Senaste numretTidigare nummerPrenumereraÅterförsäljareButikMed hopp om bättringGästbokKungliga svenska stofilsällskapetDe populära skrivbordsunderläggenVox PopuliRedaktionLänkarNyhetsbyrån StupidoDagens jubilarTelegramStupidoarkivetVårt kära struntÖvriga artiklarI vimlet med Stupido och Kapten Stofil
 

Tiny Tim and Mr Plym

Tiny Tim 1968

Det var 30 år sedan vi sist såg en biografi över Tiny Tim. Nu träder legendens manager fram i ljuset och berättar om sin väns mörkare sidor. Martin Kristenson har läst boken.

Sångaren Tiny Tims TV-sända bröllop, det som lockade 45 miljoner tittare 1969, var mycket nära att inte bli av. Tiny funderade allvarligt på att dra sig ur. Han grubblade nämligen över ett stort och till synes olösligt problem: hur skulle han kunna förklara för sin blivande brud att han alltid sov med lyset tänt och kläderna på? Att han lagt sig till med denna vana, eller ovana, berodde på att han alltid ville vara förberedd; när som helst kunde telefonen ringa och kalla honom till ett möte.

Episoden säger en hel del om Tiny Tims gåtfulla personlighet. Hans handlingar styrdes av en hemsnickrad logik, som ingen utomstående kunde begripa sig på. Han var dessutom totalt kompromisslös. Tanken att han skulle ändra sina sängvanor för att glädja sin fru tycktes inte ha slagit honom.

1976 publicerade Playboy Press Harry Steins Tiny Tim: An Unauthorized Biography, fortfarande den bästa introduktionen till fenomenet Tiny Tim, men tyvärr endast tillgänglig antikvariskt. Nu har det gått nästan 30 år och det har äntligen blivit dags för en ny bok om den romantiske falsettsångaren. Det är Tinys vän och manager Stephen M Plym som skrivit ner sina minnen om deras liv tillsammans. Jag har läst den med stor förundran och viss irritation.

Irritationen först. Plym har till sin hjälp haft en spökskrivare, Vivien Kooper, som författat boken på en tillkämpat nonchalant bestsellerprosa, helt i onödan med tanke på att boken knappast kommer att bli någon bästsäljare. Ibland bläddrar man tillbaka och upptäcker att man läst flera sidor av enbart substanslös jargong. En mindre självmedveten spökskrivare hade nog förhöjt bokens läsvärde några grader. Det är framför allt de första kapitlen som mal på tomgång, men sedan kommer de mest fantastiska historier. Tiny Tim gör en aldrig besviken.

Stephen Plym skildrar hur han vid sitt första möte med Tiny Tim avfärdade honom som en pajas, en löjlig figur, men att han ganska snart började känna respekt för denne misskände artist:

"Visst fortsatte jag att skratta, men allt eftersom åren gick, började jag skratta med honom, inte åt honom."

Tiny Tim var känd för sin totala uppriktighet och tvångsmässiga drift att bekänna allt, även sina mest pinsamma tankar och upplevelser. Kapitlet om Tiny Tims sexliv är en närmast surrealistisk läsning. Den djupt religiöse Tiny såg sex utanför äktenskapet som en dödssynd, men var samtidigt fullständigt besatt av sex. Därför kunde han locka upp flickor på sitt hotellrum, och sedan djupt ångerfull läsa högt för dem ur Bibeln om hur Gud straffar dem som ägnar sig åt lösaktigt leverne. Om han ändå föll för frestelsen, vilket ofta hände, motade han i väg flickan nästa morgon med de beklagande orden: "Ja, nu har vi gjort det. Vi hamnar båda två i helvetet. Jag är rädd att du måste klä på dig och ge dig av omedelbart." Enligt Plym var Tiny alltid omgiven av vackra flickor som försökte förföra honom. Dessvärre slutade hans kvinnohistorier oftast väldigt snöpligt. Man får förmoda att många av hans potentiella älskarinnor blev avskräckta av att han envisades med att bära vuxenblöjor ("det skyddar mot bakterier").

Det kan inte ha varit lätt att arbeta och leva med Tiny. Hans manager måste ha varit utrustad med en god portion tålamod. Vid ett tillfälle bjöd Tiny in sig själv när Plym och hans fru firade bröllopsdag på restaurang. Det lilla som fanns kvar av romantisk stämning efter detta intrång lyckades Tiny effektivt punktera genom att med stor entusiasm berätta om det nya sätt att masturbera som han just hade uppfunnit. Vid ett annat tillfälle fick Tiny några finansiärer att dra sig ur ett projekt efter att han på ett maniskt sätt försökt övertyga dem om vuxenblöjornas välsignelser ("Lova mig nu att ni allihopa har blöjor på er nästa gång vi träffas").

Ja, så där håller det på genom hela boken. Tiny överraskar med ständigt nya infall, men här finns också något jag inte sett i andra texter om Tiny Tim, en mörkare sida. Utåt var Tiny alltid den store optimisten, som behöll sitt soliga humör trots att han blev utskrattad så fort han visade sig. Stephen Plym berättar om långa, nattliga telefonsamtal då Tiny grät ut om sin misslyckade karriär och känsla av utanförskap. Plym fick då spela rollen av biktfader och tröstare. Tiny hade ett stort behov av att bli accepterad, men vägrade tumma på sina övertygelser. Att avstå från hudkrämer, Musse Pigg-mönstrade frackar och fem dagliga duschar var ett för högt pris att betala för gemenskap.

Plyms bok slutar ändå lyckligt, på sätt och vis. Mot slutet av sitt liv träffade Tiny en ny kvinna, Miss Sue, som blev hans tredje hustru. Hon tycks ha varit perfekt för honom. Hon var förstås inte lika konstig som han, men ändå tillräckligt konstig för att de skulle bli lyckliga tillsammans. När jag läser om deras äktenskap kan jag inte låta bli att tänka på Povel Ramels sång Kuf meets Tönta, som handlar om en stackars ensam och fjantig kille som har turen att träffa en lika töntig flicka, varpå ljuv musik uppstår.

Något som kommer bort lite i boken är det faktum att Tiny var en alldeles lysande scenartist, och en stor röstkonstnär. Det är lätt att glömma när man tar del av alla märkliga berättelser om honom. Visserligen var han förmodligen musikhistoriens mest udda artist, men det går att placera in honom i en tradition. Som Plym mycket riktigt påpekar tog han vaudevillen in i popåldern. Helt visst var han också ett barn av amerikansk burlesk med dess förkärlek för det annorlunda och groteska.

Jag tänker inte ge mig på att analysera Tiny Tim, det tror jag ingen går i land med. Inte heller Plym försöker komma med någon förklaring till Tinys besynnerliga personlighet. På mig verkar det som om Tiny redan som barn bestämde sig för att han hellre ville leva i sagornas värld än i den brutala verkligheten. Han levde för skönhet och romantik, och utgick från att alla var lika goda som han. Med en sådan attityd går man självklart på en massa smällar, men ingen kan klandra honom för att han försökte se världen i rosenrött. Genom sin person och särpräglade talang berikade han trots allt tusentals människors liv. Något tålte han skrattas åt, men mera att hedras ändå.


Tiny Tim & Mr. Plym: Life As We Knew It
Vivien Kooper & Stephen M Plym
Edee Rose Publishing 2004


Av Martin Kristenson
Publicerad 2004-10-26
Artikeln är tidigare publicerad på Sunkits webbplats.