Tanten super!

Lili Ziedner

av Martin Kristenson

Den 10 februari 1939 meddelade kvällstidningarna att skådespelerskan och revystjärnan Lili Ziedner avlidit i en ålder av 54 år. En av vårt lands mest originella artister hade gått ur tiden.

Hon hette egentligen Ida Cecilia Maria Ziedner, och föddes den 14 september 1885 i Stockholm. Till skillnad från många av sina revykollegor fick Ziedner sin utbildning vid Dramatiska Teaterns elevskola, men det var som komedienn hon slog igenom hos svenska folket. Efter sina tre år på elevskolan (1905-8) fick hon engagemang på Vasan hos teaterkungen Albert Ranft, och gjorde stor succé i en rad farser. Under åren 1921-31 ingick hon i Karl Gerhards revyensemble på Folkteatern. Det var här hon skapade många av sina klassiska kärringar – den ilsket fräsande postfröken som vägrar att ta emot brev och paket, den filosofiskt lagda sufflösen, furstinnan Vera Tjippahållatjäftska.

Karl Gerhards revyer förde in en ny och fränare ton i den dittills ganska beskedliga svenska revykonsten, och Lili Ziedners oförutsägbara gestaltningar passade perfekt in. Repliker som "jävla söt liten kropp" fick dåtidens publik att hicka till, men framfördes med självklar auktoritet av Ziedner. Hon hade förmågan att lyfta även mycket torftigt sketchmaterial till oanade höjder. Gerhard skrev om henne i en kuplett:

En dålig vers är dålig vers om ock den gjorts av Lidner, men Lili i en dum revy är ändå alltid Ziedner.

Karl Gerhard sammanfattade hennes begåvning med ord som "originalitet, barnslig leklust och förkrossande slagfärdighet". I en artikel i Dagens Nyheter 1915 konstaterade en skribent att "det redan i denna dams yttre finns mycket som tyder på en människa med utpräglad vilja: de kraftiga anletsdragen, det för bekvämlighetens skull resolut kortklippta håret, den trotsiga barmen som vätter mot åskådaren likt ett batteri med tvenne mäktiga pjäser, de elastiska, stålfasta höfterna och militärklackarna som sätta djupa spår i den mjuka mattan."

Uppenbarligen gjorde Lili Ziedner ett starkt intryck på dem som träffade henne.

Att hon inte är lika känd i dag beror till stor del på att hon gjorde väldigt få filmer. Kanske hade det blivit fler om hon fått leva längre, men allt som allt blev det bara ett tjugotal filmroller, flera av dem i nu bortglömda stumfilmer. Hon debuterade hos den legendariske filmregissören Mauritz Stiller, som hoppades få göra en svensk Chaplin av henne. De inledde sitt samarbete med Mannekängen från 1913, en film som förmodligen aldrig färdigställdes. I dag återstår bara två korta scener och några stillbilder från filmen, men den äger ändå sitt intresse eftersom inte bara Ziedner utan också hennes blivande arbetsgivare Karl Gerhard filmdebuterar här. Ziedner spelar mot Gerhard i en scen där Ziedner ställer till oreda på en spårvagn. (Även stumfilmsstjärnan Mary Johnson debuterade i den här filmen; hon var vid denna tid Gerhards fästmö. I spårvagnsscenen skymtar också en mycket ung Dagmar Ebbesen).

Värt att notera är hur Leif Furhammar kategoriserar Ziedner i sin svenska filmhistoria. Av kvinnliga filmstjärnor på 30-talet räknar han Ingrid Bergman och Aino Taube till de vackra, Tutta Rolf och Sickan Carlsson till de muntra, Inga Tidblad och Signe Hasso till de ljuva, Julia Caesar och Hjördis Pettersson till de barska – och Lili Ziedner och Tollie Zellman till de i stort sett obeskrivliga. Det är en riktig karakteristik. Ziedner och Zellman hade ett absurt vansinne över sig som de andra barska tanterna saknade.

Mest minnesvärd är Ziedner i Weyler Hildebrands Pensionat Paradiset (1937), den mest utskälla svenska filmen genom tiderna, på samma gång en av de mest älskade. Det är Ziedner som i filmens inledning sitter och läser morgontidningens familjesidor, och torrt konstaterar: "Det var rysligt vad få döda det är i dag." När Aftonbladet i mars 2003 utlyste en tävling bland läsarna om svensk films bästa repliker fanns denna muntra cynism med. Det var med god marginal den äldsta filmrepliken på listan.

