Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

I Jules Sylvains fotspår

av Martin Kristenson


"Säg det i toner", "Dansen går på alla bryggorna", "Räkna de lyckliga stunderna blott", "Det är den stora, stora kärleken", "Anna, du kan väl stanna" och "Får jag bli din tangokavaljer" hör till den svenska sångskattens mest klassiska stycken. De är så välbekanta att det är svårt att föreställa sig att någon faktiskt har komponerat dem. Mannen bakom dessa och många andra folkkära schlager hette Stig Hansson (1900-1968), mera känd under sin pseudonym Jules Sylvain.

Någonstans mellan 500 – 800 sånger blev det, en ofattbar prestation med tanke på att Sylvain samtidigt hann med att leva ett kringflackande och äventyrligt liv, ständigt uppfylld av något nytt och ofta verklighetsfrämmande projekt. Han lämnade Sverige så fort han kunde efter andra världskriget, och från jordens alla hörn sände han sedan entusiastiska bulletiner till sina vänner om nya miljonidéer, som han lika snabbt tröttnade på.

Följ med Stupido på en resa genom Jules Sylvains liv.

Stockholm

Vi samlas på trappan till Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Här arbetade skådespelarparet Axel och Valborg Hansson, som den 11 juni 1900 fick sitt första och enda barn, sonen Stig. Som elvaåring skickades den lille gossen till internatskolan Lundsberg, där han snart ingick i skolorkestern. Föräldrarna hoppades väl att han skulle skaffa sig ett fint, borgerligt yrke, men hans musikaliska intresse tog mycket snabbt överhanden, liksom hans äventyrslusta. I gymnasiet rymde Stig från skolan och återvände till Stockholm. Där tog han snart anställning som barpianist, och när han tjänat ihop sin första lön kontaktade han familjen igen. Nu hade han bevisat att han kunde leva på sin musik, och i fortsättningen skulle ingen få bestämma över honom.

Under de följande åren blev det ett antal musikskolor för den unge Stig. Han studerade piano och cello, och livnärde sig som stumfilmspianist och cafémusiker.

Tyskland – Holland – Egypten

Vår resa fortsätter till Weimar i Tyskland, där Stig studerade vid musikhögskolan. Han trivdes dock inte alls. Undervisningen var alldeles för strikt, atmosfären för instängd. Däremot var han nyfiken på Europa, han hoppade av skolan igen, och tog sig till Berlin:

"Detta hände vid tiden för den tyska valutakraschen", har Sylvain berättat. "Det dröjde inte länge förrän jag tjänade bättre som guide åt svenska s k 'valutasvin' än på mera hedervärda engagement som musiker. När jag tuggat tillräckligt mycket Sauerkraut i Berlin, fann jag tiden mogen för lite luftombyte. Nu gick färden till Holland."

I Holland spelade han i ett tyrolerkapell iförd en ganska egendomlig uniform bestående av läderbyxor, hatt med rakborste och ett magskärp med inskriptionen WILLKOMMEN. Den rastlöse Stig fortsatte snart sin resa till Ostende på badsemester, men det dröjde inte länge innan han fick nog av det också, och tog anställning på en båt som mässpojke. I Port Said mönstrade han på en svensk båt, och tog sig tillbaka till Stockholm. Han var drygt tjugo år, och hade fått blodad tand på det äventyrliga livet. Det tog dock några år innan han gav sig ut igen. Han skulle bara skriva lite musik först.

Stockholm

"Den förlorade sonen hade alltså kommit hem, som alltid med de bästa föresatser", skriver sångaren Sven-Olof Sandberg i sin vänbok om Jules Sylvain. "Denna gång hade han beslutat att bli Sveriges Störste Schlagerkompositör. Detta må låta anspråksfullt och övermaga, men ursäktas av det faktum att han faktiskt också blev det."

Han började sin bana med att springa runt på stadens alla musikförlag. Det gick inte alltid så bra. Hans tidigaste kompositioner var kanske inte heller så originella. En gång var han uppe på Nordiska Musikförlaget och spelade en melodi för dess direktör.

-Nå, sa Stig, vad tyckte direktörn? Visst är den bra?
-Ja, sa direktören, den biten har alltid varit bra.

