Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Engelsk music hall

Martin Kristenson recenserar skivbolaget Bear Familys stora CD-box Round the Town, en samling sånger från den brittiska music hallens storhetstid.

"Vi äta och dricka och älska och slåss / och dö och stoppas i jorden", skriver Bo Bergman i en berömd dikt om människans villkor. Att livet är en ständig kamp för brödfödan, osäkert och paradoxalt, sorgligt och lustfyllt i en enda röra – men framför allt kort, så fruktansvärt kort, är en sanning vi alla måste acceptera förr eller senare. Den mänskliga naturen förändras inte; varje generation tror sig skapa något nytt, men upprepar bara tidigare generationers misstag. Därför är det inte så märkligt att konstnärer i alla tider liknat den mänskliga tillvaron vid marionetteatrar, cirkusar och ekorrhjul.

Mycket beror på hur vi väljer att förhålla oss till dessa orubbliga fakta. Ett sätt att uthärda de smällar livet ger oss är att skratta åt eländet. Människor har alltid haft ett behov att reducera tunga problem till absurt nonsens. Skräcken för döden jagar vi iväg med en anekdot om när farfar fick en sup på dödsbädden, otrohet och svek förvandlar vi till en historia om älskaren i skåpet, och rädslan för överheten krymper vi ner till en skämtbit om länsman och tjuvfiskaren. Vi älskar buskis och pajkastarkonster, ju larvigare desto bättre. Beppe Wolgers kallade det "vårt kära strunt".

Till denna omhuldade struntkultur räknar vi den engelska music hall-traditionen. Den uppstod redan på 1850-talet, föregångare hade förstås funnits, men som det första genuina music hall-etablissemanget räknas Charles Mortons New Canterbury som öppnades i London 1854. Morton tog en entréavgift för underhållningen och skilde ut den från puben. Därmed var music hall som vi känner den född. Den levde och frodades i omkring 80 år, fram till 1930-talet, då den blev definitivt utkonkurrerad av radion och ljudfilmen. Helt och hållet försvann den inte. Den levde kvar i pubunderhållningen, i engelsk popmusik (Beatles When I'm Sixty-Four är tvättäkta music hall), och i TV-program som The Benny Hill Show. Intressant nog jämförs också Sex Pistols med music hall i Julien Temples dokumentär The Filth And The Fury (2000), en parallell som i förstone låter lite egendomlig, men vid närmare eftertanke förefaller helt rimlig. I Sverige var Hasse & Tage tydligt påverkade av music hall i allmänhet och komikerparet Flanagan & Allen i synnerhet. Jubel i busken var ett ovanligt lyckat försök att överföra music hall-traditionen till svenska förhållanden. Många music hall- och vaudevillesånger finns kvar i folks medvetande utan att ursprunget alltid är känt: Ship Ahoy! (All The Nice Girls Love A Sailor) känner vi igen som sportsången Här är gänget som ska vinna, de flesta har hört refrängen till Yes, We Have No Bananas, och Charlie Penroses The Laughing Policeman verkar vara outslitlig.

Publikkontakt

Music hall var på många sätt den perfekta underhållningsformen. Den tilltalade alla i samhället, både hög och låg. Atmosfären var opretentiös, kravlös och lättsam. Man fick äta och dricka, och till de olika numren kunde man komma och gå som man ville. Förutom det stora och varierande artistuppbådet var det just gemenskapskänslan och den varma stämningen som lockade med music hall. Det avspeglar sig i sångerna som ofta är mycket allsångsvänliga. Texterna skildrar inte sällan sociala miljöer som pubar, danspalats, marknadsstånd och badorter. Det finns ett direkt tilltal i sångerna, som visar att de skrevs för scenbruk:

Plink plonk! Plink plonk! Don't go to the bar.
Plink plonk! Plink plonk! Please stop where you are,

vädjar George Formby Sr i en av sina sånger för att publiken inte ska avvika från salongen och istället ta en öl i baren.

