Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Tre artiklar om Karl Gerhard av Martin Kristenson:

Lite gullregn över stan
I vår kungliga svenska trekvartsrepublik
Två kupletter av Karl Gerhard



1. Lite gullregn över stan

eller Hur jag lärde mig älska Karl Gerhard utan att begripa ett skvatt!

Artiklar om Karl Gerhard handlar nästan alltid om hans antinazistiska engagemang på 1930- och 40-talet. All heder åt motståndsmannen Gerhard, men det var inte i första hand det politiska engagemanget som fick mig att fastna för hans konst. Denna första artikel handlar därför om den lekfulle Karl Gerhard, och om hur man kan uppskatta hans revykonst även om man hajar noll.

Först av allt: vem var Karl Gerhard?

Låt oss börja med en liten snabbrepetition. Karl Gerhard hette egentligen Karl Emil Georg Johnson och föddes 1891 i Stockholm. Fadern var byggarbas, men själv valde han teaterbanan, och arbetade som kringresande skådespelare några år innan han 1919 debuterade som revyförfattare med Chauffeur – Folkteatern som hade premiär den 1 juni på just Folkan. Därefter satte han upp 1-2 revyer per år fram till Ursäkta handsken 1961. Vid sin död 1964 hade han skrivit cirka 3000 kupletter varav den mest kända torde vara den antinazistiska "Ökända hästen från Troja" (1940), som stoppades under kriget efter protest från Tyskland. Karl Gerhard var mästare inom en numera utdöd konstform, revykupletten. En kuplett är en satirisk, dagsaktuell visa som styrs av vissa, mycket bestämda regler. Gerhard var noga med att understryka att kupletten kräver lika mycket av sin upphovsman som poesin, och i memoarvolymen Katt bland hermeliner redogör han för vad som krävs av en bra kuplettrefräng:

Med en riktig refräng menar jag ett omkväde, en fras med många osynliga gaddar som utlöses vers efter vers på ett överraskande sätt. En refräng bör i regel inte innehålla ett bestämt påstående, om det nu finns några regler för refränger. För var gång refrängen upprepas ska den genom att den hakas på ett nytt uppslag få en ny betydelse. Ju oskyldigare refrängen förefaller åhöraren i första versen, desto småjävligare ska den visa sig vara för varje strof.

Jag vet ingen av Karl Gerhards kupletter som så väl illustrerar ovanstående resonemang som "Nu ska vi vara snälla" från 1940. En harmlösare refräng får man leta efter, men ändå lyckas Gerhard efter varje vers få in den i ett sammanhang där orden plötsligt blir allt annat än snälla. I en av verserna anknyter han till den försvarspolitiska debatt som då var hetare än någonsin:

När hela världen offrar miljon på miljon
på krut och kanon
har Sveriges nation
blott en försvarsminister, men inget försvar.
Den flotta vi har
man indrar och spar.
Försvarskommissionen ett praktverk gett ut
med följande visa beslut:

Vi ska inte tala om Bofors och Krupp.
Nej, nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.
Vi var inte med när som krutet fanns upp
och tror inte det kan, tror inte det kan smälla.
Om fienden kommer från luften till oss,
då gömmer vi oss,
och då kan han ej slåss,
och hjälper ej det får vi sjunga förstås
att nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla.

Vad som kan göra det svårt för en nutida publik att ta till sig Karl Gerhards texter är deras dagsaktuella karaktär. Kupletterna är sprängfyllda av litterära och historiska referenser, men också anspelningar på den tidens kändisliv, hovskvaller och dagsländedebatter. Många av texterna kräver numera en omfattande notapparat för att helt kunna förstås. Tittar man exempelvis på kupletten "Jag räknar till ett, jag räknar till två" från 1933 kan man se hur Gerhard där behandlar sådana ämnen som den då rivningshotade Folkteatern, högerriksdagsmannen Pehr Pehrssons aktiviteter, Arthur Engbergs riksteaterutredning, Oscarsteaterns repertoar 1932-33 m m. Vem kan förväntas känna till det i dag?

Man ska likväl inte låta sig förskräckas av detta hinder. Gerhards kupletter kunde vara nog så svåra att begripa även för hans samtida, och själv ville han säkert vara något av en folkbildare: "Det är möjligt att inte publiken känner till den här saken. Men de får kännedom om den genom mig!" brukade han säga.

Men – och det här är viktigt – det går faktiskt att uppskatta Gerhard även om man inte fattar ett ord av vad han sjunger. Man kan med Stig Ahlgren hävda att kupletterna "griper utan att alltid begripas. De roar utan att alltid förstås."

Hur hänger det ihop? Det finns flera förklaringar. En är att detta myller av okända namn och händelser skapar en mystik som både lockar och fascinerar. När Gerhard är som mest svårbegriplig kan hans kupletter nästan påminna om ren nonsensdiktning. Povel Ramel har berättat hur han som barn satt vid sin resegrammofon och lyssnade på Gerhards skivor utan att förstå någonting; ändå var han helt förtrollad av detta obegripliga textsprutande. Den vuxnes förtjusning över Gerhards kupletter kan stundtals liknas vid barnets glädje över rim och ramsor.