Ziedners röst finns lyckligtvis bevarad på flera gamla 78-varvare. Tack vare dem kan vi fortfarande höra hennes barska stämma i sketcher av Gerhard, Kar de Mumma och andra. Hennes mest kända sketch, Karl Gerhards "På postkontoret", består av rätt så enkla lustigheter, men Ziedner lyckas göra texten helt till sin egen, precis som Thor Modéen gjorde med "Strålande tider" och Fridolf Rhudin med "Den ensamma hunden":

Kunden: Jo, det var det här brevet…
Postkassörskan: Och det skulle till Amerika?
K: Ja, till Chicago.
P: Till Chicago? Till den där svinslaktarstan? Jag har läst om eländet, jag. Det ska vara en förfärlig stad. Är det till en släkting?
K: Ja, till en.. hrm.. brorsdotter.
P: Det här? Till en brorsdotter? Det ska ni försöka inbilla nån annan, och inte mig. Så tjocka brev skriver man inte till sina brorsdöttrar, inte. Att herrn inte skäms! Stora gifta karln, ja, jag ser nog vigselringen. Och frimärket lite på sned. Nej tack! Jag känner till det där. Det här brevet tar jag inte emot!
K: Ursäkta att jag stört.
P: Karlarnas moral nuförtiden trotsar all brevskrivning!

Ziedners postfröken präglade schablonbilden av postpersonal i decennier.

Livets teater

Den slagfärdiga repliken var Lili Ziedners kännemärke. Möjligen kan man beskriva henne som pionjär inom stand up-komiken i Sverige. Det blev hon i sin framgångsrika roll som kabaretkonferencier.

Det var under ett gästspel i Finland som hon kom i kontakt med kabarettraditionen, och en tid var hon även chef för en kabaret i Helsingfors. Hon återvände till ett Stockholm vars nöjesliv blomstrade som aldrig förr. Första världskriget rasade i Europa, utländska artister sökte sig till Sverige, och publiken bjöds på underhållning av internationellt snitt. 1917 sökte Kabaret Läderlappen en ny konferencier. Åtskilliga män försökte sig på uppgiften, men ingen lyckades. Till slut anställde man Lili Ziedner, som omedelbart gjorde succé. Hennes sätt att ta en publik, hennes snabba replikföring och elaka parodier gjorde Läderlappen vida omtalad.

Trots Ziedners framgångar på film och revyscen verkar det ändå som hennes komiska begåvning aldrig kom riktigt till sin rätt i offentliga sammanhang, om man ska tro hennes vänner och medarbetare. Karl Gerhard skriver i sina memoarer att Ziedner ofta kände leda vid att gå upp på scenen och upprepa samma gamla lustigheter – hon föredrog att spela teater inför vänner och bekanta. På fritiden improviserade hon fram sketcher och arrangerade practical jokes med långt större inlevelse än någonsin på teatern. "Det var ibland ganska svårt att vara direktör för denna lekfulla människa", skriver Karl Gerhard, som erkänner att deras professionella samarbete inte var helt konfliktfritt. Ofta kunde Ziedner förvandla teatern till sin privata lekstuga utan en tanke på om publiken förstod något eller ej. Hon avskydde också att medverka i revyernas finalnummer. Hon försökte smita ifrån dem på alla sätt. En huvudorsak till hennes motvilja var att hon ville hinna laga maten till den efterföljande nattsupén. För henne gick nöjen före arbete. "Kräsen var hon på mat, men det skulle vara rejäl svensk husmanskost", skriver Gerhard. "Det enda vin hon tolererade – utom det livgivande sprattelvattnet – var whisky. När hon en gång bjöd på bordeaux hade hon totalt förstört vinet genom att temperera det till kokningsgränsen. Hon hade hört att det var fint så."

Gerhard skriver också om en annan sida hos Lili Ziedner. I en memoarvolym från 1952 talar han om en "vek, ömsint människa bakom den mask av överlägsen kyla med vilken hon höll människor på avstånd. Den attityden fann publiken obeskrivligt komisk, ty på scenen var den ett av hennes bästa vapen."

Liknande tankar uttrycktes redan tretton år tidigare i Svenska Dagbladets nekrolog över Ziedner: "Men när man talar om hennes elakhet på scenen, måste man göra ett viktigt förbehåll: på botten av allt vad hon sade och gjorde fanns en ton av självironi, som försonade offren för hennes satir med framställningen… Människor, som kommo henne närmare, må avgöra om man har rätt i känslan att denna självironi var ett slags värn för en natur, som var på ett helt annat sätt än folk trodde."

