Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Del 1
Del 2
Del 3


När rumban och samban kom till Sverige

av Johanna Broman Åkesson


del 1

Jag skrifver i väntan och otålighet. Skall det bli dans eller ej? Jag fruktar att man finner på någon ursäkt för att förvandla dansen till arbete. Jag tillstår att det skulle göra mig bra ledsen. Ty man har lofvat mig dansen och det stackars folket behöfver så väl muntra sig. Der, – afrikanska trumman! – Det är dans. Jag skyndar till dansen.

(Ur Bremer, Fredrika: Hemmen i den nya verlden – en dagbok i bref, skrifna under tvenne års resor i Norra Amerika och på Cuba, tredje delen. 1854. s. 172 .)

Med uppdragna kjolar och blossande kinder hastar Fredrika Bremer längs den dammiga gatan. Solen gassar. Luften vibrerar av trummornas dunder. Sådan här musik har Fröken Bremer aldrig hört hemma i Stockholm. Året är 1851, platsen är Kuba – ett musikaliskt kalejdoskop med skärvor från Afrika, Spanien, Frankrike, Italien, Centraleuropa, USA... Knappt hundra år senare strömmar latinamerikanskinfluerad musik från de flesta svenska radioapparater, grammofoner, revyscener och biosalonger – från Ystad till Haparanda. Så gott som alla kända artister och musiker sysslar med exotiskt synkoperade rytmer. Lasse Dahlquist skriver congas, Ulla Billquist sjunger aj, aj, aj, aj, Jules Sylvain komponerar rumba för operascenen, Ulf Peder Olrog gör jamaica-sväng och Charlie Norman spelar samba. Sombreros och maracas är viktiga attribut för orkestrarna. Den "sydamerikanska" musiken är ny och het.

Vad har hänt mellan Fredrika Bremers resa 1851 och det stora latinamerikanska genomslaget i Sverige i slutet av 1940-talet? Hur kom det sig att den latinamerikanska musiken blev så stor just då och hur utvecklade den sig här i Sverige? Förutom tangon har övriga latinamerikanska musikstilars etablering i svensk populärmusik länge varit höljd i dunkel. Både de skribenter som har behandlat jazzen och de som har behandlat schlagern i svensk populärmusik har i stort sett ignorerat den latinamerikanska musiken. Detta trots att rumban och samban och de övriga latinamerikanska stilarna mestadels var en del av jazzen, schlagern och underhållningsmusiken under perioden 1930-60 och till och med framfördes av samma artister.

Tittar man närmare på den svenska latinamerikanskinfluerade musiken och omständigheterna kring dess tillkomst framträder en fascinerande, och delvis ny, bild av den svenska populärmusikens framväxt under 1900-talet. Denna bild visar bland annat hur de svenska, folkkulturella stilarna fann nya överlevnadsformer genom de latinamerikanska stilarna innan populärmusiken helt svämmades över av den amerikanska populärmusiken

Internationell bakgrund

Mantanzas. D. 23 Febr. 1851.
[---] Min värds hus har två våningar och runt omkring de öfre, utåt gatan, går en piazza, der jag vandrar om aftnarna och dricker luften, medan min unga värdinna inne i salongen spelar Cubanska kontradanser med ypperlig takt och sprittande lif. Och dessa danser hör man tona från alla håll ifrån husen i staden. Hvar man går eller står i Matanzas, hör man denna dansmusik. Takt och rythm äro av Afrikas barn; den egentliga musiken är af Cubas spanska creoler, och man hör deri spanska Seguidillas och marscher.

(Ur Bremer 1854, s. 116.)

Detta utdrag, liksom citatet i inledningen, är ur Fredrika Bremers reseskildring Hemmen i den Nya Verlden från 1854 som hon skrev under sin vistelse i USA och på Kuba. Det är just här från Kuba som de tidigaste och viktigaste influenserna till samlingsbegreppet latinamerikansk musik kommer. Havanna blev tidigt ett kulturellt och ekonomiskt centrum i Karibiska havet. Hit drogs rika, mäktiga och berömda personer. (Samma år som Fredrika Bremer besökte Kuba var också den svenska näktergalen Jenny Lind här.) Fredrika Bremers anteckningar kring musiken och dansen visar på vilken musikalisk smältdegel Kuba var vid denna tid. Musik från Afrika, Europa och USA möttes, förändrades och utvecklades till nya stilar. En liknande process där europeiska och afrikanska stildrag blandades pågick vid samma tid i Brasilien.

De europeiska stilar som fick störst betydelse för den latinamerikanska musikens utveckling var den italienska bel canto-stilen som kan höras i opera, centraleuropeiska danser som schottis, polka och vals, som också var vanliga i Sverige, samt de spanska och portugisiska tonspråken. Dessa stilar och stildrag förändrades i Nord- och Sydamerika bland annat genom den svarta befolkningens speciella rytmbehandling och framförandesätt. De mest karaktäristiska rytmerna som växte fram blev habanerarytmen (en i tango vanlig rytm, som också kan höras i Evert Taubes Flickan i Havanna), milongarytmen (också typisk för tango men även för samba), cinquillorytmen (vanlig i calypso) och claverytmen (vilken kännetecknar den kubanska sonstilen som i USA och Europa fick beteckningen rumba). Dessa rytmer är på olika sätt släkt med varandra och förekommer också tillsammans i en mängd latinamerikanska stilar. Vad som framförallt präglar dem är synkoperingar (förskjutningar av taktarternas betoningar).

Det livliga utbytet mellan Nordamerikansk och kubansk musik satte betydande spår i jazzens utveckling i början av 1900-talet. Den amerikanske musikvetaren John Storm Roberts hävdar till och med att hela USA:s populärmusik till en viss grad bygger på latinamerikanska rytmer.

Sverige, liksom övriga västlandet, genomgick under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet stora sociala, ekonomiska och tekniska förändringar. I dessa förändringars spår följde radion, grammofonen och senare filmen som revolutionerande medel till influenser utifrån. Speciellt påtaglig blev influenserna från USA, vilket resulterade i att också Sverige så småningom tog intryck av den latinamerikanska musiken.

