlighet och brist på stil som följd. Symtomen härpå kommer till uttryck på många olika sätt, t.ex. i en alltjämt tilltagande ungdomsbrottslighet eller i en mycket hög skilsmässofrekvens och inte minst i litteratur och film. Den ena osmakliga boken och filmen avlöser den andra. Särskilt allvarligt tycker jag det är när också TV faller för frestelsen att ge avkall på kravet om stil och kvalitet i sina underhållningsprogram. Det är allvarligt, då TV-rutan i snart sagt varje hem har intresserade åskådare och åhörare bland barn och ungdom. Såsom herr Nelander påpekade, har föräldrarna ofta ganska små möjligheter att avgöra vad som är lämpligt för barnen. De kan inte alltid avhålla barnen från att se programinslag som man redan från början vet är olämpliga. Och även underhållningsprogram som man har anledning räkna med bör vara godtagbara och av god klass har i praktiken visat sig ha enstaka inslag av sällsynt osmaklig art. Det är en mycket allmän uppfattning att det alltför ofta förekommer underhållningsprogram eller delar av sådana program som är i hög grad olämpliga för minderåriga och som saknar stil och god kvalitet.

Jag har med stort intresse läst om den motion som herr Eriksson i Bäckmora har lagt fram om införandet av ett programråd. Jag har inte kunnat läsa förslaget i detalj, men jag tycker att tanken är mycket tilltalande. Rent principiellt tror jag att man den vägen skulle kunna nå en förbättring på detta område.

I kulturdebatten har ordet "fördomsfri" blivit något av ett honnörsord som beteckning på att vara vågad och radikal. Trots att det av allt att döma bara är en obetydlig minoritet som gynnar denna fördomsfrihetens filosofi, kommer den allmänna indignationen tyvärr alltför sällan till uttryck. Desto mer glädjande är det när det någon gång är några som vågar träda fram och säga sitt hjärtas mening om allt snusk och lumpenhet. Jag tänker bl.a. på de livligt uppmärksammade intervjuerna med professorerna Biörck och Segerstedt i Svenska Dagbladet. Båda förvånade sig storligen över intresset för råhet, tarvlighet och absurditeter i litteratur och konst.

Herr John Eriksson i Bäckmora (cp):

I statsverkspropositionen har herr Palme ställt i utsikt en kvalitetsförbättring av TV-programmen. Med den uppgiften vill jag verkligen önska statsrådet Palme lycka till. Jag tror att det inte bara är jag som gör det, utan säkerligen är hela svenska folket med på noterna. Vid det här laget har många tittare tröttnat och tröttnat omigen på de ofta torftiga underhållningsprogram som TV har att bjuda. Många gånger visar det som TV bjuder i underhållningsväg omisskännliga tecken på rena kulturskymningen. Sådant är tittarna i allmänhet inte intresserade av att betala licensavgifter för. Blir det ingen kvalitetsförbättring, blir motståndet mot ytterligare höjning av licensavgifterna säkerligen stort. Från flera håll har jag fått förslag från personer som vill sätta i gång med en aktion att icke betala licensavgifterna. Men jag ser det som en enklare och naturligare utväg att de personer entledigas som närmast bär ansvaret för dåligt programval. Den metoden är för övrigt inte helt oprövad i radio och TV. Helt nyligen gav man sparken åt – åtminstone uppfattades det så – enligt min mening en uppskattad nyhetsuppläsare i TV av så relativt enkel orsak, som att han skulle ha läst vissa ord med felaktigt uttal. Vad som lagts denne man till last tror jag svenska folket gärna stått ut med. Det har i varje fall aldrig blivit fråga om så fula ord som programledningen i andra sammanhang gillat, såsom när programledningen släppt fram sådan djupfryst smörja, förlåt uttrycket, som vissa skäggprogram och Gula Hund. Att det efter sådana program bryter ut någonting av en tittarstorm liksom att tidningarnas insändarspalter svämmar över av protester är jag inte förvånad över.

Ansvaret för sådana program måste läggas där det skall ligga, nämligen hos programledningen. Men vem kräver ut ansvaret? Tittarnas protester röner föga beaktande. Många människor frågar sig i detta sammanhang: Hur kan egentligen TV:s programledning tro att miljoner tittare skall finna någon underhållning i exempelvis den promiskuitet som TV med sådan hänförd förtjusning frossar i? Tag t.ex. lördagsunderhållningen som heter Gula Hund men som jag kallar Fula Hund. På bästa programtid och då hela familjen är samlad och väntar sig en avkopplande och roande underhållning från TV kommer sådana programinslag, som den beryktade läkarscenen med dess förråande uttryckssätt. Jag behöver inte citera. Kammarens ledamöter vet säkerligen vilket avsnitt jag här åsyftar. Men vem tyckte att detta hörde hemma i ett underhållningsprogram? Möjligen fick barn i den yngre skolåldern därav sanktion till en utökning av sitt ordförråd. Bland dessa toppar för tillfället vissa ord från Gula Hund poplistan, enligt vad jag erfarit från ansvarigt skolhåll. Hade de agerande tänkt sig underhålla speciellt den gruppen av tittare, så är det möjligt att de delvis har lyckats i den uppgiften. Men hos övriga grupper tror jag det väckte avsky och utlöste helt motsatt reaktion. Nästan varje människa i detta land vet, att lag och samhälle inte tillåter tukt- och sedlighetssårande handlingar än mindre att driva en propaganda för det. Men TV känner inget ansvar därvidlag utan tillåter i stället programinslag som är en öppen demonstration av kulturfientlig propaganda.