En annan förklaring är Gerhards vildsinta och fantasifulla språkbehandling. Texterna är så egensinnigt ihopsnickrade, rimmen så förbluffande, att de utgör en njutning i sig, alldeles oavsett vad de handlar om. Gerhard skapar nya ord, vrider och vänder på de gamla, och krossar bokstävlarna i ett halsbrytande tempo. Nödrimmet förvandlar han till skön konst, och lyssnaren häpnar ständigt över hans förmåga att få de mest osannolika ord att rimma på varandra. I "De muntra fruarna från Mälarstan" lyckas han rimma "sjutton" med "Bernadotte" i samma andetag som han skapar ett helt nytt sätt att komparera:

Jag gav’na sjuttan
och gick till Kerstin Bernaduttan,
den allra muntra fruaste i Mälarstan.

I "Axlarna slutta" – en mycket märklig kuplett – rimmar han ordet "uppercut" med "justitiedepartementet":

En uppercutta
gav Vilhelm Moberg
departement justutta,
ty han har en tro, han,
som försätter berg.

(Den sista raden är dessutom en vitsig anspelning på Herman Zetterberg, som var justitieminister 1945-57).

Ett tredje exempel på Gerhards sätt att skriva är fjärde versen ur "Den ökända hästen från Troja". Så här beskriver han tyskarnas anfall på Frankrike och Hitlers resa till Paris och Invaliddomen med Napoleons grav:

Så av ökända hästen från Troja
drogs marskalk Fochs gamla vagn till Berlin.
Till fots gick ledaren på "Avenoja"
de l’Opera och kom fram till Invali’n.

Han sa god dag till Napoleon Bona’
som lär ha vänt sig i sin sarkofag
och frågat: 'Tänker Monsieur 'Rubiconna'
och gå på vattnet? Det kunde inte jag.'

Då svara’ Adolf: 'Tja, utan att skoja,
det är ej jag som ta’t in denna by.
Det är den ökända hästen från Troja,
som just nu släcker sin törst uti Vichy.

Dessa rader är så fyllda av dubbeltydigheter, vitsar och referenser att de skulle kräva en ganska lång kommentar. Vi nöjer oss med att påpeka hur Gerhard ur en förkortning av Napoleons namn – Bona' – skapar det märkliga verbet "rubiconna", som förstås syftar på Julius Caesars färd över floden Rubicon, och sammanställer det med Napoleons och Hitlers försök att korsa engelska kanalen.

Gerhard kallade sig "estradör", ett ord han själv införde i svenska språket. Hans scenpersona är en väsentlig del av hans konstnärskap, och ännu en förklaring till att man kan uppskatta hans artisteri utan att egentligen fatta vad han håller på med. Första gången man hör inspelningar från hans enmanskonserter på 50-talet undrar man ibland oroligt om karln inte är riktigt klok. Vem är den här gamla farbrorn som så belåtet skrockande blandar hårresande usla vitsar med vassa dagspolitiska kommentarer? Vad är det här för en effeminerad överklassherre som tankspritt framför tjugo minuter långa kupletter med perfekt diktion? Karl Gerhard var en skicklig publikdomptör med avsevärd personlig charm. Språket i hans kupletter är smidigt anpassat till hans scengestalt. Blandningen av samtida slang, inlånade ord, ideliga anspelningar på grekisk mytologi, allmänt avancerat språkbruk, ofta med ord som har en utpräglat ålderdomlig prägel, ger den nödvändiga språkdräkten för hans gatpojksaktiga, servilt infama grevtyp.

Povel Ramel har i sina Knäppupplevelser gett ett typiskt exempel på Gerhards svaghet för riktigt dåliga vitsar:

-Har Karl Gerhard hört om prinsessan som tissade i byrålådan?
-Nej.
-Nej, det har väl inte sipprat ut än.

Det är inte många artister som skulle kunna komma undan sådant med hedern i behåll. Karl Gerhard hade den förmågan. Det är inte själva skämtet vi skrattar åt, utan estradörens barnsliga förtjusning i sin egen vits; i det avseendet (men knappast i något annat) liknar Gerhard den engelske komikern Tommy Cooper.

Karl Gerhard var satiriker, vass och intellektuell, visst, men han beskrev sig också som en "veritabel guldförgyllare", en glädjespridare som bjöd på lyxrevy, dans och skratt. Evert Taube beskrev det så här i ett öppet brev till Gerhard:

Efter ett halvt sekels korståg mot Tråkigheten – din ärkefiende, vårt gissel, vår andliga stelkramp – behöver Du nu endast visa Dig i helfigur, violett frack, indigoblå chapeau-claque, kindfärg à la Rosa Cantina, persiskt grönskimrande ögon, briljantring på pekfingret och andalusisk promenadkäpp så sticker Hydran svansen under parkettstolen, tappar programmet och applåderar.