Den latinamerikanska musiken nådde dock Europa först genom Paris, varifrån allt nytt och modernt i Europa utgick i början av 1900-talet. Först ut var tangon som introducerades 1907. Några år senare bosatte sig ett flertal latinamerikanska musiker, från Kuba och Puerto Rico, i den franska huvudstaden. Deras exotiska musik slog an på den parisiska publiken. Rue Fontaine i Pigalle blev en mötesplats för latinamerikanska musiker och kallades den kubanska gatan. Också brasilianska influenser gjorde sig gällande. Dansparet Gaby och Manuel "Duque" Diniz introducerade i mitten av 10-talet en av sambans föregångare - maxixedansen - i Paris. Genom det trendkänsliga Paris gick så en exotismvåg där allt afro-amerikanskt och "svart" var av intresse. I denna anda hölls också en kolonialutställning 1930. Här presenterades den kommande modedansen biguine från Martinique. Samma år introducerades rumban i New York. Inte långt senare var rumbaflugan ett faktum i flera av Europas huvudstäder.

Rumban blir känd i Sverige

I en reklambild från december 1931 har tidskriften Våra nöjen en lista på varje års sensation. 1924: Mah-Jong, 1925: Crossword, 1926: Schlagern, 1927: Charles Lindberg, 1928: Josephine Baker, 1929: Tonfilmen, 1930: Maurice Chevalier, och så 1931 – Rumban. I december 1931 betraktas alltså rumban som årets sensation i Sverige, men bara några månader tidigare, i oktober, har tonen varit betydligt svalare i samma tidning. Signaturen Shaving skrev då:

Har herrskapet sett Rumba, den nyaste modedansen?
Dansen har annars för någon tid sedan kommit till Malmö, som därmed distanserat till och med den danska huvudstaden, enligt vad tidningar därifrån förmäla. Ett par danspedagoger ha tagit upp dansen på sitt program, men offentligt har man inte sett den ännu, åtminstone inte på någon större restaurang. Och till utedansbanorna tränger inte rumba.
Men den är ju heller – i den modererade engelska form som lancerats [sic] i Malmö – ingenting särskilt att se, [---].
Och stegen, hur äro de? För vår del funno vi dem vara en blandning av valssteg, tangosteg och quick-step-steg, dansade till foxtrotmelodi.
Något segertåg genom landet torde Rumba väl knappast komma att göra. [...] men det hindrar ju inte att enstaka danslärare kunna ge lektioner i dansen, om det är någon som vill lägga sig till med rumba.

(Ur Våra nöjen nr 43, 1931, s. 23.)

Även om nu signaturen Shaving inte tyckte att rumban var något "särskilt att se" så basunerar samtida reklam ut: "Kontinentens dansfluga är 'Rumba'". Och redan i nästa nummer av Våra nöjen bjuder tidningen in Stockholms nöjeshugade till en storstilad "Rumba-afton i Hotell Atlantics eleganta restaurang". Samma tidning har också ett flertal reklamannonser om rumbainspelningar och även tipsnotiser om nyutkomna skivinspelningar med både svenska, tyska och engelska rumbamelodier. Att Våra nöjens rumbaafton blev en succé berättar sedan nästa nummer av tidningen; "lokalen fylld till sista plats" och "publiken var överförtjust" är några kommentarer till begivenheten, som även lockade kända namn som den "gudomliga Zarah [Leander]".

Det är inte bara i Stockholm man får höra rumba. Samma höst, 1931, får alla biograflystna runt om i Sverige möjlighet att se en SF-journalfilm kallad Rumba där Wiggerskvartetten framför Cuban Rumba av Ernst Rolf-koreografen Floyd du Pont samtidigt som ett stiligt danspar pedagogiskt utför "fyra karaktäristiska steg". Cuban Rumba är troligtvis den första svenska rumban. Wiggerskvartetten - medlemmar ur Operans kör med Sune Waldimir vid pianot - som tillsammans med Rünos dansorkester spelar in melodin på skiva, hävdar själva att de är först i Sverige med att sjunga rumba.

Någon uppsjö av rumbor återfanns dock inte hos musikförlagen eller hos skivhandlarna under 30-talets första år. En av anledningarna till att rumbaintresset inte steg snabbare torde ha varit bristen på musikaliska förebilder, alltså rumbaskivor och noter. Musikerna verkar också ha haft uppenbara svårigheter med de okända rytmerna och de underliga instrument varpå dessa rytmer skulle frambringas. Om detta vittnar batteristen Anders "Tran-Anders" Soldéns hågkomster från Göteborg om:

Jag kommer håg första gången en rumba letade sig hit till Sverige. Det var "Peanut Vendor" om jag inte missminner mig. Jag spelade då (sommaren 1931) på Långedrags restaurang med Folke Anderssons Paramount-orkester. Vi hade hört talas om den nya dansen och skulle naturligtvis också försöka oss på den. Det gick inget vidare bra, ty vi [...] spelade som det stod i stämmorna och det blev inte så mycket rumba precis, men så kom vi över en grammofonskiva med en äkta rumba och då började vi förstå litet mer om hur utförandet skulle vara.

Följden blev att jag sände efter ett par maraccas från Amerika. Vi hade också uppfattat claves, bongos och gurka i plattan, men vi kunde ju inte komma underfund med vad det var för underliga grejor. Med mina maraccas följde en beskrivning, hur de skulle användas, och jag började öva mig. [---] men det ville fortfarande inte låta som på skivan. [---]

Vi ledsnade till slut på rumban och publiken klagade över, att mina maraccas voro för starka. Det hördes ingenting annat, beroende på att de voro av någon slags hård metall, och "Peanut Vendor'' blev ju också tämligen utkörd, eftersom det var den enda rumban vi hade.

(Ur Estrad nr 8, 1939, s. 12.)

