Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Stranger Than Truth — Harry Stephen Keeler

av David Nessle


Harry Stephen KeelerHan publicerade i runt tal sextio romaner under loppet av fyra decennier. Han kom ut på finska, svenska, portugisiska, spanska och åtskilliga andra kulturspråk. Om han komms ihåg idag är det oftast med epitet som "deckargenrens Ed Wood", som inte alls tar hänsyn till hans unika estetiska ambitioner. För Edward D. Woods filmer måste sägas misslyckas även inom ramen för hans eget estetiska program, det kan knappast ha varit hans avsikt att åstadkomma bristande klaff mellan dag- och nattscener, det var inte med flit som Tor Johnson fick pappgravstenarna att skälva när han stolpade runt på kyrkogårdssetet i Plan Nine from Outer Space. Harry Stephen Keeler lyckas däremot, vad man kan avgöra, för det mesta med precis det han föresatt sig. Det är bara det att hans estetik skiljer sig på avgörande punkter från de flesta romanförfattares. Eller, för att uttrycka det lite ofinare: Det är bara det att han ofta försöker göra precis tvärtemot de flesta romanförfattare.

Där den genomsnittlige romanförfattaren undviker slumpmässiga sammanträffanden travar Harry Stephen Keeler dem obekymrat på varandra tills de når kritisk massa. (Keelerkännaren William Poundstone beskriver hans böcker som "Coincidence Porn".)

Detta hänger i sin tur ihop med hans blatanta avsteg från en annan av den moderna romanens grundregler: att de väsentligare delarna av handlingen ska äga rum framför läsarens ögon. Keeler skriver sällan en actionscen om han istället kan låta två personer, gärna med trögflytande humoristiska dialekter, beskriva den för varandra med fantastisk detaljrikedom.

Vissa personer i Keeler-romaner introduceras aldrig i handlingen utan omtalas bara av andra i långa insprängda monologer – så till exempel Sophie Kratzenschneiderwümpel, mer känd som Suing Sophie som uppträder i romanen The Riddle of the Travelling Skull. Denna kvinna har åkt på atlantkryssning, och umgåtts med en ensamstående man ombord. När skeppet når hamn ropar Suing Sophie "Ja! Jag gifter mig med dig" till mannen (högt så alla kringstående hör), och försvinner i folkmassan. Hon dyker senare upp och stämmer honom för brutet äktenskapslöfte, fast han inte har friat. Sophie får ett stort skadestånd som hon använder till att åka runt på öar i Söderhavet som just kristnats av olika missionärer, och omvänder infödingarna till judendomen. Allt detta får läsaren veta utan att Suing Sophie någonsin dyker upp i handlingen. Annars älskar han att föra berättelsen framåt genom att låta romanens personer upptäcka relevanta upplysningar genom tidningsursklipp, obskyra böcker, tändsticksplån, eller tidningar som används som syltburksunderlägg i skafferier.

Ett annat särdrag är personnamnen i Keelers universum. Folk heter inte sällan saker som Screamo the Clown, Foxhart Cubycheck eller Scientifico Greenlimb. Eller ta detta exempel från baksidestexten till boken The Case of the Mysterious Moll (1945): "Inte heller kunde Margaret inse, där hon stoiskt inväntade sitt öde, hur oupplösligt sammantrasslat hennes liv, och död, var med såna vitt skilda personer som politikern Criocan Mulqueeny; Chicagosocietetens älskling, konstnärinnan Iris Fernwood, och den kinesiska xylofonisten Ichabod Chung. Än mindre den mystiska gangsterbrud som ansågs vara hjärnan bakom gängledaren 'Gorilla' Svenson." Iris Fernwood låter som om hon var på rymmen ur en Chandlerroman, men resten är vintage Keeler.