Snart kom dock framgångarna, och kring mitten av 20-talet fick han jobb hos Ernst Rolf, och senare också hos dennes störste konkurrent Karl Gerhard. För Rolf skrev han sånger som "Bor du hemma hos din mamma" och "Jag är ute när gumman min är inne", och för Gerhard "Hurra va' jag är bra", "Ty jag vill spela den första fiolen" och "Ä' ni med på noterna". Det var tydligen inga som helst problem att arbeta för båda revykungarna samtidigt; här fanns märkligt nog ingen lojalitetskonflikt.

Vid den här tiden hade den unge kompositören antagit ett nytt, och mer exotiskt alias: Jules Sylvain. Som alltid när det gäller Sylvain finns det många förklaringar till att han tog det namnet. Den vanligaste är att namnbytet skedde på order av Ernst Rolf, som tyckte att Stig Hansson lät alldeles för anonymt. I Nordisk Familjebok hittade Hansson en fransk konstnär vid namn Sylvain, och i kombination med favoritförfattaren Jules Verne blev det Jules Sylvain.

Den enorma produktivitet Sylvain utvecklade innebar dock ett problem. Av någon anledning ville man inte avslöja att samma kompositör stod bakom alla dessa melodier. Kanske var man rädd att publiken skulle tröttna på firmanamnet Sylvain. I varje fall använde sig Sylvain av hundratals pseudonymer under åren – därför är det "Peter Lebedjeff" och inte Sylvain som står som upphovsman till de ryska melodierna "Balalaikan sjunger" och "Marjanka", "E Björke" skrev "Det är våren", "Nic Layton" komponerade "Med Amor vid ratten", "Brown & Ehrlich" stod bakom "China" och Vaclav Zerol skrev "Ett vårsvärmeri". Till slut orkade inte STIM hålla reda på alla pseudonymerna och införde regler för hur många alias en kompositör har rätt att ta.

På kort tid hade Sylvain etablerat sig som vår främste kompositör av populärmusik. Mot slutet av 20-talet blev han också pionjär vid ljudfilmen. Han hade sett Al Jolson-filmen Jazzsångaren i Berlin 1928, och omedelbart insett den nya teknikens betydelse. Tillbaka i Sverige förde han en intensiv enmanskampanj för ljudfilmen. Hans första åtgärd var att göra sig oumbärlig på Svensk Filmindustri – "Machtübernahme" kallade han det. Genom några vänner vid SF tog han sig in i filmbolagets lokaler, och såg till att alltid vara på plats när ljudfilmen diskuterades. Han var där så ofta att många trodde att han faktiskt var anställd av SF:

"Utan att ha något som helst ärende började jag springa fram och tillbaka i SF:s korridorer på Kungsgatan, alltid med en min av största beskäftighet. Vid det laget kände jag förstås alla människor, så man tog efter någon tid för givet att jag hörde dit. Det föll ingen in att fråga vad jag egentligen hade där att göra."

När den första ljudfilmen planerades var det därför självklart att Sylvain skulle skriva musiken. Resultatet blev Säg det i toner (1929), en film som numera är glömd av de flesta, men vars ledmotiv lever kvar. Det är också Sylvain som skrivit den berömda SF-fanfaren som än i dag inleder filmer producerade av Svensk Filmindustri.

1920- och 30-talet var en hektisk tid för Sylvain, som förutom sina musikaliska talanger alltid var sin egen bästa reklamman. 1927 startade han musikförlaget Edition Sylvain, som han lär ha finansierat genom att pantsätta skådespelaren Erik Abrahamssons päls. Sådana nödåtgärder behövde han inte ta till i fortsättningen. Sångerna sålde i stora upplagor: "Man åkte lyxbil med livréklädd privatchaufför, och fetmade vackert", har Sylvain berättat. "Man satt som tuppen på toppen av gödselhögen."

Det var nu som Sylvain på allvar började utveckla entreprenörssidan av sin personlighet; resten av sitt liv skulle han vara uppfylld av högtflygande planer och jätteprojekt, några av dem fullt realistiska, andra helt verklighetsfrämmande. I brev och samtal beskrev han entusiastiskt alla sina affärsidéer - om han verkligen trodde sig om att kunna realisera dem ska vi låta vara osagt, och kanske är det inte så viktigt heller. Det var drömmarna som höll honom igång.