Karl Gerhard arbetade i en typisk svensk revytradition – lyx och folklighet i skön förening som hos Ernst Rolf, lärdom och buskis som hos Hasse&Tage.

Karl Gerhards modiga engagemang under andra världskriget hyllas ofta. Gott så! Men låt oss för allt i världen inte glömma att förutsättningen för hans NEJ till livsfientliga ideologier var ett JA till livet, till lekfullheten, glädjen, festen.




2. I vår kungliga svenska trekvartsrepublik

Revykännaren Uno Myggan Ericson jämförde en gång Karl Gerhard med en journalist av den gamla skolan, för vilken inget ämne var för litet, och som med samma lätthet skrev ledare, kulturartiklar, nöjesreportage och kåserier. Under mer än fyra decennier skildrade han folkhemmet, gisslade makthavare och beskrev trender och tendenser. Sammantaget utgör hans kupletter en oslagbart underhållande historik över 1900-talet. I följande artikel ska vi titta närmare på två vanliga teman hos Gerhard.

Vår kungliga svenska trekvartsrepublik – så kallade Gerhard det svenska folkhemmet. I sina kupletter återkommer han ofta till den svenska modellen, hur de en gång så revolutionära socialdemokraterna själva blev makthavare, och hur rebeller och överhet möttes i samförstånd:

Stockholmska umgängeslivet
är som en enda kompott.
Grevliga fideikommiss-porslin
tummar var sansculotte.
Vid jämlikhetspositivet
står både koling och kung.
I Vita havet häromdan
sa en republikan:

Som vi ha syltat ihop oss med varandra
kan jag ej låta majestätet vandra
uppå en kall schavott,
och jag med åren fått
mången du-bror flott,
ty man äter gott
uti det hus där jag har var’t i svängen,
ja, jag kan aldrig glömma chambertängen
som Mo och Domsjö bjöd
när jag än var röd,
den dämpa’ mycket av min glöd.
När jag sen fick en taburett
gled det utför tämligen lätt.
Anarkistens bana är törnbeströdd
Med små kort från stadens societt.
Som vi ha syltat ihop oss kring pokalen
kan inte fan sjunga Internationalen.
Ett par portvinstår
man med åren får
och dom lystrar mer till Helan går.

Gerhard var knappast någon revolutionär, men han insåg tidigt hur tacksamt det var att driva med socialdemokraternas förmenta svek mot sina ideal. I sommarrevyn 1923 sjöng han om Branting, som varken var socialist eller monarkist, utan "något mitt emellan": "Det är just konsten här på jordens ring / att vara allting och ingenting."

Var stod han då själv politiskt? "Högerns Braqua poetica" kallades han av socialdemokratiske statsrådet Arthur Engberg. Under kriget beskylldes han ofta för salongsbolsjevism.
Åke Pettersson har i sin avhandling En klassisk komedi i revyform ingående analyserat Gerhards politiska hållning under 30-talet. Han visar där att Gerhard fram till år 1935 är borgerlig, även om hans satir ofta är snäll och knappast särskilt medveten eller konsekvent. Ibland tycks han ta ställning i en politisk fråga mest därför att han kan utvinna en slagkraftig poäng kring den. I sina memoarer skriver Gerhard att hans åsikter på den tiden "var mera grundade på scenisk effekt än på personlig övertygelse".

Från mitten av 30-talet, med nazismen som växande hot, blev Gerhards satir alltmer medveten och målinriktad. Fienden blev så mycket tydligare dessa år. Efter kriget ställde han något överraskande upp som sångare på kommunistiska valmöten. Han tycktes nu glida allt längre åt vänster; besviken och bitter efter kriget ville han markera distans till borgerligheten och socialdemokraterna. 1949 beskrev han sig ändå som "liberal", och tolv år senare blev han följaktligen – om än med viss tvekan – medlem i Folkpartiet. "Nåja, liberalerna har varit mitt andliga klimat", noterade han i sin dagbok.

Bilden av Sverige som den kungliga svenska trekvartsrepubliken där forna revolutionärer och makthavare syltat ihop sig så mycket med varandra att man knappt ser skillnad på dem återkommer dock ständigt under alla dessa perioder och åsiktsbyten, så t ex i kupletten "Den förste amanuensen" från 1954. I en mycket porträttlik mask framställde Gerhard kung Gustaf VI Adolf, som beskrivs som "den förste amanuensen i vår kungliga demokrati":

Jag nickar hit,
jag nickar dit
och fryntligaste nickarna får det partit
som vid min fot
har slagit rot
ty LO hoppas få som hederledamot
den förste amanuensen i vår kungliga demokrati.