Även titlarna kan för ett otränat öga synas ganska egendomliga. Vad sägs om till exempel:

The Man with the Wooden Spectacles
The Case of the Barking Clock
The Skull of the Waltzing Clown
The Man with the Magic Eardrums

Det är på intet vis så att dessa udda titlar saknar täckning i innehållet. Keelers val av tematik är helt och hållet kongenialt med han övriga estetik: Han sysselsätter sig mycket med rasfrågor, och framförallt blandäktenskap mellan svarta och asiater grasserar i hans böcker. The Case of the Crazy Corpse börjar med att man fiskar upp en kropp ur Lake Michigan som visar sig bestå av en asiatisk kvinnas underkropp som klistrats fast vid en svart mans överkropp med hjälp av grönt gummiklister, ett ovanligt drastiskt exempel på Keelers integreringspolitik (Keeler har skrivit en annan bok som heter The Case of the Transposed Legs, som förefaller ha en liknande inriktning). Ett annat vanligt inslag är bordeller där alla kvinnor är vanskapta, till exempel puckelryggiga, hårbevuxna och polydaktyliska (har sju fingrar på varje hand). Men Keelers favoritbesatthet är nog kranier, gärna i samband med trepanering, de dyker upp i bok efter bok som fokuspunkter för hela intrigen.

Jagad genom Chicago av Harry Stephen KeelerOch det är där vi har det mest utmärkande draget hos Keeler, de labyrintiska intrigerna. För att citera en pressröst på baksidan av ett skyddsomslag: "Denna bok är ett utmärkt exempel på Mr. Keelers intrigarabesker som förbluffar det mänskliga förnuftet" (det är något lite märkligt med det här citatet eftersom det verkar antyda att Keeler inte är av mänskligt urpsrung). För att göra rättvisa åt Keelers trådtvinneri ser jag mig nödsakad att återberätta bitar av intrigen i en Keeler-roman, och den som genom en kosmisk slump, värdig mästaren själv, äger ett exemplar av Jagad genom Chicago (The Washington Square Enigma) gör bäst i att hoppa fram en bit i texten. Alla andra som inte vill få ont i huvudet gör kanske också klokt i att hoppa fram i texten.

Ford Harling sitter i Washington Square park och läser en annons i tidningen. En person vill låna femcentare tillverkade 1921. För detta lån är han villig att betala fem dollar. Detta förbryllar Harling, som har en sådan femcentare, och utöver den bara två encentsmynt. Eftersom spårvagnen kostar fem cent har han dock inte råd att ta sig till adressen i annonsen.
En man dyker upp och Harling berättar om sitt olycksöde för honom. För tre månader sedan var Harling kassör vid en bank. På väg till arbetet en dag räddade han en ung kvinna från att drunkna, men hon försvann innan han fick reda på hennes namn. På banken samma dag kunde han inte tänka på något annat och lade i distraktion en revers på tretusen dollar i ett kuvert. En man kom in i banken och ville ha ett stadigt kuvert som skulle hålla hela vägen till Chicago. Harling gav honom kuvertet med reversen och såg hur mannen skrev på kuvertet: S.F. Oblig. När hans överordnande upptäckte att reversen fattades blir han misstänkt för att ha försnillat den på geldenärens uppdrag, och för att rentvå sig åkte han till Chicago för att leta upp alla med namnet Oblig. Nu har han hållit på i flera månader, utan att hitta någon S.F. Oblig. Hans pengar är slut, och han inser att han kommer få sparken. Den okände mannen i parken säger att han borde leta i förstäderna också, vilket han förbisett. Ford Harling förbannar sin dumhet och säger att han ska göra det. Han saknar dock pengar och kommer ånyo att tänka på den mystiska annonsen. Men han måste ha pengar till spårvagnen för att kunna tjäna fem dollar på att låna ut sin femcentare. Han erinrar sig ett igenbommat rivningshus invid parken. Om han tar sig in där kan han bryta loss någon av de fasta mässingsarmaturerna ur väggen och sälja den för skrotvärdet och på så vis få pengar till spårvagnen. Han bryter sig in i huset och hittar en död man med en hattnål stickande ut ur ögat . I änden på hattnålen sitter ett avbrutet drakornament av jade. Det kommer visa sig att den döde är Samuel F. Oblig. Nu hör Harling polissirener och flyr. Han hoppar upp bakpå en bil som kommer ut ur ett garage intill huset och far genom Chicago. När han kikar upp över kanten till bakrutan ser han en ung kvinna bakom ratten som sitter och tittar på andra halvan av det avbrutna drakornamentet. Det är, visar det sig snart, samma kvinna som han räddade från att drunkna. Mannen han pratade med i parken är hennes privatdetektiv, och tillsammans har de försökt köpa tillbaka en ädelsten från Samuel F. Oblig.