Nog har väl, herr talman, vår kultur, vårt språk och våra umgängesformer så mycket att omsätta och gestalta i underhållningsväg av både skämt och humor, att TV:s programavdelning inte behöver agera i de allra värsta träsken.

Jag hoppas att statsrådet Palme skall lyckas rensa ut sådana avarter vid förverkligandet av sin bebådade föresats att skapa bättre kvalitet på programmen och att vi skall få bättre underhållningsprogram än dem som vi har fått nöja oss med under den sista tiden.

Herr Einar Gustafsson i Kårby (cp):

Jag vill slutligen säga några ord om en fråga som ofta beröres i diskussionen, nämligen underhållningsprogrammen. Naturligtvis måste man ställa anspråken mycket högt för denna del av programverksamheten. Radioföretaget måste självfallet känna det mycket stora ansvar det har både i fråga om stilbildning och för allmän hyfs och hållning bland det svenska folket. Det är även här en fråga om personella resurser. Man måste ha författare, regissörer m. m. som vågar hålla på stil och hållning. De program som kan betecknas som ganska slappa får ofta från vissa kretsar "påhejningar", därför att de anses vara typen för vad moderna, fria människor tycker är intressant.

De som arbetade i folkrörelserna och med underhållningsverksamhet för 15-20 år sedan och lärde ungdomen att den s.k. "kalsongdramatiken" inte var något att odla eller som lärde ungdomen att språket och maneren från drängstugorna inte var något att ta upp på scenerna blir ibland litet bekymrade över programtyper, som kommer ganska nära dessa ting och som numera tycks vara uppskattade främst av de s.k. intellektuella grupperna. Det är en återgång till en kultur som måste betecknas som ganska lågtstående.

Herr John Eriksson i Bäckmora (cp):

Enligt det avtal som gäller mellan svenska staten och Sveriges Radio-TV angående programverksamheten åligger det TV och radio "att skänka god förströelse och underhållning". Jag undrar hur många av kammarens ledamöter som är beredda att skriva under på att TV alltid har lyckats med den målsättningen.

Man kan inte heller bortse ifrån den negativa påverkan i attityder och beteenden som exempelvis normlösa program kan ha. Här försöker föräldrar, hem och skola att bibringa ungdomarna en livsstil som står i samklang med samhällets normer och intentioner, och sedan får samma ungdomar uppleva programinslag i TV som direkt motverkar sådana syften och verkar i nedbrytande riktning. Baksidan av det problemet möter vi i ökat ungdomsfylleri, ökad ungdomsbrottslighet och förråande umgängesformer.

Herr Essen H G Lindahl i Lidingö (s):

Förslaget att ett råd för förhandsgranskning av program borde knytas till radio och TV är nog välmenande i och för sig, men illa genomtänkt. Meningen är att det tilltänkta programrådet skulle rekryteras från olika folkrörelser, religiösa, ideella, politiska och fackliga.

Om vi tänker oss att herr Eriksson, jag själv och ytterligare ett antal "tyckare" skulle sitta i ett sådant programråd, misstänker jag att ledamöterna inte skulle vända sig mot samma program. Smaken är ju så olika. Det som en representant inte bara skulle tolerera utan i högsta grad gilla, exempelvis underhållningsprogram av typen "Gula Hund", skulle andra försöka att få helt förbjudna. Om alla skulle få sina synpunkter beaktade, återstode sannolikt inget annat än testbilden och möjligen väderleksrapporten.

Herr John Eriksson i Bäckmora (cp):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga till herr Lindahl, att vi inte talar om riktigt samma sak. Herr Lindahl talar om förhandsgranskning, och jag talar om ett programråd, med vilket TV:s programledning skulle diskutera riktlinjerna för programverksamheten.

Jag skulle sedan vilja fästa herr Lindahls uppmärksamhet på en sak beträffande inslaget i läkarscenen i programmet Gula hund eller Fula hund – vilket namn herr Lindahl nu vill använda. Om herr Lindahl skulle ge sig ut på Stockholms gator och bara återge vad som sades i den scenen, är jag nästan övertygad om att herr Lindahl skulle bli tagen av polisen och kanske bli sinnesundersökt. Ty sådana uttalanden betecknas i lagen som tukt- och sedlighetssårande handling. Men om man säger detta i TV inför miljoner tittare, då är det inte stötande. Men det är det däremot ute i det offentliga livet i övrigt. Vi har dock inte radio och TV för att de skall odla publiksmaken i samhällets soptunnor.