Kontakten mellan scen och publik var nära, men inte alltid så hjärtlig. Om publiken inte gillade en artist visade den det med högljudda burop. Komikern Bud Flanagan har berättat om hur han i USA iakttog en särskilt grym metod att sortera ut dåliga artister: om publiken inte var nöjd kunde den ropa "Kroken! Kroken!" och sångaren eller komikern släpades ut på en lång krok, ofta mitt i ett nummer. Det var förvisso en hård scenskola, men den lärde artisterna att ta en publik. Många av filmens största stjärnor inledde mycket riktigt sin bana i music hall och vaudeville: Charlie Chaplin, Cary Grant, Stan Laurel (Halvan), bröderna Marx, Fred Astaire.

Tyska Bear Family, kända för sina ambitiösa återutgivningar, har släppt en 4 CD-box med 106 inspelningar från music hallens storhetstid i början på förra århundradet, Round The Town: Following Grandfather's Footsteps. Med samlingen följer en 132-sidig bok, ett riktigt praktverk som förutom sångtexterna också innehåller många fotografier och vackra teateraffischer i färg. Min enda invändning är redaktören Tony Barkers kommentarer, som inte alltid är så informativa som kalenderbitarna skulle önska sig.

På skivorna kan vi njuta av legender som Marie Lloyd, Charles Coborn, Florrie Forde, Gus Elen och Little Tich, liksom många mindre kända artister. Någon fullständig historik är det förstås inte, och gör heller inte anspråk på att vara det. Music hall var rik och mångfacetterad – förutom sångare fanns här komiker, jonglörer, trollkarlar, akrobater och dansare, men också udda företeelser som den oförliknelige Fjärtomanen (Frankrike) eller den absurdistiska danstrion Wilson, Keppel & Betty, artister av ett slag som knappast existerar längre. Några av dessa nummer finns lyckligtvis bevarade på gamla filmsnuttar, men ännu fler har gått förlorade för eftervärlden.

Det finns en annan begränsning med att uppleva music hall på CD. De här artisterna kommer rimligen inte till sin fulla rätt på skivinspelningar. Deras rätta miljö var krogen, inte den tysta och sterila grammofonstudion. De behövde sin publik att spela mot, käftas med – i studion blev det gärna lite stelt och forcerat. Det blir särskilt tydligt i monologerna; det känns som om artisterna snabbt rabblar igenom en utantilläxa för att få med allt på en skivsida. Här finns ingen plats för konstpauser, ingen möjlighet att vänta ut publikens reaktioner. Det är dock randanmärkningar. Round The Town ger en ändå en fyllig introduktion till denna utdöda konstform.

Olika karaktärer

De många artisterna kan delas in i ett antal bestämda karaktärer. The Lion Comique eller the swell, dvs den elegante charmören och lebemannen, representeras här av George Lashwood, som i sången My Latchkey tar ett tårdrypande farväl av sin tid som ungkarl. Han sjunger om sitt stundande bröllop, och beklagar att han aldrig mer kommer att få vara "silly along Picadilly". The swell var en scengestalt som levde ut publikens drömmar om att få vältra sig i lyx, festa dygnet runt, klä sig i det vackraste kläderna, och aldrig behöva ta ansvar. Mest känd av dessa var George Leybourne, som på 1860-talet lanserade sig som Champagne Charlie och som faktiskt söp ihjäl sig i sina försök att leva upp till sitt rykte.

Förvånansvärt vanlig var också en typ av artist som idag väl skulle kallas drag kings, dvs kvinnor som imiterade män. Till storheterna inom genren hörde Hetty King, Vesta Tilley och Ella Shields; de båda sistnämnda finns representerade i denna samling. Kanske var det bara i herrkläder som kvinnor gavs möjlighet att bete sig som "swells"; i alla fall är det precis vad Vesta Tilley gör i Come And Be One Of The Midnight Sons, och Ella Shields i Show Me The Way To Go Home, där den unge gentlemannen rullat hatt hela natten och nu inte hittar hem.

En annan vanlig karaktär var den gamle cockneygubben där en stor del av komiken byggde på denna inte helt lättbegripliga londondialekt. En av mästarna på området var Gus Elen, som finns representerad med 'E Dunno Where 'E Are. Man får vara tacksam att texterna medföljer CD-samlingen, annars hade det varit hart när omöjligt att följa med i Elens vändningar. Mer engelskt än så här kan det knappast bli, och det är faktiskt roligt att bara lyssna till cockneyn även om man inte alltid begriper vad som sägs.