Ja, det finns knappt en enda händelse i boken som inte är ett otroligt sammanträffande, fast i ett fall tar två otroliga sammanträffanden ut varandra, så att händelserna blir helt orelaterade. Det visar sig nämligen på slutet att mannen som kom in på bankkontoret och skrev S.F. Oblig bara skrev en förkortning för orden San Fransisco Obligations. Att den mördade råkade heta S. F. Oblig hade ingen som helst relevans för historien (han råkar bara vara intrigmässigt sammanlänkad med Ford Harling på minst fyra andra sätt). Den enda som inte är inspunnen via arton bihandlingar i nätet visar sig vara mördaren. Vem ? Jo, The butler did it. Genom att låta den tama giftspindel han alltid bär med sig i en liten ask i västfickan hänga i ett snöre ner mot Samuel F. Obligs hals - som inte anar oråd eftersom han förlorat känseln i halsen efter att ha opererat bort en böld där (denna knorr är egentligen helt överflödig, men Keeler bangar inte för några extra sammanträffanden). Och varför ger mannen i annonsen fem dollar för att få låna en femcentare? Jo, häng med noggrannt här, för att Samuel F. Oblig hyrt en tjuv för att göra inbrott hemma hos honom själv, så att kvinnan Harling räddade från att drunkna inte genom ett nytt testamente som framkommit skulle kunna komma i besittning av släktjuvelen som Oblig köpt av hennes lömske kusin. Fast tjuven lurade Oblig, grävde ner stenen på en kyrkogård och ristade in numret på gravstenen på en femcentare som han sedan oturligt nog tappade genom ett hål i trossbottnen ner till en krog, varvid ägaren genast gick ut för att köpa en tidning med den, och sedan gav tidningspojken den som växel till någon och sedan hade tjuven dött med påföljd att hans kompanjon annonserade efter alla femcentare från 1921 i hela Chicago.

Det jag har berättat härovan är kanske en sjättedel av romanens intrig, och då har jag ändå förenklat en del. En Keeler-handling är som ett tredimensionellt schackparti skildrat av Lewis Carroll.

Vi får nu be läsaren försöka föreställa sig dessa labyrintiska intrigvindlingar skildrade av Keeler stilisten. Han älskar att ta klichefraser och smycka dem med nya språkliga krusiduller, så blir till exempel "Someone had spilled the beans" "Someone had knocked over the receptacle containing les legumes". (The voice of the Seven Sparrows) Bisatser har han heller inget emot, ju fler desto bättre. Ta detta exempel ur The Riddle of the Travelling Skull:

"Man måste komma ihåg att vid denna tidpunkt visste jag naturligtvis ingenting om Milo Payne, den mystiska Cockney-talande engelsmannen med den rutiga långskärmiga Sherlockholmesiska mössan; inte heller om den sistnämndes väska, som var så lik min egen väska som en Milwaukeesk wienerwurst är lik en annan; eller om Legga den mänskliga spindeln, med sina fyra ben och sex armar; eller om Icahbod Chang, före detta straffånge och son till Dong Chang; inte heller något om den gäckande poetissan Abigail Sprigge; eller om Store Simon och hans 2163 pärlknappar; eller om -- kort sagt, jag visste helt enkelt ingenting om någonting eller någon inblandad i affären, förutom möjligen min Nemesis, Sophie Kratzenschneiderwümpel – eller Suing Sophie!"

Men vem var då mannen bakom dessa böcker?