Ett annat vanligt tema hos Gerhard var de snabbt förändrade könsrollerna, maskulina kvinnor och feminina män. Mest berömd i sammanhanget är förstås "Jazzgossen" från 1922, långt mer vågad än man kan tro vid en första genomlyssning, men temat går igen i många andra kupletter. 1925 önskade sig Gerhard "en liten tös med långa flätor" istället för de moderna flickor som svär och spelar whist. I "La Garconne" ur revyn Säg det med blommor från 1924 häcklar han de magra och maskulina kvinnorna som läste Decamerone istället för att sy och sticka. Man förstår att ämnet kändes angeläget, för i samma revy besjöng Gerhard "forna tiders kvinnor, sena tiders män":

De behag som ä’ en kvinnas
än i våra dagar finnas
men de gå tyvärr igen
blott hos sena tiders män.

I den ovan nämnda kupletten "Nej, han är något mitt emellan" från 1923 ironiserar Gerhard återigen över de feminina männen, och precis som i fallet "Jazzgossen" antyder han en homosexualitet som troligen gick den samtida publiken förbi:

Forna tiders vikingar besjungas jämt,
sena tiders riddare tas blott på skämt.
Idealen växla fort från dag till dag,
det som förr var obehag är nu behag.
Fordom, sägs det, fanns det nå’t som hette män.
Nåja, släktet är ju inte utdött än.
Riddartidens jungfruburar finns ej mer,
mannen vid tornérspel ej man ser.

Nej, han är något mitt emellan,
det ena mest det andra sällan,
bland Cecils bord han vet sig skicka,
han är ej gosse och inte flicka.
Nej, han är något mitt emellan,
det ena mest, det andra sällan,
det är just konsten här på jordens ring
att vara allting och ingenting.

Listan på kupletter med liknande vändningar skulle kunnas göra lång, och Gerhard var långt ifrån den ende artisten som intresserade sig för saken. Ämnet var alltför kittlande för att någon revyförfattare skulle kunna motstå det, och visst måste det ha varit en förvirrande tid när, som Ernst Rolf uttryckte det i en av sina kupletter, kvinnorna började "gå omkring i stövlar / och säga tusan bövlar".

Ämnet berörde dock Karl Gerhard även på ett personligt plan. I teaterkretsar var Gerhards homosexualitet något av en offentlig hemlighet, och de många dubbeltydiga kuplettexterna kan ses som lekfulla blinkningar till de invigda. Gerhard levde aldrig öppet som homosexuell, det var inte möjligt på den tiden (kom ihåg att homosexualitet avkriminaliserades först 1944), men precis som under krigsåren visade han också i det här fallet prov på stort civilkurage. När den homosexuelle konsthantverkaren Nils Santesson dömdes till straffarbete för "brott mot naturen" 1907 och hängdes ut med namn och allt i tidningarna, Sveriges första "homosexskandal", var Gerhard en av få vänner som inte vände honom ryggen, utan tvärtom gav honom stöd och tröst. Gerhards adoption av den svarta femåriga flickan Fatima 1949 är ett kanske ännu tydligare exempel. Vid den här tiden bodde Karl Gerhard tillsammans med en 34 år yngre man.
"Det var säkert inte lätt att få till den där adoptionen", konstaterade Fatima i en intervju i Dagens Nyheter 1992. Man kan bara föreställa sig vilken risk det innebar för Gerhard i Haijby- och Kejne-affärernas 50-tal.

Med kupletter som "Jag vill ha en liten tös med långa flätor" kunde Karl Gerhard förvisso stryka sin konservativa publik medhårs, men han var heller aldrig rädd att hävda inopportuna åsikter, något han ibland fick betala ett högt pris för. Redan 1932 förbjöds en sketch i revyn Tidens ansikten efter att franska legationen protesterat. Ett år senare gav han sig för första gången på nazisterna i det då mycket kontroversiella revynumret "Der schöne Adolf, heil, heil, heil!". Efter den starkt antinazistiska revyn Gullregn 1940 svek publiken honom, och ända in på mitten av 50-talet hade han svårt att vinna den tillbaka.

Gerhards kupletter utgör en fortlöpande kommentar till 1900-talets politik, folkhemsbygge, kultur, modesvängningar, sexualmoral. I dag är det lätt att glömma att mysfarbrorn Karl Gerhard inte alltid sågs med blida ögon av det officiella Sverige, och att han ofta omfattade obekväma åsikter. Det är ingen tillfällighet att hans jubileumsrevy 1945 döptes till 25 år mot svenska folket.




3. Två kupletter av Karl Gerhard

De två följande artiklarna är en detaljerad granskning av två Karl Gerhard-kupletter, "Därför är jag monarkist" och "Vitsippor små". Gerhard var alltid dagsaktuell, och många textrader kan spåras direkt tillbaka till enskilda tidningsartiklar. Jag har grävt i arkiven för att luska ut vad i helsike det är han sjunger om.