Detta var tiden då man experimenterade och excellerade i nya danser, vissa kom och gick lika fort. Rumban var att betrakta som vilken modenyck som helst och publiken (och musikerna) tröttnade snabbt om det inte kom något nytt. Men rumban skulle komma att bli den mest långlivade av de latinamerikanska musikstilarna som introducerades i Sverige 1930-60.

La Biguin och Cariocan

Våra Nöjen, som gärna skrev om det flärdfulla livet i kontinentens storstäder, rapporterar i maj 1933 från Paris, om den latinamerikanska stilen "La Biguin" som dansas "nästan till vansinne i det levnadsglada Paris" med "sinnliga och ormliknande höft- och bålrörelser." Musiken "den samtidigt både eggande och gnällande" förklaras vara av det vildare slaget:

På pianot dunkar pianisten så att hårlockarna resa sig rätt upp från huvudet, saxofonisten blåser så ögonen stå som eldkol, och längst framme står en stor och fyllig negermadame och sjunger och skriker så den vita brodyrkjolen böljar i takt.

(Ur Våra nöjen nr 18, 1933, s. 22 f.)

Någon biguin vågar sig inte till Sverige vid denna tid och den smäktande beguinestilen som blir populär på 40-50-talen har inte mycket kvar av fartfylldheten i Paris vilda biguin. 1933 händer dock något annat viktigt för utvecklingen av ett latinamerikanskt intresse, detta år har filmen Flying down to Rio premiär i USA, med Fred Astaire och Ginger Rodgers i två av birollerna. Filmens stora musiknummer, Carioca av Vincent Youmans, blir en världshit och vinner samma år en Oscar som bästa filmmelodi. Klassisk är den filmscen under det stora cariocadansnumret där Astaire och Rodgers dansar med pannorna tryckta mot varandra. Filmen blir startskottet både för paret Astaire och Rodgers samarbete och för ett internationellt intresse kring brasiliansk musik. I maj 1934 har filmen Sverigepremiär under namnet Flyg med till Rio. Reaktionerna över musiken är entusiastiska, melodin förväntas bli en "landsplåga" och Orkesterjournalen - O.J. - deklarerar glatt att "rumban lever upp igen". Carioca är troligtvis den första sambainspirerade melodin både i USA och i Sverige. Dansen har sitt ursprung i en karnevalsmusik kallad Samba-carioca. Men någon samba är inte Youmans melodi utan snarare en choro (en brasiliansk ekvilibristisk musikstil utvecklad ur bl.a. polkan) med starka inslag av foxtrot, charleston, tango och rumba. Dess snabba tonflöden i moll misstänkliggör en påverkan från Tico-tico som bara något år tidigare getts ut på skiva.

Carioca blir mycket riktigt en landsplåga i Sverige. Bara inom några månader efter premiären spelas den in i flera olika svenska versioner under beteckningen "foxtrot-rumba". Som en parantes kan nämnas att även i den svenska filmen Lärarinna på vift från 1941 dansas en carioca med pannorna ihop à la Fred och Ginger, med den skillnaden att det här är Hugo Björne och Hjördis Petterson som dansar.

Filmen Flyg med till Rio får stor betydelse för populariseringen av latinamerikansk musik i Sverige, dels genom att den kommer så tidigt och blir så populär, dels genom själva filmmediets genomslagskraft ute i landet. För många är detta första gången de får en glimt av Sydamerika och någon slags brasiliansk musik (må vara i Hollywoodtappning). Filmens stora genomslag i Sverige kan också illustreras med att 1935 års stora Volvonyhet, PV 36, kallades just "Carioca".

Mexikanska influenser

Redan kring 1930 har mexikanska influenser letat sig till Sverige delvis genom vurmen för Hawaii. Den mexikanska sången La Borrachita (Kärleksstigen) spelas in 1929 av Gunnar Grip, tysk marimbamusik (ett instrument typiskt för Mexiko) kan höras på skiva i Sverige vid samma tid och en svensk marimbaorkester finns inspelad 1932. Båda dessa sistnämnda orkestrar spelar Hawaiimusik.

Under 30-talet ökar inflytandet från Mexiko till stor del genom Hollywoodfilmer med mexikanskinspirerad musik. La Cucaracha, Cielito Lindo, Ti-pi-tin och La Butaquito är några av de mexikanska melodier som blir populära i Sverige. En av de mest spelade - La Cucaracha - görs om till hambo av Thore Ehrling.

De mexikanska melodierna inspirerar också svenska kompositörer att skriva "spanska" eller "mexikanska" valser och serenader. Två av de mest populära blir Kai Gullmars Uti Rio de Janeiro och Jules Sylvains Aj, aj, aj vilken röd liten ros, vilka båda spelas in av bland andra Ulla Billquist. Att Mexiko var på modet visar också filmen Pensionat Paradiset från 1937, där Thor Modéen framför Sylvains En äkta mexikanare i ett berömt sång- och dansnummer. Texten ger en tydlig vink om dåtidens schablonartade föreställning om latinamerikaner varande hetlevrade och amorösa, på gränsen till ociviliserade och djuriska. Att musiken inte var mexikansk utan snarare en kubansk rumba var inget folk tog notis om – länge betraktades all latinamerikansk musik, förutom tangon, som "rumba".

Jag är en äkta mexikanare
och jag är van att göra som jag vill
Jag har ett blod som en afrikanare
och vilden spåras i min pupill.
Att dansa foxtrot som en amerikanare
kan jag ej med jag tar en rumbasväng.
Jag är en äkta mexikanare
jag älskar kvinnor och handgemäng.

(Ur rumban En äkta mexikanare, 1937. Musik: Jules Sylvain. Text: Sven Paddock)

Lecuona Cuban Boys

En av de viktigaste personerna i lanseringen av kubansk musik i USA och Europa blev kubanaren Ernesto Lecuona. Han turnerade i Amerika och Europa med sin rumbaorkester The Lecuona Cuban Boys, skrev populärmusik, instrumentalverk och större verk för kör och orkester och blev 1943 utnämnd till Kubas kulturattaché i USA.