Harry Stephen Keeler föddes i Chicago den tredje november 1890. Hans mamma hade ett pensionat för varietéartister, och i denna brokiga miljö tillbringade Keeler sina tidigaste år. Jag har inga upplysningar om hans skolgång, men man vet att hans föräldrar skickade honom till mentalsjukhuset Birkdale, där han tillbringade större delen av åren 1911 och 1912. (Hjältarna i Keelers romaner blir påfallande ofta tvångsintagna, och hans skildringar av mentalsjukhus har en realism som inte har någon motsvarighet i hans övriga produktion). 1913 arbetade han på ett stålverk, och, vilket är viktigare, sålde sina tre första noveller till pulpmagasinen. Året därpå skrev han 21 historier av varierande längd och upphörde tydligen med andra former av förvärvsarbete. Tiotalets följande år hankade han sig fram på sitt skrivande med ojämna, inte särskilt imponerande inkomster. Men 1919 kommer en vändpunkt: Han gifter sig med Hazel Goodwin, också hon författare, och som om detta förlöst honom börjar han skriva romaner, den ena efter den andra. Under tjugotalet cementerar han ett rykte som författaren vars kineser är snedögdare till och med än Edgar Wallaces, och vars intriger har en komplexitet som kan hålla den mest blaserade deckarentusiast vaken (om inte annat så av pur perplexitet). 1930 tillkännager Duttons baksidesblurb till The Box from Japan att han rankas bland The Big Four, tillsammans med Edgar Wallace, E. Ph. Oppenheim och S.S. Van Dine.

Keeler låg på stora och etablerade förlag i både USA och England, och kom ut på åtskilliga språk, däribland svenska, tidiga svenska Keelers gavs ut av Elanders förlag. Några exempel på förlagsreklam för hans böcker under denna triumfens tid:

"Detta är dikt mer sällsam än sanningen. Boken innehåller ett av de mest förbryllande och labyrintiska mysterier som någonsin utfunderats av en mänsklig hjärna."
"Keeler distanserar sina rivaler med ett garagantuanskt steg i denna nya thriller."

Pressrösterna var också ganska nådiga (om än något kryptiska, som i nedanstående fall):

"Mr. Keeler är oändligt plausibel i oändlig hastighet. Han är thrillergenrens allvarlige Wooster."
- The Daily Telegraph

Oändlig hastighet innebär väl enligt vissa teorier att man står stilla. Vad ska man isåfall säga om en person som är oändligt plausibel? Och parallellen till Wodehouses Bertie Wooster förefaller om möjligt ännu mer dunkel. Menar skribenten att Keeler skriver som en Wodehouse utan humor? Vad blir kvar isåfall? Eller skriver han som en Bertie Wooster utan humor?

Ju mer jag funderar på det här citatet, ju mer börjar jag ifrågasätta att det överhuvudtaget rör sig om beröm. Fast förlaget Ward Lock måste ha uppfattat det så eftersom de tryckte det på bok efter bok.

Faktum kvarstår att Keeler hade rejäl vind i seglen hela trettiotalet. Men knappt hade fyrtiotalet brutit in förrän allt började gå fel för Keeler.

Han hade legat på det renommerade amerikanska förlaget Dutton, men 1941 publicerade han sin sista bok där, The Peacock Fan. Man kan bara spekulera om huruvida bokens innehåll var det som rågade skäppan, eller om den läsande allmänheten hade fått nog av sjuhundrasidiga böcker bräddfyllda av "perplexing and labyrinthine mysteries".

Sannolikt rörde det sig om en kombination. Keeler skildrar i The Peacock Fan förlagsvärlden som en paranoid mardröm där förläggarna Simon och Dolliver Vinnedge förfalskar testament och rentav klär ut sig till olika personer för att få en av sina författare hängd (när de inte lever om med puckelryggiga svarta kvinnor). Men dessutom hade han kommit att skriva allt längre och längre, och intrigerna blev allt mer sammantvinnade och allt mer överlastade av bordeller fyllda av vanskapta kvinnor, och flera hundra sidor långa dialoger fyllda av djupt irrelevanta utvikningar och bihandlingar.

Keeler flyttade till lågstatusförlaget Phoenix Press, men 1948 hade även de fått nog. Engelsmännen höll ut till 1953. Sedan återstod bara Spanien och Portugal, som var de enda länder där man fortfarande kunde tillgodogöra sig Keelers allt längre och svårtillgängligare romaner.

Men vid sextiotalets ingång stod Keeler helt utan förläggare. Dessutom dog hans hustru sedan fyrtioett år, Hazel Goodwin 1960. Keeler sålde av sin boksamling och slutade skriva.