Därför är jag monarkist (Bröst och skådespel 1956)

"Därför är jag monarkist" är en riktigt elak Karl Gerhard-kuplett. Den är ovanlig så till vida att den har ett genomgående tema, och inte som brukligt byter ämne för varje ny vers.
Titeln anspelar på den debatt om det svenska statsskicket som Vilhelm Moberg initierat året innan med sin pamflett Därför är jag republikan. Våren 1955 hade Republikanska Klubben bildats, och Moberg blev snabbt en av organisationens mest profilerade talesmän. Han var upprörd över att varken socialdemokratiska eller liberala politiker vågade driva kravet på republik, och i sin skrift angrep han inte bara monarkin, som han ansåg oförenlig med demokrati, utan också

den majoritet av Sveriges folk, som vill behålla detta statsskick. Den är skriven i avsikt att såra monarkisterna. Den vill komma åt den undersåtlighetens anda, som alltjämt tar sig så starka uttryck hos en mängd svenskar. Den vill förlöjliga servilismen och kryperiet, som frodas i atmosfären kring den kungliga tronen. (Ur förordet till andra upplagan 1961).

Moberg ägnar stort utrymme i sin bok åt en historisk redogörelse för monarkins ursprung. Han menade att kungadömet kan spåras tillbaka till de primitiva stammarnas trollkarlar, och att vördnaden för konungen egentligen vilar på magi och vidskeplighet, ovärdigt en demokrati.

En av de personer som Moberg kritiserade i sin bok var den självutnämnde hovpoeten Bo Setterlind, som bland annat hyllat tronföljaren – Lill-Prinsen kallad – i "En sång till kronprins Carl Gustaf på 9-årsdagen den 30 april 1955" – ett präktigt exempel på undersåtlig påpasslighet, enligt Moberg. Någon riktigt bra hyllningsdikt är det trots allt inte, anmärkte Moberg ironiskt: "Bo Setterlind är av sin obestridliga begåvning förhindrad att skriva sann rojalistisk poesi." (Däremot hade Setterlind inte tillägnat kronprinsen en hel diktsamling, vilket Moberg felaktigt påstår i sin bok).

Frågan var kontroversiell, och den efterföljande debatten blev livlig. Vissa avfärdade Mobergs stridsskrift med en axelryckning, och menade att det inte var någon särskilt viktig debatt. Andra var rejält upprörda, så till exempel Gunnar Unger, som i sin recension i Svenska Dagbladet avvisade "ett statsskick, där slumpens skördar skulle ges sådant utrymme att man t o m måste räkna med den teoretiska möjligheten att få hr Moberg till statsöverhuvud."
Bo Setterlind var snabb med sitt svar på Mobergs bok. Redan samma år publicerade han Därför är jag monarkist, där han förklarade sin rojalistiska hållning. Setterlind ägnar mycken möda åt att tillbakavisa Mobergs uppgifter om monarkins ursprung. Han menar att demokrati och monarki mycket väl kan förenas, och är inte främmande för att införa folkvalda kungar. Setterlind beklagar Mobergs rationalism, som gör honom blind för tillvarons poesi, för människans behov av samlande symboler: "Jag kan väl icke ställa mig framför ett landskap med en äng och en skog i bakgrunden eller framför några rådjur, som samlat sig under ett träd och säga – detta är min republik! Är det icke att gå litet väl långt i försöket att undanröja det konungsligas symbolvärde?"

Det brukar heta att Moberg blev illa åtgången i pressen för sin bok, men faktum är att recensenterna var betydligt mer skoningslösa och brutala mot Bo Setterlind. Gunnar Unger ansåg i SvD att Setterlind bara gjorde sig löjlig med sin bok, och att hans politiska omdöme var lika dåligt som Mobergs. Bengt Holmqvist i Dagens Nyheter tyckte att Setterlind skrev "som en skorpa", men sade sig inte vilja gå närmare in på boken eftersom det bara skulle sluta i lyteskomik, och Expressens recensent ansåg att poeten gjort monarkin en björntjänst. Av samma mening var signaturen GA i Sundsvalls tidning, som hävdade att den "bästa tjänst Bo Setterlind i fortsättningen kan göra monarkin är nog att tiga. Om nu hans bok överhuvudtaget finner några läsare."

Kupletten "Därför är jag monarkist" är Gerhards bidrag till den stundtals hätska debatten. Nu var Karl Gerhard förvisso svag för kungligheter – åtskilliga av hans kupletter ägnas åt ytligt hovskvaller – men här riktar han faktiskt sin satir uteslutande mot monarkisterna.:

Moberg krusar inte själva fan.
Därför är han en republikan,
men Bo Setterlind, vår hovkaplan,
blir ej svaret skyldig:

"Fy för den lede för 'La Carmagnol'.
Jag tror på storken och tomtar och troll.
Ty utan lull-lull var tillvaron trist.
Därför är jag monarkist.
För våran Lill-Prins med ögon så blå
Står i min diktning jag gärna på tå.
Han ser ej ned på en pekoralist –
Därför är jag monarkist."

("La Carmagnol" är en känd sång från tiden kring franska revolutionen.)