1936 kommer The Lecuona Cuban Boys till Sverige och Gröna Lund och röner stor uppmärksamhet. "Ett är säkert, att rumban först nu genom Lecuona Boys besök blivit riktigt populär" står att läsa i reklam för rytminstrument i O.J. i november. Rumbaintresset håller i sig och Lecuona Cuban Boys besöker åter Sverige i maj 1938 och uppträder då på Stockholmsvarietén Royal. Stockholm får vid samma tid även besök av den kubanska orkestern Ciro Rimacs and his Rumbaland Muchachos som spelar på China.

Den allmänna åsikten bland kritiker var att ju mer autentiskt "rassligt" och "djungellikt" en latinamerikansk orkester var desto bättre. Recensionerna kunde således bli fyllda av fördomar kring hur en "äkta" latinamerikanare skulle vara och spela. En recensent på O.J. kommenterar exempelvis de båda orkestrarna på följande vis:

Lecuona Cuban Boys, som består av en samling latinska storcharmörer med ledaren som primo amoroso tycks bli mer och europiserade [sic] för varje säsong, men i Rimacorkesterns ådror flyter det nog åtskilliga droppar indianblod, och det är kanske därför som den låter litet mer autentiskt rasslig. [---] Rimacs orkester lancerade [sic] en utmärkt danserska i den övererotiska stilen. [---] För båda orkestrarna gäller, att så fort de spela en foxtrot, låter det genast mindre bra.

(Ur O.J. juni 1938, s. 13.)

Den svenska musik som nu börjar skapas tyder i alla fall på att kompositörer och musiker lärt sig en hel del om rumban. De flesta dans- och underhållningsorkestrar ger sig då och då i kast med en rumba eller en conga. Men det dyker även upp svenska orkestrar som helt specialiserat sig på latinamerikansk musik. Mest kända är Tobis and His Gauchos med Torvald Tollgren som orkesterledare samt Cubanera-orkestern varibland Hasse Tellemar och Andrew Walter en tid är medlemmar.

De svenska rumborna var ofta eklektiska till sin karaktär. Vissa tangerade den dramatiska tangon medan andra närmade sig samban. En stor del rumbor hade samma smäktande drag som beguinestilen men många rumbor hade också tydligt hurtiga drag från svenska folkdansstilar som schottis. Dessa "bonnrumbor" kan likställas med 20-30-talens bonnjazz. Textmässigt hade de svenska rumborna, liksom de andra latinamerikanska stilarna, ofta erotiska inslag och handlade inte sällan om förföriska sydländska kvinnor:

Flickorna i Casablanca
Ä' så vackra och så slanka
Vaggar frestande på höften
och ger bara falska löften.

(Ur rumban Flickorna i Casablanca, 1942. Musik: Louis Lajtai. Text: S.S. Wilson)

När rumban och samban kom till Sverige

del 2

Trots Sveriges isolering under andra världskriget lyckas utländsk musik att nå landet, till exempel via radions kortvågsutsändningar och genom filmer. En ökning i intresset för det latinamerikanska kan skönjas på olika sätt. Musikförlaget Ehrling & Löfvenholm påbörjar 1941 en orkesterserie för rumba. Gustaf Wally ger storslagna och glittrande revyer på Oscars där Tobis och hans gauchos underhåller med latinamerikanska rytmer. "Den chilenska näktergalen" Rosita Serrano ger under åren 1942-43 ett flertal utsålda konserter i Sverige tillsammans med Curt Åkerlinds orkester. I maj 1943 öppnar Kungliga Teatern portarna för den latinamerikanska musiken då Jules Sylvains operett Zorina, (om en indianflicka i den sydamerikanska fantasirepubliken Costadora), har premiär. Huvudnumret Rumba Zorina dansas av operabaletten och i rollistan återfinns Isa Quensel som indianflickan Zorina och Thor Modéen som president i Costadoro.

Uppsvinget för sydamerikansk musik under 40-talet beror till stor del på den brasilianska sångerskan Carmen Miranda och hennes Hollywoodfilmer. Filmmediet blir centralt för den internationella populariseringen av latinamerikansk musik. Carmen Miranda blir den brasilianska musikens stora ambassadör och kallas "det brasilianska bombnedslaget". Iförd jättelika fruktkreationer på huvudet och kostymerad likt en svart kvinna från Bahia, blir hon den stora stjärnan i en hel rad amerikanska filmer med mer eller mindre tropiska teman under 40-talet. Med varje film följer ett antal schlagermelodier varav många gör stor succé i Sverige och sjungs och spelas av många svenska artister. Ett exempel är Harry Warrens och Mack Gordons samba Chica, Chica Boom Chic! ur filmen En natt i Rio från 1941 som i Sverige spelas in i tio olika versioner under premiäråret. I Sverige går denna melodi under beteckningen rumba och det ska dröja ända till slutet av 40-talet innan samba som begrepp helt slår igenom i Sverige.

En annan betydelsefull latinamerikan, verksam i USA, var orkesterledaren Xavier Cugat. Genom sina arrangemang och ett flertal filmer, vari han och hans färgstarka orkester spelade, populariserade han den latinamerikanska musiken. Bland annat medverkade han i filmen Bröllop i Buenos Aires med Fred Astaire och Rita Hayworth som 1943 hade premiär i Sverige.

Ett stort antal svenska filmer inspireras vid denna tid av Hollywoodfilmernas musikalnummer. I Nils Poppe-filmen Blåjackor från 1945 gör till exempel Annalisa Ericson ett sprakande Carmen Miranda-inspirerat dansnummer kallat Rumban går i Casablanca.