Allt handlade inte om musik. 1929 planerade han att starta ett bokförlag som skulle ge ut läkarböcker, kokböcker, veckotidningar, månadsmagasin och mycket annat: "Dessutom ger vi ut romaner samt i yttersta nödfall något fint", skrev han med sedvanlig självsäkerhet. Ingenting av detta blev verklighet.

1931 satte han upp Glada änkan på Konserthuset med Gösta Ekman och Zarah Leander i huvudrollerna. Idén var egentligen helt omöjlig, men Gösta Ekmans fantasi var lika överhettad som Sylvains, och tillsammans lyckades de föra projektet i hamn, till mycket stor del på ren entusiasm. Ekman och Sylvain fick idén till uppsättningen klockan sex på morgonen efter en fest, och en timme senare hade man hämtat upp Zarah i taxi. Senare på dagen var Konserthuset bokat och regissör avtalad. Problemet var bara att Gösta Ekman inte var någon sångare, och att Hanna Glavaris roll inte var skriven för Zarah Leanders röst. För att få det att fungera blev Sylvain tvungen att skriva om hela partituret, tempo, tonart – allting ändrades. Dessutom moderniserades musiken. "Då går jag till Maxim" blev foxtrot, "Viljasången" ändrades till blues, ouvertyren ströks och ersattes med det berömda valstemat. Då uppstod ett annat problem. Vad skulle operettens upphovsman, Franz Lehár, säga om de självsvåldiga ändringarna?

Inga problem, svarade Gösta Ekman. Jag känner Lehár. Vi åker till Wien och spelar upp det för honom. Jag kan garantera att han ger oss sin välsignelse.

Det blev ett möte med Lehár, som var på strålande humör. Gösta Ekman bjöd på mutmiddag med rysk kaviar i mängder, islandssill, champagne och gåslever. Efter desserten lyfte en rörd Lehár glaset och utbrast:

-Barn, ni har min välsignelse! Lova mig bara en sak: ändra inte ett ord av mitt älsklingsverk!

Gösta Ekman och Jules Sylvain tittade ängsligt på varandra, men vågade ingenting säga. De bestämde sig för att köra på utan Lehárs tillstånd; det fick bära eller brista.

Och det bar. Föreställningen blev en jättesuccé, Lehár kom lyckligtvis inte till premiären, och även om han fick höra talas om svenskarnas tilltag protesterade han aldrig. Uppsättningen tillhör numera klassikerna i svensk teaterhistoria.

1932 dog Ernst Rolf, och Sylvain började mer helhjärtat samarbeta med Karl Gerhard. De trivdes bra ihop, och var båda svurna antinazister. Hos Sylvain kunde denna övertygelse ta sig ganska spektakulära uttryck. Han var alltid mycket hetlevrad, och på 40-talet tog han avstånd från tyskvännen Sven Hedin genom att sätta in en annons i Aftonbladet: "Sven Hedins samlade verk kan i morgon gratis avhämtas hos Jules Sylvain, Kammakaregatan 66". Resultatet lät inte vänta på sig. Inte nog med att hugade spekulanter fyllde hela trappuppgången följande morgon; utanför huset demonstrerade en grupp nazister, och efter att polis tillkallats utbröt kalabalik. Det tog en hel dag att skingra massorna, men Sylvain hade fått sin ståndpunkt klargjord.

"Nu ska vi vara snälla", "Ett bedårande barn av sin tid" och "I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseille" hör till de mest berömda av Sylvains och Gerhards sånger från den här tiden. 30- och 40-talet blev en händelserik tid för Sylvain; förutom samarbetet med Gerhard hann han med att bo i Wien i två år där han hjälpte judar och andra att fly till Sverige, han skrev musiken till filmoperetten Löjtnantshjärtan, odlade jordgubbar i Stockholms skärgård och satte upp sin operett Zorina på operan. Så tog kriget slut, och Sylvain var inte sen att utnyttja möjligheten att resa utomlands.