I andra versen är det socialdemokraterna och statsminister Tage Erlander som får sina fiskar varma. Återigen ironiserar Gerhard över att arbetarrörelsens företrädare svikit sina ideal när de väl kommit till makten. Republik hade ju funnits som krav i socialdemokraternas partiprogram sedan 1911, men Erlander förklarade nu att frågan inte längre var aktuell. Det parti som en gång gått till storms mot tronen, altaret, svärdet och penningpåsen var nu betydligt mildare i tonen. Gerhard sammanfattar på ett elegant sätt den vanligaste vänsterkritiken mot socialdemokraterna: makten som självändamål, samförståndsandan, och den stora andelen akademiker i arbetarpartiets ledning. Gerhard låter Erlander uttrycka saken så här:

Min politik, den är knölpåk och ax
Ett steg framåt, och så två steg tillbaks
ger vår regering ett halvsekels frist.
Därför är jag monarkist.
Kyrkan och altaret ger oss "gloire",
ty det är bara på röda standar
den första maj som man är Antikrist.
Därför är jag monarkist.
Penningpåsen borde även
den ha fått dra veven,
men det blir ju val, och då
måste kovan med i dansen,
så att storfinansen
törs man inte rubba på.
Aina och jag har det bra och vi trivs,
Klorna på en proletär brukar rivs,
Men jag har studerat till socialist.
Därför är jag monarkist.

(Den Aina som nämns i texten är förstås Tage Erlanders fru).

I nästa vers ger sig Gerhard på kåsören och revykollegan Kar de Mumma (Erik Zetterström). De hade ofta samarbetat, och försett varandras revyer med material, men de var också konkurrenter, och kunde inte låta bli att ge varandra små tjuvnyp då och då. I kupletten "Då får gumman vara med" från 1951 sjunger Gerhard lite avundsjukt att

Erik Zetterströms
humoresker jämt beröms,
men för min del är jag hjärtligt trött på den där Kar de Mumms - - -

I "Därför är jag monarkist" driver Gerhard friskt med Kar de Mummas förtjusning i kungligheter och adel, och låter honom uttrycka en förhoppning om att bli "kunglig hovleverantörkåsör". KdM har låtit sig förföras av all glamor kring kungahuset, och därmed glömt sin plikt som satiriker, tycks Gerhard mena.

Sista versen är också den elakaste. Gerhard börjar med att ge sig på tidningen Veckojournalen, som ofta fyllde sina spalter med okritiska kungareportage, men som också kunde vara generös nog att upplåta två helsidor åt en debattartikel av Sven Ulric Palme, en av Republikanska Klubbens grundare ("Blir Lillprinsen kung?", VJ 46(1955):29, s 14-15). Ansvarig för VJ:s sidor om kultur och politik var vid denna tid den radikale litteraturkritikern Stig Ahlgren, känd för sin vassa formuleringskonst. Han gav sig in i debatten i nr 36 med en krönika betitlad "Republikanen". Ahlgren inleder sin artikel med att angripa Mobergs kritiker. Man vinner inga debatter med att förolämpa sin motståndare, hävdar han, och tar som exempel Gunnar Ungers spydiga påstående att Sverige som republik riskerar att få Moberg som president. Däremot ifrågasätter Stig Ahlgren de historiska utläggningar som Moberg gör i sin stridsskrift. Han påpekar också att hovmannabugningen, kronan och kungaspiran inte är de enda kvarlevorna av vidskeplighet i vår kultur; även handslaget, kyssen och skålandet, liksom hälsningsordet "tjänare", är inmängt med uråldrig magi: "Det råder väl ingen tvekan om att Vilhelm Moberg, i avsikt att ge ökad kraft åt sin argumentering för monarkins avskaffande, icke blott själv avstått från att skåla, kyssas, växla handslag och rida med budkavle, utan även använt hela sitt inflytande som pamp i Republikanska klubben till att stävja dylik vidskepelse bland dess medlemmar."

Ahlgren verkar i sin artikel instämma med dem som inte anser frågan om monarki särskilt viktig. Han säger att han knappast kommer att sörja den dag kungen utbyts mot president, men tillägger att han heller inte tror att Mobergs argumentering kommer att överleva innevarande boksäsong.

I versen om Veckojournalen ger Gerhard också en ironisk släng åt själva kungafamiljen, men har för säkerhets skull lagt orden i VJ:s chefredaktör 1951-65 Gustaf von Platens mun:

Veck' journalen får väl inte vi
uti denna fråga gå förbi.
Herr von Platen som ett flitigt bi
Surrar ikring tronen.
Han sade: "Ahlgren får svara för mig.
Rätt radikal är förvisso vår Stig,
men han är mångsidig, denna stilist.
Därför är han monarkist.
Jag på panoptikon sett uti vax
kungafamiljen, och upptäckte strax
vad man kan göra av något så trist.
Därför är jag monarkist."

Gerhard avrundar sin kuplett med att i Mobergs anda häckla svenska folkets vördnad för kungahuset. I sanningens namn får man väl säga att Gerhard här, liksom i versen om Kar de Mumma, kastar sten i glashus. Hans intresse för kungligheter var som sagt påtagligt, både i privatlivet och i konstnärskapet. I kuplettens slutrader låter han i alla fall skvallertanten "fru Blomkvist" förklara sin förtjusning i kungahuset (notera Gerhards som vanligt mycket självsvåldiga sätt att rimma):

Måtte det aldrig på sessor bli brist.
Mister vi Bernadottes, då har vi mist
härliga tillfällen att prata skist!
Därför är jag monarkist.