Samban etableras i Sverige

I slutet av 1945 får svenskarna se Saludos Amigos, en halvdokumentär Walt Disney-film från 1942 som visar de sydamerikanska länderna och deras folk i en romantisk, solig, exotisk dager med inslag av traditionell dans och musik. I Rio Janeiro, som enligt filmens ciceron är "en stad så vacker så man nästan inte kan tro det", får vi lära känna "Brasiliens egen musik – samban [...] med den förvirrande rytmen" och dess instrument reco-reco och cabaça. Vi får också känna på stämningen under karnevalen och i den tecknade delen av filmen lär sig Kalle Anka dansa samba till Tico-tico och Aguarela do brasil (oftast kallad Brazil). Vid ungefär samma tid dyker Ester Williams-filmen Genom eld och vatten upp där en annan version av Tico-tico presenteras av hammondorganisten Ethel Smith. I O.J. görs reklam för de brasilianska melodierna där choron Tico- tico kallas för "rumba" och samban Brazil för "foxtrot". Tico-tico gör dundersuccé i Sverige, används i diverse reklam, spelas frekvent i radion och ligger hela sju månader på O.J:s lista på "Vad Sverige spelar". Tico-tico influerade också flera svenska kompositörer att skriva i en liknande stil. Ett nästintill plagiat av Tico-tico är Kai Rönn och Åke Petterssons rumba Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen.

Nya dörrar mot omvärlden öppnas efter kriget. Detta märks till exempel genom att det amerikanska musikförlaget Southern Music Publishing Company startar filialen Southern Music A-B i Sverige 1946. I förlagets svenska premiärreklam nämns nästan enbart latinamerikanska melodier som Besame Mucho, Brazil och Tico-tico.

Vid denna tid, strax efter kriget, börjar begreppet samba att etableras i Sverige. I mars 1947 görs stor reklam för rumbainstrument där det nya instrumentet bambas nämns för att trakteras i just samba. Filmen Får jag lov, magistern! presenterar den brasilianska samban, O passu du kanguru, som i Lasse Dahlquists översättning blivit Brazilly Willy.

I augusti 1947 uppträder Lecuona Cuban Boys, (som nu även kallas Havana eller bara Cuban Boys eftersom Ernesto själv inte är med) på Gröna Lunds Tivoli som "den dyraste attraktion Tivoli direkt tagit till Sverige". Orkestern turnerar i Sverige i några månader och får i Malmö ett svenskt tillskott genom trumpetaren Nisse Skoogh (framröstad som Estradläsarnas favorittrumpetare). Även i svensk radio kan man en kväll få höra Cuban Boys en hel halvtimme på bästa sändningstid, vilket verkligen tyder på ett stort och riksomfattande latinamerikanskt musikintresse.

I decembernumret 1948 av O.J står för första gången "Samba, tango och rumba" som en gemensam delrubrik under "Musiknytt" där det tidigare bara stått "tango och rumba". En av vinterns stora örhängen blir Milton Leeds och Ted Carnicks samba Zacatecas som spelas in i ett flertal svenska versioner. En annan för året populär samba är Aj, aj, aj, Maria (Maria de Bahia).

I Stockholm öppnar Club de Brazil, en "dansattraktion" med syfte att få dit orkestrar som spelar "rumba-samba och hawaiimusik". Första orkestern som engageras är en rumbahawaii-kvintett vid namn Los Mellonarios.

En försmak av calypso

Under andra halvan av 40-talet etableras en tidigare okänd västindisk musikstil i USA – calypson. Detta efter att The Andrew Sisters gjort succé med calypsosångaren Lord Invaders Rum and coca cola, en calypso som egentligen handlar om prostitution. I Sverige fick den en lite oskyldigare text av Ninita under titeln Kom och koka kola! och betecknades som "samba-fox".

Någon calypsofeber skulle inte härja i Sverige förrän drygt tio år senare. Redan 1947 reser dock viskompositörerna Ulf Peder Olrog och Bo Sundblad med en av skeppsredare Sven Saléns båtar till bland annat Jamaica och Guatemala. På Jamaica hör de musik som de inte vet namnet på men som de döper till "Jamaica-sväng". Musiken är egentligen till största delen mento - en musikform med starka influenser från calypso. På sin resa samlar Olrog och Sundblad in text och musik till ett antal visor vilka Olrog samlar under namnet Rosenblom i Västindien. En av dessa traditionella visor, Iron Bar, heter i Olrogs version Mera bruk i baljan boys och påminner märkligt nog starkt om Evert Taubes Flickan i Havanna.

Den visintresserade Sven Salén blev indirekt en betydelsefull person för utvecklingen av den latinamerikanskinfluerade musiken i Sverige. Genom hans uppmuntran och försorg och via hans bananbåtar reste flera generationer viskompositörer till Latinamerika där de fick unika möjligheter att upphämta kunskaper om musiken direkt på plats. Förutom Olrog och Sundblad gällde detta också Evert Taube, med vilken Salén 1936 startat Visans vänner, samt Povel Ramel och Olle Adolphson som reste till Västindien på 50-60-talen.

I början av 1949 gästas Nalen i Stockholm av calypsosångaren Lord Caresser från Trinidad. Estrads utsände till konserten visar en viss nedlåtande och trivialiserande syn på både sångaren och hans musik då han menar att Lord Caresser är intressant "...inte för att han är någon särskilt bra sångare utan därför att han kommer med något äkta och primitivt". 1950 omtalas calypson åter i Estrad och kallas då "jazzens lille kusin". Artikeln handlar om några calypsomusiker kallade Talbot Brothers från Bermudas. Om dessa bröders uppväxt berättas:

...varje kväll satt de och spelade och sjöng, psalmer, ragtime och västindisk jig, som mrs Talbot kunde – idag kallas det calypso.

(Ur Estrad nr 2, 1949, s. 10.)

Begreppet calypso finns alltså i Sverige redan i slutet av 40-talet men calypsomusiken slår inte igenom förrän i slutet av 50-talet.

Cubop och Mambo växer fram

Andra former av latinamerikansk musik som börjar göra sig gällande under 1940-talet är de nya hetsigare och fränare korsningarna mellan kubansk musik och jazz som växer fram på Kuba och i New York – mambo och cubop. Latinamerikansk musik och jazz har, som tidigare nämnts, från slutet av 1800-talet och framåt påverkat varandra genom ständiga växelinfluenser. Någon direkt blandform uppstår dock inte förrän i början av 1940-talet då amerikankubanaren Machito och kubanaren Mario Bauzá anställer jazzmusiker till deras orkester The Afro-Cubans. Deras musik inspirerar bebopmusiker som Dizzy Gillespie att skapa så kallad cubop i slutet av 40-talet.