Söderhavet

Den här gången reser vi ända till Tonga i Söderhavet. Jules Sylvain hade bestämt sig för att lämna Sverige för alltid. Hans attityd till fosterlandet liknade i någon mån Ulrikas i Vilhelm Mobergs Utvandrarna: "Sverige… det jävla nästet". Han hade fått nog av regleringar och förbud, överhetsfasoner och byråkrati. Allt detta hade han visserligen kunnat stå ut med "om det inte blivit så mördande tråkigt" i Sverige. Mera konkret hade han samlat på sig en del skatteskulder, som tvingade i väg honom från Sverige. Nu skulle han i varje fall bli fri. För att få startkapital sålde han sitt musikförlag. I försäljningsavtalet ingick att Sylvain skulle kvarstå som musikalisk rådgivare på förlaget för en månadslön på 500 kronor. Några pengar såg han emellertid inte till, och stämde därför sitt gamla förlag. Rätten gick dock på förlagets sida. Man betvivlade att Sylvain skulle kunna ge några särskilt goda råd från sin plats på Tonga i Söderhavet, dit han nu ämnade resa.

På vägen dit avsåg han besöka New York och librettisten Oscar Hammerstein II (Sound of Music) som visat intresse för ett samarbete, naturligtvis en jättechans för Sylvain. Av detta blev dock ingenting. Sylvain vantrivdes i New York, han hatade både människorna och kulturen i USA, och brydde sig inte ens om att ta kontakt med Hammerstein. Nu väntade Söderhavet.

I sin bok om Jules Sylvain citerar Sven-Olof Sandberg generöst ur vännens brev från Söderhavsöarna. Ideligen vädjar han till Sandberg att komma ner till honom för att investera i något nytt affärsprojekt som ska göra dem båda rika. Vi saxar några belysande avsnitt:

Allvarligt talat: jag har otroliga förbindelser här och i Sidney och vi skulle kunna turnera här i åratal, framför allt i Australien… Vi tänker gå in för pineapples (ananas) och soyabeans. När det är i gång, så kan man röra på sig igen. Så nu är man plantageägare… What the heck are you waiting for? Det kan inte go wrong. You can get a place here för 300 – 1000 pund! Lovely! Skatten nästan ingenting och käket växer som i Värmlänningarna på varje buske. Var inte idiot och stanna. Här är man ny och känner sig ung. Kom!!…

Här jobbar ju ingen vit själv, utan man har natives (fidjianer, indier och kineser) till allt. Men det är ingen sorts slavhandel utan allt går vänligt och trevligt till.

En annan sak, som skulle bli otroliga pengar på, vore papperstillverkning. Här är shortage on paper. Jätteskogar inne i landet med stora floder. Går det att göra papper av yaka eller kauri? Kan man blanda olika sorters trä?

Vi har startat vår farm. Den heter Toburlesi. Vi planterar bananer och ananas like hell. 4000 bananplantor satta till september… Om Anna-Greta, du, jag och Hans tar var sina något över 100 acres för vardera 7000 svenska kronor, så har vi köpt vårt oberoende till dödens dagar, samt möjligheten att göra mycket pengar samtidigt… Jag har hittat en indier som är villig att göra om sin shop till blomster- och grönsakshall i katedralstil efter amerikanskt mönster. För guds skull, ta med allt om korvtillverkning. Även enklare maskiner!

Sandberg tog Sylvains alla högtflygande planer med en nypa salt, i synnerhet som det ena veckan kunde komma ett telegram med texten KOM OMEDELBART PARADISET VÄNTAR och två veckor senare ännu ett med budskapet KOM INTE HIT HÄR ÄR HELVETET PÅ JORDEN.

Förutom att segla runt söderhavsöarna tillsammans med Winston Churchills kusin, underhålla med sin musik på klubbar och hotell, och att arbeta med farmen planerade Sylvain även att importera monteringsfärdiga hus till Australien från Sverige. En fruktansvärd cyklon som förstörde farmen Toburlesi fullständigt fick dock Sylvain att ge slaget förlorat och återvända till Sverige. Han var nu över femtio år gammal. I en intervju i Expressen berättade han:

-Jag har haft det kantigt i hela mitt liv. Men jag har alltid levt som jag velat. Inget får inkräkta på min egen frihet.


Han berättade att han efter Fidji försörjde sig på att tvätta och bära lik. Om detta är sant är inte lätt att säga. Sylvains uttalanden för den svenska pressen var alltid fyllda av överdrifter, halvsanningar och rena lögner.