Vitsippor små (Ursäkta handsken 1961)

I "Vitsippor små" finner vi Gerhard på ett mer lekfullt än elakt humör. Ursäkta handsken, som hade premiär på Cirkus i Göteborg den 4 januari 1961, blev Karl Gerhards sista revy. Han fyllde 70 samma år, och orkade inte längre med de stora uppsättningarna. Han hävdade vid något tillfälle att revykonsten borde räknas till "den tunga industrin". Under 50- och 60-talet höll han därför ofta enmanskonserter, som endast krävde en pianoackompanjatör. Det finns ett par skivor från dessa tillfällen, där man kan höra hur skickligt Gerhard möter sin publik, hur han till synes tankspritt småpratar och skämtar med den. På "Vitsippor små" ackompanjeras Gerhard av en orkester, men framförandet ger ändå lite av samma känsla som enmanskonserterna. Sättet att framföra kupletten, och samspelet med publiken, är här minst lika viktigt som texten.

"Vitsippor små" är ursprungligen en sång av författarparet Cy Coben och Charles Grean kallad "Sweet violets". Den spelades in i flera versioner, men är kanske mest känd i Dinah Shores inspelning från 1951. Sången bygger på att lyssnaren hela tiden förväntar sig ett rim som aldrig kommer, och därmed i sitt huvud fyller i vad texten bara antyder:

There once was a farmer who took a young miss
in back of the barn, where he gave her a...
... lecture on horses and chickens and eggs,
and told her that she had such beautiful...
...manners that suited a girl of her charms,
a girl that he wanted to take in his...
...washing and ironing and then if she did...
...they could get married and raise lots of...

Refr.
Sweet violets,
Sweeter than the roses,
Covered all over, from head to toe,
Covered all over with sweet violets.

Sången blev omåttligt populär, och dess gimmick – med svikna förväntningar för varje ny rad – gjorde den tacksam för folkhumorn att dikta vidare på. I en variant, något tjatig kan man tycka, är det samma rimord som antyds genom hela sången – gissa vilket:

My wife, she died in the bathtub, she died of a terrible fit,
to fulfil her very last wishes, she was buried in six feet of...

Sweet violets...

There was a young fellow from Sparta, who could flatulate ballad and airs.
He could blow out a Mozart sonata, and accompany musical chairs.
One day he attempted an opera – it was hard but he just wouldn’t quit –
with his head held aloft, he suddenly coughed – he collapsed in a mountain of...

Sweet violets...

(Denna version finns att höra på Oscar Brands LP Bawdy Hootenanny, Audio Fidelity AFSD 6121, 1963).

Att Karl Gerhard fastnade för "Sweet violets" har säkert att göra med sångens förmåga att skapa en närhet till publiken. I de sista verserna inbjuder han publiken att fylla i de rimord som han själv var "för väluppfostrad att föreslå". "Vitsippor små" är ett lysande exempel på Gerhards sätt att möta en publik. Han skapar en märkvärdigt avspänd stämning, t ex genom att inte alltid sjunga hela refrängen utan i stället bara stå och gnola något ohörbart, som om han stod hemma och sjöng, och inte alls på en scen inför hundratals människor.

I den version som finns inspelad sjunger Gerhard tio verser. Det var utmärkande för hans 50-talskupletter att de kunde bli oerhört långa. Han skrev hela tiden till nya verser, och i färdigt skick tog de ibland tjugo minuter att framföra. När någon en gång klagade och sa att publiken inte orkade höra så långa kupletter svarade Gerhard: "De ska fostras!".

I "Vitsippor små" återkommer Gerhard bl a till sitt kära ämne socialdemokratin och makten:

På det Karolinska, det var jubilé
och kungen var där, ty han måste va...
... pigg på, ett blodprov det togs i hans labb.
Det visade att han har blod som en...
... sosse, fastän han är född Bernadotte.
Nu undrar jag om herr Erlanders är...
... renlärigt. Tänk om han tatt vår monarks
och i kungens ådror insprutat Karl...

Vitsippor små,
krokus och violer,
liljekonvaljer och gröna bla’n
blåkockor, gullvivor och röd tulipan.

Allting går igen i revyvärlden; Gerhards beskrivning av ett närmast incestuöst förhållande mellan parti och statschef har stora likheter med sketchen "Den vita sporten" som Hasse & Tage skrev till revyn Svea Hund många år senare.

I den åttonde versen tar Gerhard till behandling upp den bok som Kerstin Möller publicerat om sin man Olle Möller, huvudpersonen i ett av Sveriges mest uppmärksammade rättsfall. Möller hade mot sitt nekande dömts för två mord, och en av dem som engagerat sig i hans öde var Gerhards goda vän Moa Martinson. Hon skrev en rad uppmärksammade artiklar i frågan där hon entydigt tog Möllers parti.