Estrad rapporterar från New York i september 1947 att "kubanska element gör sig mer och mer gällande inom jazzen" och syftar på cubopstilen. Efter detta dröjer det inte länge förrän Dizzy Gillespie and his Orchestra gör en turné genom Sverige. När Dizzy Gillespie, vilken har företrätt den seriösa moderna jazzen, visar sig använda drag av den mer osofistikerade latinamerikanska musiken blir förvirringen stor bland svenska kritiker. Bengt Röhlander i O.J. skriver från konserten i Göteborg med Dizzy Gillespie and his Orchestra:

Det var [...] anmärkningsvärt hur starkt sydamerikanskt influerad Dizzys musik var. I "Afro-Cuban Drum Suite" som var något slags mellanting mellan voodoogudstjänst, rumba och jazz spelade Dizzy flera takter i rent latinamerikansk stil. Det skall inte förnekas att det numret var intressant, men det hade mycket lite med jazz att göra. När Dizzy spelade det i Mässhallen var det inte svårt att se att han blev stött över att åhörarna skrattade – det var menat som ett allvarligt musikaliskt experiment i modernistisk stil...

(Ur O.J. mars 1948, s. 7.)

Publik och kritiker förväntade sig tydligen att latinamerikansk musik skulle vara humoristisk och oseriös. Att på ett seriöst sätt blanda den kultiverade jazzen med den tokroliga och exotiska latinamerikanska musiken upplevdes som fel.

En mer underhållningsmässig blandning mellan jazz och kubansk musik framträdde i mambon. "King of the mambo" kallades både puertoricanamerikanen Tito Puente och, mambons kanske mest välbekanta namn, kubanaren Perez Prado, vilken populariserade mambon för en mycket stor publik.

I O.J:s oktobernummer 1949 berättas om "...den nya kubanska rytmen 'MAMBO'" vilken beskrivs som "...en kombination av bolero-rytm och modern amerikansk jazz". Artikeln avslutar med att konstatera att "i jämförelse med traditionell samba och rumba är Mambo detsamma som bebop jämförd med en ålderdomlig two-step". Mambon står således för något nytt, modernt, mer utlevande. Men även mambon förblir tämligen okänd för den stora publiken i Sverige ännu några år - 40-talets sista år domineras av samban.

Det stora sambaåret 1949

1949 dundrar det till på allvar och en hel mängd sambainspirerade schlagers och dansmelodier komponeras i Sverige, däribland Sam Samsons samba Love, amour och Liebe som blir uppmärksammad utomlands och säljs till USA och mängder av länder i Europa. Bland de utländska samborna blir Xavier Cugat-succén Cuanto le Gusta (på svenska Samba Augusta) en av de mest populära och mest inspelade.

"Samba och rumba" blir en egen kategori åtskild från "tango" i O.J:s "Musiknytt" vilket symboliserar ett större avstånd mellan den gamla, europeiserade tangon och den nya moderna latinamerikanska musiken.

Överallt märks det heta sambaintresset detta år, på scen, i film, radio, reklam och böcker. På revyscenen där det mest aktuella speglas återfinns exempelvis en revy av Falco kallad Här vare samba uppbyggd kring kända sambamelodier. Även på radiotjänst uppmärksammar man det heta sambaintresset och byter ut programmet I afton dans mot dansprogrammet Copacabana.

Att det verkligen finns ett intresse bland danspubliken för att lära sig latinamerikansk dans visar de dansskolor som ges ut i bokform av Kurt Wade och Freddie Fredberg där danser som rumba och samba beskrivs. Wade visar i sin bok även instruktioner för folkdanser som hambo, polka och schottis vilket tyder på en flexibel danspublik som är lika intresserad av gammal som ny dans. I Fredbergs dansskola ingår kunskaper om den mexikanska folkdansen la raspa som kommit på modet tack vare den amerikanska Ester Williams-filmen Fiesta från 1947 där Nacho Garcias melodi La raspa ingått. Denna polkapräglade melodi spelas in i flera olika svenska versioner – bland annat med Povel Ramel.

Riktiga latinamerikanska influenser kommer in i landet då den latinamerikanska damorkestern El Marios All Girl Rumba Band turnerar i Sverige. Orkestern spelar in skivor i Stockholm och sångerskan Isauré stannar kvar i Sverige för att turnera med en så kallad kubansk orkester, Chango Azul's Cuban Show (sammansatt av estländare, ryssar och fransmän och eventuellt svenskarna Olle Jacobsson och Thord Arne Nilsson).

Musikerna Karl-Olof Finnberg och Calle Jaerde har 1947-48 varit på en musikalisk studieresa till Argentina där de bland annat spelat med pianisten Tito Fuentes och hört en ung Astor Piazzolas spela tango "à la Stravinskij". Med sig hem har Finnberg och Jaerde cirka 600 latinamerikanska melodier samt ett flertal, dittills okända, rytminstrument. Detta resulterar 1949 i en bok kallad Rytmer från Rio och Havanna med beskrivande texter, noter, uttalslexikon och radiostationstips. Finnbergs och Jaerdes resa blir synnerligen uppmärksammad i radio och tidningar och följs av en turné genom Sverige.

Det stora sambaåret 1949 avslutas symboliskt med premiären på den svenska filmen Vi flyger på Rio där en stor Douglas DC-4 dundrar iväg upp i det blå mot sydligare breddgrader på den nya Sydamerikalinjen.

Den svenska samban som tillkom kring 1950 var ingen dundrande, slagverksbetonad karnevalssamba utan snarare besläktad med de mer melodiösa, mildare varianterna av samba och med chorons blandstil av folkdans och brasilianska rytmer. Swing- och sweetjazzen präglade, precis som rumban, också de flesta sambainspelningar som tillkom i Sverige under denna tid. Många svenska sambamelodier var också starkt besläktade med svenska gånglåtar - ett känt exempel är Evert Taubes Oxdragarsång vilken Taube själv betecknat som samba. Textmässigt var den svenska samban ofta humoristisk och handlade gärna om musiken i sig:

Jag brukar raka mig i takt med Tico-tico
och när jag riktigt kommer i form så ropar jag
aj aj aj aj aj!