Stockholm – Wien

Tillbaka i Sverige upptäckte Sylvain att hans skatteproblem kvarstod. Ingenting hade förbättrats av att han emigrerat. Han var lika pank och skuldsatt som tidigare. Han återgick därför till att skriva schlager och filmmusik, och for ner till Wien där han sammanstrålade med den beryktade sångaren, bedragaren, mytomanen och äventyraren Johnny Bode (som många år senare skulle bli känd för Bordellmammas visor). Tillsammans skrev de operetter som väl knappast gått till musikhistorien, men som ändå hade begränsad framgång. 1959 meddelade Expressen att Budapests operettscen Fövarosi Operettszinhaz tecknat kontrakt med Sylvain och Juan Delgada (Bodes pseudonym) för deras operett Ingen tid för kärlek. Av handlingsreferat att döma påminner operetten starkt om Emmerich Kálmáns Grevinnan från Chicago; båda har kontrasten mellan det kommersiella USA och de europeiska kungadömena som bärande tema.

Mallorca

Vi tar oss vidare till ett klassiskt turistmål, Mallorca. Sylvain emigrerade dit, och slog sig ner i byn Randa. Han blev genast förtjust i ön: "Olivträden viskade: Stanna!".

Här föddes Sylvains kanske mest framgångsrika affärsidé: i samarbete med resebyråerna började han arrangera musiksoaréer i sitt hem för de svenska turisterna. Han bjöd på sherry och underhöll grupper på 100 personer med sånger och anekdoter ur sitt rika liv (det sista är en sanning med modifikation - enligt Sven-Olof Sandberg var historierna för det mesta stulna ur Albert Engströms böcker). Det hela blev så populärt att han fick medverka i filmen Åsa-Nisse på Mallorca (1962), där han spelar sig själv och visar upp sin älskade ö för Nisse och Klabbarparn. Även svensk TV hakade på och gjorde ett intervjuprogram med musikinslag producerat av Åke Falck. Jules Sylvain bjöds upp till Stockholm där man i en TV-studio byggt upp en kopia av kompositörens hus i Randa. Där placerade man Sylvain som ryktade en mula och avspänt berättade minnen för programledaren Karin Sohlman-Falck. Programmet gjordes till Sylvains 60-årsdag och bättre reklam för sina turistaftnar kunde han knappast få.

Sylvain ställde vissa krav på de svenska turisterna. Ingen fick komma till honom utan att först ha besökt Randas kyrka och kloster. Hela byn skulle ha glädje av turistinvasionen, det var han mycket noga med.

Den nu 60-årige Sylvain var som vanligt full av idéer. För att göra reklam för sin verksamhet ville han rida på en åsna från Barcelona till Stockholm, men föga förvånande blev det aldrig av. Han tänkte även lansera pepparkakor och svensk punsch på Mallorca, men inte heller det genomfördes. Detsamma gäller hans dröm om att öppna en operettkrog à la Vita hästen.

Dessvärre blev Sylvain under denna tid alltmer kolerisk. Det sägs att han tillämpade voodoo på verkliga och inbillade fiender. Han lär ha haft en liten svart bok där han noga antecknade vilka han för dagen hatade mest. Han fick ofta raseriutbrott, som visserligen snabbt gick över, men som frestade på omgivningens tålamod.

Till slut hade Sylvain råkat i konflikt med så många mallorcaner att han fann för gott att lämna ön. Innan dess begick han misstaget att vädra sitt missnöje i Expressen:

"-Fy fan för Mallorca! fräser Jules Sylvain. I nio år har jag bott där. I åtta och ett halvt år har jag längtat därifrån. Mallorcaborna är snåla och elaka. En skam att de skall räknas som spanjorer…".

Uttalandet publicerades i spanska tidningar, och reaktionen lät inte vänta på sig. Sylvain blev persona non grata på ön, och guvernören försökte utplåna allt som påminde om honom. Olivträden viskade inte längre till Sylvain.

Gambia

Vår resa i Sylvains fotspår fortsätter till Gambia.

I början av 1968 ville den oförtröttlige Sylvain slå sig ihop med Britt Wadner på piratradiostationen Radio Syd. Hon hotades av fängelse och tänkte etablera sig i Gambia istället. Sylvain planerade också att bygga ett jättehotell där. Till Sven-Olof Sandberg skrev han: "Voff! Livet stormar på och allt är ljuvligt. Skriver snart." Hans nya plan var att göra en världsturne kallad "Sylvain African Show".