Vi har redan berört några av de vanligaste ämnena för music hall-sångerna. Äktenskapets våndor är ett kärt tema, oftast mycket klichémässigt behandlat. Ibland blir humorn ganska rå, som när Sam Mayo belåtet sjunger om hur hans svärmor blir överkörd av en buss ("Things Are Worse In Russia"). Det är bara som gräsänkling den gifte mannen upplever stunder av lycka, om man får tro sångförfattarna; så fort frun är bortrest återfaller mannen i sin ungkarlstillvaro ("I Will Have A Night To-Night", The Grass Widower). Ett undantag från den regeln är Albert Chevaliers gripande hyllning till sin fru sedan fyrtio år, My Old Dutch, en av de verkligt klassiska music hall-sångerna och än i dag ett kärt allsångsnummer på engelska pubar.

Om äktenskapet inte hade många förespråkare inom music hall, så var entusiasmen desto större när det gällde de sinnliga njutningarna. Att inte neka sig något, vare sig av mat, dryck eller sex, var det underförstådda budskapet i åtskilliga sånger. Harry Champion byggde sin karriär på att lovsjunga olika maträtter: Boiled Beef And Carrots, , Baked Sheep's Hearts och flera andra. Den förstnämnda sången blev så populär att restauranger i många år serverade rätten under namnet Harry Champion.

De kvinnliga artisterna gestaltade inte sällan naiva flickor som övergetts av sina unga herrar, ibland på Picadilly, ibland rentav vid altaret: Waiting At The Church, I've Told The Missus All About Him, Oh! Oh! Antonio och Has Anybody Here Seen Kelly?. Ännu olyckligare är Lily Morris som i Why Am I Always The Bridesmaid? hoppas få stå brud istället för att vara brudnäbb för tjugotredje gången i rad. Mary Moore Duprez ("the jolly little Dutch girl") har också blivit övergiven, men hoppas kunna locka till sig några gifta män i sången Won't You Come, Dear, Into The Park? (med den inbjudande slutklämmen "Risk it!").

Marie Lloyd

Alla kvinnor var dock inte offer eller förförerskor. Många av dem hade stor pondus, och lät sig inte hunsas med, "bastanta fruntimmer" för att använda den tidens terminologi. Andra vågade vara lika fräcka som männen. Främst av dem var Marie Lloyd, The Queen Of The Halls, som lyckades med konststycket att vara folkkär och kontroversiell på samma gång. Trots att hon hörde till de mest populära artisterna blev hon inte inbjuden till den första kungliga music hall-föreställningen ("Royal Variety Command Performance") 1912, något som väckte stor uppståndelse på sin tid. Hennes humor var inte tillräckligt rumsren för kungafamiljen, hennes privatliv var stökigt, och hon hade en olycklig benägenhet att organisera sina artistkollegor fackligt. Lloyd svarade med att ge en egen konsert samma kväll som kungaföreställningen, trotsigt kallad "By Order Of The British Public". Vissa kommentatorer ser Marie Lloyds frånvaro från The Royal Command Performance som symtomatisk; music hall blev med tiden salongsfähig, och förlorade därmed en del av sin själ.

Det finns många skrönor om Marie Lloyd, som alltid när det gäller personer som publiken uppfattar som "en av oss". Hon lär bl a ha sjungit en sång med den vitsiga, och för tiden vågade, titeln: She Sits Among The Cabbages And Peas (uttala orden högt så förstår ni). På den här samlingen sjunger hon sin stora succé Every Little Movement Has A Meaning Of Its Own, inspelad samma år som den kungliga föreställningen gick av stapeln. I våra öron är den givetvis inte särskilt obscen, snarare lite charmigt ekivok, men dåtidens publik var inte lika härdad.

Tidsspegel

De här sångerna är överhuvudtaget en ovärderlig tidsspegel. Populärmusiken har alltid exploaterat intresset för tekniska landvinningar och nymodigheter, från Fred Winters Zeppelinarvalsen till Nick Borgens World Wide Web, och music hall var inget undantag. I The Taximeter Car från 1908 hyllar Billy Williams den nya taxitrafiken, och försäkrar lyssnaren om att en taxiresa är "better than taking a trip to Spain / or having your honeymoon over again".