(Ur Sambabiten, 1949. Musik och text: Povel Ramel)

När rumban och samban kom till Sverige

del 3

Det feberrusiga samba-rumbaintresset mattas av under 50-talet. Nyhetens behag är borta. I O.J. och Estrad står allt mindre att läsa om rumba och samba. Några få notiser skymtar förbi. Abdel Halims Tropical Band bestående av "en egyptier, en amerikansk neger, en engelsk dito och tre franska dito" specialiserade på latinamerikanska rytmer spelar i februari 1952 på Nalen. Carmen Miranda spelar in sin sista film 1953 och medverkar i en Odéon-varieté i Stockholm, men gör ingen succé.

Rumba-sambaintresset som trappats upp under nästan 10 år under hejdlöst kommersiella former börjar sakta falna. Utslätningen blir allt tydligare, som till exempel hos Edmundo Ros, den store rumba-sambakungen i England, som även var mycket populär bland svenska musiklyssnare. Ros började sin karriär som orkesterledare med att spela rytmisk kubansk dansmusik men ändrade sedan stil genom att tona ner rytmsektionen och istället betona melodin. Denna strömlinjeformade stil gav Edmundo Ros enorma framgångar men gjorde att latinamerikansk musik började betraktas som innehållslös och banal.

Baião och beguine i Sverige

Kommersialiseringen och publikanpassningen blir märkbar även i Brasilien, där all påverkan från USA får en reaktion i en tillbakagångsrörelse till den mer traditionella brasilianska musiken och instrumenteringen. Den livliga folkstilen baião får ett kortvarigt uppsving både i Brasilien och i USA. Även i Sverige märks ett intresse för baião eller baion som den kallas. Anna ur Silvana Mangano-filmen med samma namn, El baion och Delicado är några baiãos som blir populära i Sverige under 50-talet. Även om baiãos-stilen aldrig slår igenom riktigt kan den ses som ett förebud till bossa novan som tonar fram i slutet av 50-talet. Den baião som spelas i Sverige kan liknas vid ett mellanting mellan den jazzbetonade samban och den rockigare ungdomsmusik som parallellt växer fram.

De latinamerikanska rytmerna försvinner således inte i Sverige, trots att rumban och samban förlorat sin sensationskraft. Den latinamerikanska musiken är istället integrerad i dans- och underhållningsmusiken, på ett mer naturligt sätt genom vissa rytmer och instrument. Detta märks tydligt i rumbans sentimentala släkting, beguinestilen, vilken används flitigt av dansorkestrar under 50-talet utan att några andra latinamerikanska attribut, som blanka kostymer och hattar, omgärdar musiken. Även i dragspelsmusiken hålls den latinamerikanska musiken levande genom hela 50-talet. Genom dragspelsmusiken kan man se den tydliga länken mellan de traditionella folkdansstilarna och den latinamerikanska musiken.

Lustigt nog skrivs en av de allra mest välbekanta svenska rumborna i rumbans elfte timme: Rumba i Engelska parken av Owe Thörnqvists från 1955. Men så är också denna rumba till viss del påverkad av den nya latinamerikanska flugan – mambon – som hastigt fladdrar till i Sverige.

Mambo och chachachá i Sverige

Redan i marsnumret av O.J. 1951 har det gjorts reklam för Perez Prados Mambo Jambo, "den sensationella sydamerikanska flugan, som f.n. gör sitt segertåg i London". Men trots sitt namn betecknas den ännu som "samba-foxtrot". Tobis and his gauchos har då redan hunnit spela in Mambo-Jambo i en laddad och förtätad version.

Jazzvärlden i Sverige, som länge sett lite nedlåtande på den underhållningsmässiga latinamerikanska musiken börjar efter hand att upptäcka att det pågår ett seriöst korsande av kubanska element och jazz i USA. "Jazzen och de kubanska idiomen har upptäckt varandra" förkunnar en stor artikel i Estrad 1952 där det också berättas om Machitos orkester vari storheter som Charlie Parker och Dexter Gordon har gästspelat.

Ett antal reportage om mambon i USA presenteras i Estrad. Men jazzintresset börjar svikta; hillbilly, cowboymusik och snart rock'n roll dyker upp som nya begrepp från USA. När mambon uppmärksammas i Sverige i mitten av 50-talet håller den nya ungdomsmusiken sakta på att ta över.

Parallellt med rockens barndom slår mambons långsammare släkting, chachachástilen, igenom i Sverige. I USA har denna stil snabbt blivit enormt populär men också förenklats i allt högre utsträckning tills den förlorat en del av sin ursprungliga förfining och grace och blivit stereotyp. Liknande schabloniseringar kan märkas i de flesta svenska chachachámelodierna och kan illustreras av Owe Thörnqvists naivistiska Alla barn i början cha-cha. Av de få mambolåtar som tillkommer i Sverige kan Andrew Walters mamboversion av skillingtrycket Hjalmar och Hulda nämnas, innehållande mambokaraktäristiska UGH!

Calypson och Harry Belafonte

1957 kommer vad som av samtiden uppfattas som ett stort hot mot rocken – den nyupptäckta calypson. Bo Hansson skriver i tidningen Tonårston:

...det finns de musikkännare, som är villiga att sätta sin sista skjorta på att den [calypson] kommer att grassera lång tid framåt. Att den praktiskt taget helt slagit ut rock 'n-roll i Amerika är ett både glädjande och märkligt tecken."

(Ur Tonårston nr 2, Hösten 1957, s. 7.)

Den som utlöser detta nyvakna intresse för calypson är sångaren Harry Belafonte, med rötter i Jamaica. Samma år kommer även musikfilmen Calypso Heat Wave som sprider kännedom om calypsons rytmer. Belafontes insjungning av Banana Boat song gör stor succé i Sverige. Låten spelas också in av Östen Warnebring och Alice Babs. I september 1958 kommer Harry Belafonte för första gången på besök till Stockholm och ger ett antal succéartade konserter.