Men 1963 var han tillbaka igen. Han hade gift om sig med sin forna sekreterare Thelma Rinaldo, och paret började genast producera nya ambitiösa tegelstensdeckare, till synes relativt obekymrade av att ingen längre ville trycka dem. Under denna sista spurt av produktivitet frambringade Keeler 1.3 miljoner ord, eller ungefär tjugo detektivromaner av normallängd (fast vi kan nog förutsätta att antalet romaner var väsentligt lägre, med tanke på Keelers episka bredd). Han avled 1967, sjuttiosju år gammal, sörjd av hustrun Thelma, glömd av världen.

Foton av Keeler visar honom som en blek, något osund välvillig äldre herre med avlångt hästansikte. Enligt en auktoritet på området, William Poundstone, ser han ut "som en slöjdlärare". Jag tycker han påminner lite om H.P. Lovecraft, född samma år som han, och liksom han en excentriker och visionär som med häpnadväckande envishet använde amerikanska pulpmagasin som forum för sina sällsamma och högst privata visioner. I övrigt är de två årsbarnens saga nästan motsatsen till varandras:

H.P. Lovecraft svalt under sin levnad, dog 1937, och fick aldrig se en riktig bokutgåva av sina historier. Sedan dess har hans rykte stadigt växt, och idag kan de flesta rollspelsfantaster och science fictionläsare redogöra detaljerat för varför alla innevånare i Innsmouth är så lika Gussie Finknottle.

Men om Lovecraft är de obesjungna pulphjältarnas Mozart så är Keeler snarare deras Haydn. För det sällsamma i hans historia är att han länge var så uppburen, publicerad i världens alla hörn, prisad och läst trots sin ytterst personliga och understundom privata tematik, sina extravagant omfångsrika och och inte helt lättillgängliga texter. Men istället fick han se sin stjärna dala under livstiden, för att vid sin död vara så gott som bortglömd.

Människan Keeler skymtar ofta förbi i hans böcker. Han är en devot antirasist, något som är rätt ovanligt i hans generation amerikaner, och trots de skämttidningsaktiga rasstereotyper som han presenterar har många av böckerna ett utpräglat antirasistiskt tema. Han är överhuvudtaget närmast förbluffande radikal; i boken The Fiddling Cracksman talar han om "den store visionären Lenin", och kallar Sovjetunionen för ett berömvärt om än dödsdömt samhällsexperiment. Han är en stor kattvän; en bok är dedicerad till en katt, i en annan har han lagt in biografier över alla familjen Keelers katter. Dessa biografier är inbakade i intrigen och föreställer vara ledtrådar. Han verkar mycket förtjust i sin fru; i åtskilliga böcker låter han hennes noveller dyka upp mitt i handlingen. En person ber huvudpersonen läsa något han/hon skrivit, och sedan följer hela Hazels novell, eller enaktspjäs, medan handlingens labyrintiska vindlingar tillfälligt däms upp. Keeler ger, på det hela taget, intryck av att vara en riktig hedersknyffel.

Någon har sagt att goda föresatser har en sällsam förmåga att ge upphov till dålig konst, något man skulle kunna frestas citera i det här sammanhanget. Men Keelers särart går långt bortom bra och dålig. Hans extrema estetik, och ofta oerhörda skicklighet i att spinna ihop disparata trådar, hans vulkaniska kreativitet, gör att man inte gärna kan avfärda honom bara som ett komiskt kuriosum. Man frestas ta till begreppet Idiot Savant, den visa dåren, för att på något sätt göra rättvisa åt hans unika begåvning. Men inte heller denna beskrivning verkar täcka fakta i fallet. För det är något som verkar spelat i Keelers naivitet, och man tycker sig ibland ana en tillkämpad deadpan när handlingen är som mest egenartad. Tillochmed de språkliga egendomligheterna levereras ofta med en pregnans och en timing som får en att misstänka att de är, ja, kanske inte avsiktliga, men...

Och här har vi kanske ett svar på varför världen fortsatte sluka bok efter bok av Keeler under loppet av tre decennier: Hur omöjligt tilltrasslade deras deckargåtor än var så var de inte lika outrannsakliga som den stora gåta som skymtar bakom dem, personen Harry Stephen Keeler.