I oktober 1960 inleddes hovrättsförhandlingar mot Olle Möller. Den 1 november pågick vittnesförhören i Rikssalen på Örebro slott, och Moa Martinsson anlände dit för att personligen följa rättegången. Nerikes Allehanda rapporterade dagen efter att Moa av en slump stött ihop med Möller i en trappa i slottet: "Jag tror på er, herr Möller, sade Moa Martinson och promenerade arm i arm med honom nedför trapporna ut på borggården", skrev NA.

I sin bok Mitt liv med Olle försvarade fru Kerstin Möller lojalt sin man. Tidningarnas recensenter var dock tveksamma till det lämpliga i att publicera boken. Man anar att även Karl Gerhard fann uppståndelsen ganska smaklös. Han antydde också att Moa mera drevs av reklamintresse än rättspatos:

Av fru Kerstin Möller en bok har getts ut
på Tidens förlag, där de inte vet...
... något som hindrar att det blir en bok,
och Moa förordar, ty hon är ej...
... fördomsfull. Hon är en rättskaffens dam.
Till Örebro for hon för att få re-
-habiliteras, och plåtas med karln.
Det påstås att Olle och hon ska ha...

Vitsippor små...

I sista versen talar Gerhard i egen sak. Med sin revy Två träd – Karl Gerhards Vaduvill (1959) hade han fått problem med skattemyndigheterna. I motsats till teaterföreställningar beskattades nämligen revyer med en särskild "nöjesskatt". Nu hävdade Gerhard envist att Två träd var en pjäs, och inte en revy, och att han därför inte skulle behöva betala skatt, en strid som han till slut vann. Här ifrågasätter han också själva förekomsten av en nöjesskatt. Varför ska folk bestraffas för att de har roligt?

Av staden beskattades min musikal
Två träd som revy, de helt enkel best..
...ämde att det var ett roligt program,
ty skratta är nämligen båd’ synd och...
... opassande, nå, jag klagade hos
regeringens rätt, där de rynka’ sin...
... panna, och fråga’ om jag deras smak
betvivla’, jag svara: -Äh, kyss mig där...

Vitsippor små...



LÄS MERA OM KARL GERHARD!

Den första av Gerhards självbiografier utgavs 1931 och heter Och så kommer det en gosse. Boken är ett slags skönlitterära minnen av KG:s tid som kringresande skådespelare. 1945 kom Gerhards uppgörelse med nazismen och den svenska utrikespolitiken under kriget, I skuggan av en stövel (titeln tagen från en av Gerhards första antinazistiska kupletter). 1952 var det dags för den första delen av de egentliga memoarerna, Om jag inte minns fel. Den följdes av Katt bland hermeliner (1956), Lite gullregn (1961) och Med mitt goda minne, den sista utgiven postumt 1964.
En god introduktion till Karl Gerhard är Åke Petterssons Ett bedårande barn av sin tid: några kapitel om Karl Gerhard (1977). Av samme författare finns också doktorsavhandlingen En klassisk komedi i revyform: en studie över Karl Gerhards revykomedi Oss greker emellan (1976). Av stort intresse är även Stig Ahlgrens Den okände Karl Gerhard (1966). Uno Myggan Ericson skrev tyvärr aldrig den stora Gerhard-biografi vi alla hoppades på, men han har behandlat Gerhard i flera av sina många böcker, t ex Från scen och cabaret (1979).

LYSSNA PÅ KARL GERHARD!

Tyvärr finns det inte så mycket Gerhard på CD än. Vi rekommenderar Karl Gerhard (EMI 4751142), Karl Gerhard 1891-1991: etthundra år (ANC 9091-2) och Karl Gerhard – estradör (Sonet SLPCD-6). Ljud- och bildarkivet utgav en Karl Gerhard-kassett 1983 som ljudbilaga till sin kompletta Gerharddiskografi (Svenska diskografier 2). Karl Gerhardssällskapet har utgivit flera inspelningar på CD och kassett. I övrigt får man leta igenom skivaffärer på jakt efter vinylalbum och 78-varvare. Håll utkik efter t ex Hurra va’ ja’ ä’ bra (Odeon E 054-35150), En kväll med Karl Gerhard (Electra YSJL 1-562), Karl Gerhard och en flygel (SR Records SRLP 1300/1) och Ä’ ni me’ på noterna?: Karl Gerhard 1923-41 (Gamla skivbekanta GS 83).

KARL GERHARD-SÄLLSKAPET

c/o Åke Pettersson
Utlandagatan 8C
412 61 Göteborg
www.jazzgossen.com

ENVAR SIN EGEN KARL GERHARD

Karl Gerhard bjöd alltid sina gäster på en välkomstdrink serverade i speciella bägare, som han fått i present av sin revyensemble. Nu kan du själv blanda Gerhards drink:

5 cl svartvinbärsbrännvin
5 cl Dubonnet
citronskiva

Dubonnet hälls upp i ett whiskyglas med is. Häll sedan i brännvinet och dekorera med citronskivan.