En riktig jamaicansk artist, Sandra Ward, lyckas Ulf Peder Olrog få till Sverige 1957. Under sitt Jamaicabesök 1947 hade Olrog uppmärksammat Sandra Ward vilket nu tio år senare resulterat i sångerskans visit i Sverige. Här uppträder hon tillsammans med Karl-Olof Finnbergs calypsogrupp.

Calypsostilen anammas genast av ett flertal svenska kompositörer. I en radiotävling vinner Olle Adolphson första pris med visan En glad calypso om våren. Det är just i den svenska visgenren som calypson med sin ironiska, berättande och muntra karaktär finner ett naturligt forum. Flera av de visor som skrivs i denna stil under slutet av 50-talet och under 60-talet – av bland andra Povel Ramel - gör att drag ur calypsostilen blir en del av den svenska vistraditionen.

Bossa nova

Under 50-talets början hade trenden inom den brasilianska musiken gått mot den mer traditionella, folkliga musiken. Men samban utvecklades också i motsats riktning mot en större sofistikering och med en stor påverkan från cool jazz i det som kom att kallas bossa nova (den nya rytmen). Denna stil utvecklades framförallt av Antonio Carlos Jobim och João Gilberto. 1962 kom bossan till USA där den genast slog an på publiken. Jazzen som kommit allt längre från publiken fann i den nya musiken ett nytt uttryckssätt. Musiken var lätt att ta till sig utan att vara banal. Här fanns essensen av hela den afro-brasilianska musiken men med en ny sensuell poesi både i texten och i musiken.

I Sverige fick bossa novan sina första uttryck 1962 hos Owe Thörnqvist och hos Torbjörn Nyhlin. Sedan dess har bossan inspirerat mängder av svenska tonsättare och artister. Bland vissångare fanns framförallt Cornelis Vreeswijk som på plats inspirerades av den brasilianska musiken och gav samban och bossan ett nytt fördjupat innehåll och populariserade den brasilianska musikens idiom för nya generationer. Även Olle Adolphsons visor visade sig fungera utmärkt i bossa nova-arrangemang, exempelvis Trubbel. Jazzsångerskan Monica Zetterlund gjorde under 60-talet ett flertal insjungningar av såväl utländska som svenska bossor. Något senare kom även schlagerartisterna Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar att förknippas med brasilianska rytmer.

Senare latinamerikanska influenser

En hel del latinamerikansk musik internationaliserades under 60-70-talen till pop- och svensktoppsschlagers, ofta i så hög grad att ingen kunde ana det latinamerikanska ursprunget. Under 70-talet blev vänsterpolitiska budskap viktiga ingredienser och den andiska musiken blev aktuell. Ett tämligen opolitiskt uttryck fick dock de andiska tongångarna i Abbas musik. I samband med en vurm för svenska stadsfestivaler och karnevaler under 80-talet vaknade intresset för den dundrande karnevalssamban med tillhörande dans. Härigenom uppmärksammades även steelbandsmusiken från Västindien. Under 90-talet gjorde sig latinamerikanska rytmer allt starkare gällande i pop och rock och detta intresse verkar i 2000-talets början bara öka.

De tydliga latinamerikanska stilarterna har sedan 60-talet blivit svårare att särskilja. Tendensen har gått mot större stilblandningar. De olika latinamerikanska stilarnas musikaliska språk, som var nytt och exotiskt för 1930-, 40- och 50-talens publik, är idag en självklar del av det västerländska tonspråket.

Nästan ingen av alla dessa latinamerikanska dansmusikformer blev långvarigt populär som dansform i Sverige. De flesta danser upplevdes för svåra eller för erotiskt utmanande vilket också kan ha varit bidragande orsaker till musikstilarnas nedgång i popularitet. Under hela denna 30-åriga etableringsfas av de latinamerikanska stilarna pågick en kritik i musiktidningarna mot amerikaniseringen eller europeiseringen av dessa stilar. Med dagens ögon kan denna kritik ibland te sig berättigad då den latinamerikanska musiken i händerna på västerländska musiker (och ibland även latinamerikanska dito) förenklades och kanske till och med förlöjligades. Men det är också uppenbart att den process som den latinamerikanska musiken genomgick under 1900-talet var fruktsam och kanske oundviklig. I sin ursprungliga form skulle troligtvis aldrig en så stor publik ha kunnat ta till sig Latinamerikas musik. Att tala om något "ursprungligt" eller "äkta" vad gäller Latinamerika blir också egentligen absurt, eftersom den musik vi kallar "latinamerikansk" är resultatet av en mängd möten, blandningar, kompromisser och anpassningar – på 1800-talet liksom under 1900-talet. I Sverige under 1930-, 40- och 50-talen skedde också dessa möten, blandningar, kompromisser och anpassningar, allt efter de svenska förutsättningar som då rådde.

Den latinamerikanska musiken etablerades i en brytningstid i Sverige, då 1800-talets och sekelskiftets musiklandskap sakta höll på att försvinna i den tilltagande strömmen av Amerikainfluenser. I denna brytningspunkt fann äldre stilar som schottis, polka, vals och vandringsvisa nya överlevnadsformer i de latinamerikanska stilarna, vars specifika rytmer så småningom etablerade sig och gick upp i den moderna musiken. Kanske finner man de mest unika skapelserna från denna tid just i dessa märkliga möten mellan gammalt och nytt, svenskt och latinamerikanskt.



Artikeln är en förkortning och bearbetning av min musikvetenskapliga magisteruppsats: Utan att Andersson anar'e verkar han faktiskt cubanare, Latinamerikanska influenser i svensk populärmusik 1930-1960- Med internationell bakgrundshistorik. Uppsatsen innehåller förutom en historisk redogörelse även ingående analyser över musiken och texterna samt en förteckning över svensk latinamerikanskinfluerad musik. -JBÅ