Kanarieöarna

Vi fortsätter turen till Kanarieöarna, dit Sylvain kom i mars samma år. Till SOS skriver han: "Gambia är värdelöst för mig. Bara trams och nebulosor. Det är meningslöst att offra tid och pengar därnere." Varför inte en bar-restaurang på Kanarieöarna istället, funderar Sylvain vidare, och hoppas att vännen Sandberg ska haka på.

Nu var det dags för Sylvains memoarer, rapporterade tidningarna. Han talade vitt och brett om att memoarboken var så gott som klar, 700 sidor, men i verkligheten skrev han inte en enda rad. Det närmaste han någonsin kom en självbiografi var en artikelserie i Året runt 1960, nedskriven av Sven-Olof Sandberg.

Göteborg

Vi flyger vidare till Göteborg, dit Sylvain anlände efter ett mellanpass i Torremolinos och Portugal. Nu bestämde han sig för att öppna en kedja med fruktaffärer. Med den vitsiga (nåja) reklamfrasen "Äntligen har många års arbete burit frukt – Jules Sylvain" hoppades han återigen bli en rik man. Det blev han inte.

Samtidigt filade Sylvain på ytterligare en spektakulär affärsidé. Han ville hyra en båt och transportera ett isberg från Norra Ishavet till Medelhavet och sedan placera det utanför någon stor badort. Det skulle kunna bli en gigantisk turistattraktion. Isbergets topp kunde man hyra ut till något företag, t ex Coca Cola, så att de fick göra reklam därifrån. Vilken syn: "en jättelik coca cola-flaska på toppen av ett isberg mot bakgrunden av en glödande, italiensk badplage!". Sylvain hade noggrant räknat ut hur lång tid det skulle ta för isberget att smälta - ungefär ett år, trodde han. Planen genomfördes dock aldrig.

Castiglione della Pescaia, Italien

Sista anhalten på vår resa.

"Jag har aldrig i livet – inte ens i Fidji – varit så lycklig som här i Italien. Jag gjorde mitt livs största dumhet i att bosätta mig på Mallorca", skrev Jules Sylvain i juni 1968. Som vanligt efter ett stort uppbrott var han full av entusiasm. I Castiglione skulle han syssla med samma slags underhållning för turister som på Mallorca. Även Gambiaplanerna kom till heders. Han hade fortfarande kontakt med Britt Wadner och Radio Syd, och hoppades få underhålla svenska turister i Afrika. Han drömde om att fira jul i Gambia, "utan skitstövlar och svenska skinkor och dumheter".

Tre reportrar från svensk TV, däribland Sylvains schlagerkollega Peter Himmelstrand, kom ner för att göra en intervju.

-Jag beundrar Sverige för många saker, sa han till TV-teamet. Men då jag kommer dit får jag sånt hjärtont så jag måste skynda mig tillbaka hit. Jag vantrivs med förnedrande systemköer och alla stela människor.

För reportrarna berättade han - "drastiskt, målande och med hetsiga sparkar och blossande ilska då och då" - om sitt nyfunna paradis och alla sina planer. Men här tog äventyren slut. I början av november 1968 avled Jules Sylvain, 68 år gammal.

Det är egendomligt att inse hur lite Sylvain brydde sig om sin egen musik. De storstilade affärsprojekten tycks ha betytt mera för honom än sångerna. Till Peter Himmelstrand sa han att han tyckte det mesta han skrivit var strunt: "Jag kommer inte ens ihåg texterna på en enda av mina melodier."

Sylvains amerikanske kollega Richard Rodgers hävdade en gång att av alla slags konstnärer som finns i världen är det kompositörerna som har den största chansen att bli odödliga. En riktigt slagkraftig melodi kan leva vidare i hundratals år, långt efter att dess ursprung fallit i glömska. Rodgers hade förmodligen rätt, varje gång vi tanklöst visslar på "Klart till drabbning" eller "Med en enkel tulipan" bekräftar vi hans teori, men det var knappast något som handlingsmänniskan Sylvain funderade över.

Källor:

Sven-Olof Sandberg: Säg det i toner, Sveriges Radios förlag 1969
Ingmar Norlén & Bengt Nyquist: Herre i frack. Berättelsen om Johnny Bode, Carlssons 1991
Jules Sylvains memoarer, artikelserie i Året runt nr 23-25 (1960), berättad av Jules Sylvain för Sven-Olof Sandberg
En kväll med Jules Sylvain, TV-program, SR 1960. Producent: Åke Falck
Artiklar i Expressen 1959-1968