Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Hoppsan!

Martin Kristenson har sett en av Povel Ramels mindre kända filmer, som han uppfattar som en allegori över kulturlivet och en satirisk kommentar till förhållandet mellan konst och underhållning.

Nya danser, moden och musikstilar har som bekant en märklig förmåga att röra upp rejäla folkstormar och debatter. Jitterbug och rockmusik, korta kjolar och långt hår, är bara några exempel på företeelser som bemötts med skepsis (eller fientlighet) från etablerat håll.

Vid sådana tillfällen är det inte ovanligt att filmindustrin ger sig in i diskussionen och uppträder som populärkulturens försvarare. Ofta använder man sig av (föregivet opolitiska) underhållningsfilmer för sina debattinlägg. Schamyl Baumans Swing it, magistern! från 1940 var t ex ett kraftfullt försvar för den då så kontroversiella swingmusiken. När den stackars Alice Babs offentligt blev kallad slyna och en ungdomens förförare, gav hon svar på tal i Magistrarna på sommarlov (1941), den mindre kända uppföljaren till Swing it, magistern!:

Tycker dom att jag en slyna e'
så får dom gärna tycka de'.
Det ger jag blanka katten, hela natten
sjunger jag min swing ändå.

På 50-talet var det serieeländet som diskuterades. Nils Bejerot hade dragit igång debatten i Sverige med boken Barn – Serier – Samhälle (1954), som i sin tur var inspirerad av den amerikanske psykiatern Fredric Werthams bok Seduction of the Innocent. Bejerot argumenterade för att serier i allmänhet präglades av rasism, fördomar och förakt för hederligt arbete.

Ett överraskande inlägg i debatten var filmen Hoppsan! (1955), som regisserades av Stig Olin efter ett manuskript av Olle Strandberg. Här spelar Povel Ramel serietecknaren Hubert Yrhage, vars serie Monstret har väckt ont blod hos seriemotståndarna. Den unga lärarinnan Lena Lett, spelad av Harriet Andersson, leder en kampanj mot serier där huvudsyftet är att stoppa Monstret. "Död åt Monstret – skydda våra barn" och "Kamraterna säger att far läser serier" är två av kampanjens paroller, den senare en parafras på en klassisk nykterhetsslogan. (Olle Strandberg tycks, medvetet eller ej, ha inspirerats av Marcel Carnés film Det perfekta brottet från 1937. Båda filmerna inleds med ett protestmöte mot kiosklitteratur/serier, där föremålet för opinionsbildarnas vrede befinner sig incognito i publiken).

Kring dessa personer spinner Strandberg en ganska märklig intrig. Manuskripten till Yrhages serier skrivs av Jan, en liten kille i tolvårsåldern, vars mor är värdinna på pensionat Mitticity. Där bor också Lena Lett, liksom den elegante Jens Myskovich (Georg Rydeberg), som brukar underhålla pensionatets gäster med romantiska visor:

Ljuvliga rosor, ljuvliga sol,
ljuvliga rosor, ljuvliga sol.
Ljuvliga rosor, ljuvliga sol,
ljuvliga rosor, sol.
Ljuvliga, ljuvliga, ljuvliga,
ljuvliga, ljuvliga rosor.

Myskovich visar sig dock tillhöra en gangsterliga, ledd av musikförläggaren Darling Karlsson (Douglas Håge), som också han är aktiv seriemotståndare. Visförlaget, som bara är en täckmantel för Karlssons kriminella verksamhet, har mest enkla schlager och patriotiska sånger på sitt program:

Gul lyser solen
och blå som violen
går vågen sin ensliga ban.
Solen skall följa
blånande bölja.
Högt fladdrar vår blågula fan.

Pojken Jan har konstruerat en apparat med vilken han kan avlyssna alla gäster på pensionatet. Han avlyssnar bl a hur Myskovich och Darling Karlsson planlägger sina brott, och det är från dessa samtal han får idéerna till sina Monsterhistorier, som han sedan vidarebefordrar till Yrhage. När det går upp för Darling Karlsson att serien Monstret i detalj beskriver gangsterligans aktiviteter, beslutar han sig för att röja Yrhagen ur vägen.

Resten är typisk filmfars. Skurkarna försöker upprepade gånger mörda Yrhage, men det hela slutar naturligtvis lyckligt med rättvisans seger och att kärleksparet (Lena Lett och en ung journalist) får varandra. Slutet gott, allting gott.

Allegori

Studerar man Hoppsan! noga, upptäcker man snart att den är tänkt som ett slags allegori. För vad är det egentligen som händer i filmen?

Jens Myskovich och Darling Karlsson döljer sin brottsliga verksamhet bakom en fasad av respektabilitet. Utåt framträder de som anständiga medborgare och samhällets stöttepelare. De uppträder som konstens beskyddare – med sina romanser och patriotiska sånger representerar de en allmänt accepterad konst, som ger hög social status och prestige. Det är en anständig konst, som inte upprör någon, men som heller inte väcker några andra känslor. Det är en konst med stora pretentioner, som ändå är helt innehållslös och kitschig ("ljuvliga rosor, ljuvliga sol"). Det värsta av allt är att den syftar till att dölja en smutsig verklighet: Myskovich sjunger romanser för pensionatets gäster, samtidigt som han planerar mord och rånöverfall.

Hubert Yrhages serier ger ingen social prestige. De är illa sedda och föremål för ständiga protestkampanjer. De är varken anständiga eller respektabla, men till skillnad från Myskovichs romanser har de åtminstone den fördelen att de handlar om verkligheten. Monstret är t o m en mer realistisk serie än vad Yrhage själv begriper: genom pojken Jan och hans avlyssningsapparat virvlar verkligheten direkt in i Monstrets serievärld. Det är dock en verklighetsskildring som inte många vill veta av, i synnerhet inte Myskovich och Darling Karlsson. Utan att Yrhage själv förstår hur det går till, speglar hans serier en korrumperad samtid. När Myskovich försöker sudda ut tillvarons obehagliga sidor med sina menlösa romanser, så dyker de istället upp i Monstrets serierutor.

Hoppsan! ställer sig visserligen inte helt okritisk till populärkulturen, men hävdar samtidigt att alternativet inte får vara en könlös och ofarlig salongskonst. Man kan här påminna sig hur Milan Kundera i en essä kritiserat den vanliga distinktionen mellan konst och underhållning. Den verkliga skiljelinjen, menar han, går mellan konst och kitsch. Underhållning kan mycket väl vara konst och den etablerade konsten kan mycket väl vara kitsch. Vid premiären på Hoppsan! tycks recensenterna ha uppfattat filmen som en ren crazykomedi, och inte som ett inlägg i seriedebatten (utom kommunisttidningen Ny Dag, som fick för sig att filmen är "en drift med serievärlden").

Manusförfattaren Olle Strandberg valde kanske fel forum för sin berättelse. Ingen väntade sig att det skulle sägas något vettigt i en Povel Ramel-film. Därmed föll filmen offer för just de fördomar som den skildrar. Vad filmen säger oss är ju att det inte nödvändigtvis är i den hallstämplade konsten – Konsten med stort K – som vi finner de viktiga insikterna. Vi kan hitta dem där vi minst av allt väntar oss det, i stumfilmsfarser, dansfilmer, eller varför inte i en crazykomedi i regi av Stig Olin?

Tidigare publicerad i Filmrutan 2/97