Radions och filmens växande popularitet återspeglas också i sångrepertoaren, kanske som ett tecken på music hall-artisternas bristande självförtroende gentemot de nya konkurrenterna. I Wireless On The Brain öser Ernie Mayne galla över radion, som håller honom vaken om nätterna och tvingar honom att lyssna på operor vid middagsbordet:

If I ever meet that son of a gun who first invented wireless
I'll kill 'im – I'll kill 'im – I'll 'ave 'is bally gore
Filmen var ett slags gökunge i music hall-boet. Från 1890-talet varvades scenshowerna med kortfilmer och nyhetsjournaler, men filmen växte sig bara större och större, och trängde snart ut de levande artisterna. I That Charlie Chaplin Walk från 1915 sjunger Nat D Ayer om den Chaplin-feber som då svepte fram över världen, lite ironiskt med tanke på att Chaplin själv började sin bana inom music hall.

Ett tredje hot mot music hall-traditionen var den nya ungdomskulturen. "Jazzåldern" stod för dörren, och för den yngre generationen framstod music hall som hopplöst föråldrad och mossig. Jack Pleasants I Went A Jazzing från 1919 är en skämtsam betraktelse över jazzkulturen, och handlar om en besatt ung man som dansar dygnet runt, och inte avbryter sig ens för att äta och sova.

Slaget var dock redan förlorat, hur mycket man än försökte parodiera (eller åka snålskjuts på) de nya konstformerna. När konsertserien Veterans Of Variety drog igång på 20-talet hade music hall redan hunnit bli nostalgi. 1936 revs Alhambra, ett av Londons sista music hall-ställen, och en biograf kom i dess ställe.

Politik

Trots att sångförfattarna gärna avhandlade sådant som låg i tiden undvek man helst politiska ämnen. Det gällde att inte stöta sig med publiken och förstöra den hjärtliga stämning som var music hallens kännemärke. Ändå smög sig politiken in i vissa nummer. Happy Fanny Fields sjunger om The Suffragette i en av sina sånger. Den tar inte direkt ställning i frågan, men är i varje fall inte fientlig till kvinnlig rösträtt, vilket bara det bör betraktas som ett framsteg. Överraskande nog förekom det en hel del kampsånger för suffragetterna inom amerikansk vaudeville, faktiskt även minstrelsånger (vita artister sminkade till svarta), men vanligtvis hade suffragetterna andra fora för sina sånger.

Ryska revolutionen har inspirerat till Jay Lauriers Olga Petrovotski, men det förefaller något oklart vilken ståndpunkt sångaren intar:

Olga Petrovotski used to squatski on my knee
Did we care a jotski for old Trotsky? No, not we
Oh! My baby, though she was a proper Bolshi
But, upon my soul, she put me in a whirl
Nightly in the snowski, my poor noseski
Would be frozeski
Frozeski to the noseski of my pretty little Bolshi girl

Det är möjligt att man också kan räkna Billy Bennetts She Was Poor, But She Was Honest till de politiska numren, i alla fall blev den det i Fred Åkerströms svenska, och ganska övertydliga, version Sådan är kapitalismen:

It's the same the whole world over
It's the poor what gets the blame
It's the rich what gets the pleasure
Isn't it a bloomin' shame

I den klassiska Two Lovely Black Eyes visar Charles Coborn hur illa det kan gå om man engagerar sig i politiken. Vare sig han försvarar de konservativa, som i sångens första vers, eller liberalerna, som i andra versen, blir resultatet detsamma: två blåtiror. Nej, lämna politiken åt andra, lyder sångens budskap. Ideologier och världsförbättrarprojekt var ingenting för Coborn och hans kollegor. Music hall ville bara roa för stunden, och tog inte ställning annat än för en muntert sybaritisk livsstil – precis som Marie Lloyd i en av de bästa music hall-sångerna, som dessvärre inte ingår i den här CD-boxen:

I always hold in having it, if you fancy it,
If you fancy it, that's understood.
And suppose it makes you fat,
I don't worry over that
`Cause a little of what you fancy does you good.

Round The Town: Following Grandfather's Footsteps – A Night At The London Music Halls. 4 CD, Bear Family Records BCD 16021 DK.


Tidigare publicerad i nättidskriften Twisterella, då under namnet Vårt kära strunt.