Ziedners omvittnade självironi kommer väl till uttryck i den självbiografiska roman hon utgav på Bonniers 1930, I lögn och ro. Den skildrar i dagboksform en naiv flickas teaterdrömmar och upplevelser på Dramatens scenskola. Troligen är det Ziedners egna tankar inför sin teaterkarriär som avslöjas i rader som dessa:

"Egentligen är jag nog hemskt ful, ty mor gillar min typ alldeles kolossalt, vilket är bevis nog för den saken, så rädd för konkurrens som hon är. Bort alltså alla fagra drömmar om att få spela undersköna, ädla kvinnor! Men herregud, det finns väl halvgamla tokfjollor också, som man kan tota till för den delen så. Till teatern skall jag i alla fall, död eller levande."

De obligatoriska anekdoterna

Det går inte att komma undan dem, alla som skriver om Lili Ziedner kommer förr eller senare fram till de här två historierna. Det är inte särskilt viktigt om de är sanna eller ej. Det väsentliga är att de avspeglar hur Lili Ziedner uppfattades av sin samtid, och att de – kanske – ger en glimt av vad för slags person hon var.

Alltså:

Lili Ziedner var gäst på en tillställning i Stadshuset där kungligheter och andra celebriteter var samlade. Den imposanta Dramatenchefen Pauline Brunius stod lutad över ett bord och talade med några herrar. Lili gick förbi och gav Pauline en lekfull dask där bak. Pauline snurrade runt och blängde ilsket på Lili.

-Men Lili, vad tar du dig till? utropade hon.
-Å förlåt, snälla Pållan, sa Lili, jag tyckte precis det var kronprinsessan.

En annan gång satt Lili i spårvagnen mitt emot en liten pojke och hans mamma. Pojken studerade Lili noggrant och vände sig sedan till sin mor:

-Mamma, varför har tanten så röd näsa?
-Tyst unge, sa mamman och såg mycket generad ut.
-Men varför har tanten så röd näsa? insisterade pojken.
Då lutade sig Lili fram med ett vänligt leende, och sa med hög teaterstämma:
-Tanten super, min lille vän!

Filmografi

Mannekängen (Mauritz Stiller 1913) /Lili/ -ej färdigställd
Den moderna suffragetten eller I Mrs Pankhursts fotspår (Mauritz Stiller 1913) /Suffragetten Lilly von Pfannenstall/
När svärmor regerar eller Så tuktas – äkta män (Mauritz Stiller 1914) /Pigan Mari/
Födelsedagspresenten (Axel Breidahl 1914) /Lilli/ -Censurförbjuden i Sverige
Vägen till mannens hjärta (Axel Breidahl 1914) /Lili/
Salomos dom (Axel Breidahl 1914) /Frun/
Hämnden är ljuf (Edmond Hansen 1915) /Köksans syster/
Alexander den store (Mauritz Stiller 1917) /Bera Mönther/
Cirkus Bimbini (Klaus Albrecht 1921) /Borgmästarinnan i Grönköping/
Norrtullsligan (Per Lindberg 1923) /Strejkagitatorn/
Farbror Frans (Sigurd Wallén 1926) /En aktris/
Brokiga blad (Edvin Adolphson/Valdemar Dalquist 1931) /Prinsgemålens gemål/
En stulen vals (Lorens Marmstedt 1932) /Ursula/
Marco, der Clown (Max Reichmann 1932) /Esmeralda/ -tysk film
Kärleksexpressen Lorens Marmstedt 1932) /okänd roll/
En bröllopsnatt på Stjärnehov (Torsten Lundqvist 1934) /Grevinnan Augusta Stiernhielm/
Tjocka släkten (Sölve Cederstrand 1935) /Sally/
Kvartetten som sprängdes (Arne Bornebusch 1936) /Hanna Tornej/
Pensionat Paradiset (Weyler Hildebrand 1937) /Fröken Cronblom/
Herr Husassistenten (Ragnar Arvedson 1939) /Fröken Trotzig/

Ett urval skivor

På postkontoret (Karl Gerhard) / I sufflörluckan (Karl Gerhard)
Sid A: LZ, Karl Gerhard m fl. Sid B: LZ, Odeon 1929

Bondetåget (Karl Gerhard) / Den politiska måttagningen (Karl Gerhard)
Sid A: LZ, Brita Werner, Eric Abrahamson Sid B: LZ och Eric Abrahamson, Odeon 1929

I operalogen (Karl Gerhard) / Herrskapet Skvallerlund (Kar de Mumma)
Humoristiska dialoger med LZ och Eric Abrahamson, Odeon 1930

På operan (parodi av Edv Ziedner) / Fru Svensson köper halsduk (humoristisk dialog av Kar de Mumma)
Sid A: LZ och Franz Ludvig (=Ludde Gentzel), Sid B: LZ och Eric Abrahamson, Odeon 1931